1900-talet infriade inte den internationella arbetarklassens förhoppning om att bli socialismens århundrade. Kapitalismen red ut den revolutionära stormen och lyckades mot slutet av århundradet att återupprätta sitt världsvida välde.Men det är en seger som i sig bär fröet till kapitalismens egen undergång.
Den socialistiska utmaningen tvingade kapitalismen att kompromissa med sitt innersta väsen. I ett drygt halvsekel gav den motvilligt efter för arbetarklassens reformistiska krav på det att privategendomens system inte skulle hotas i grunden. Det mildrade för stunden kapitalismens inre motsägelser och bevekade delar av den klass som av historien utsetts att störta den.
Bilan, galgen, elektriska stolen och exekutionsplutonernas kulor har i vår tid varit flitigt använda medel i härskande riktningars och regimers kamp mot motståndare. Dessa medel har tillgripits inte endast i länder där fascismens öppna och blodiga terrorsystem varit rådande och i kapitalistiska länder med borgerligt-demokratiskt styrelsesätt, utan även i länder där folken byggt eller bygger socialismen.
Set Persson
Meddelanden om att dödsdomar avkunnats och verkställts har hos oss kommunister utlöst helt olikartade reaktioner, beroende på vilka som avkunnat domarna och vilka som blivit dömda.
På morgonen den 21 augusti 1968 rullade Warszawapaktens arméer in över de tjeckoslovakiska gränserna. Totalt en kvarts miljon soldater välde in över gränserna från Östtyskland, Polen, Sovjetunionen och Ungern. Den så kallade Pragvåren slogs ner och ett 30-tal demonstranter dödades.
Robert Mathiasson
Arbetsplatsansvarig
Moskva förklarade att man slagit ner en kontrarevolution. Peking förklarade att det var en socialimperialistisk ockupation med syftet att behålla övriga socialistiska länder under Kremls klack. Andra röster från vänster talade om att det första försöket att bygga en socialism med mänskligt ansikte hade slagits ner av stalinisterna.
Vid två tillfällen har händelser i Prag hamnat i världens blickfång och använts i en rasande antikommunistisk propaganda. Den så kallade Pragkuppen 1948 och Pragvåren 1968 och den sovjetiska ockupationen därefter. Bägge dessa händelser firar jämt i år. Proletären ska i två artiklar försöka ge en bakgrundsbild till dessa händelser bortom den ytliga propagandan.
Robert Mathiasson
Arbetsplatsansvarig
Den så kallade Pragkuppen 1948 kom att utlösa, eller rättare sagt användes för att utlösa, en massiv antikommunistisk flodvåg som bidrog till att starta det kalla kriget. I och med Sovjetunionens avgörande betydelse i krossandet av fascismen i Europa och kommunisternas framträdande roll i motståndskampen i de av fascismen ockuperade länderna, hade socialismen vunnit sympati i breda lager av den europeiska befolkningen i såväl östra som västra Europa.
Den provisoriska regeringen hade kommit till makten efter februarirevolutionen 1917 som drev undan tsaren. Men de nytillträdda borgerliga krafterna representerade mycket av det gamla. Den provisoriska borgerliga regeringen lydde de imperialistiska finansfurstarnas påbud från London och Paris att fortsätta det meningslösa imperialistiska kriget, som senare kom att kallas första världskriget, trots att de arbetande massorna var innerligt trötta på slakten på slagfälten. I samband med junikrisen 1917 hade missnöjet hos arbetare och soldater stigit markant. Omfattande upplopp ägde rum i Ryssland.
Erik Anderson
internationella sekreterare
Trots detta inledde den provisoriska regeringens krigsminister Alexander Kerensky en omfattande offensiv mot de tyska ställningarna. Men de ryska trupperna slogs tillbaka. Detta ledde till än större missnöje, 20.000 beväpnade sjömän från flottbasen Kronstadt marscherade in i Sankt Petersburg och krävde att sovjeterna skulle ta makten. Sovjeter var lokala arbetarråd som bildats över hela Ryssland i kampen mot tsarismen.
I dagarna för sjuttio år sedan trängde tyska trupper allt djupare in i Polen i det som kom att bli andra världskrigets europeiska preludium. För att anfallet ledde till att Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig. I det sentida eftermälet sägs det att Tyskland och Sovjetunionen gjorde upp om en delning av Polen genom den sk Molotov-Ribbentrop-pakten, som slöts i augusti 1939 och som idag framställs som någon slags allians. Vilket inte är sant.
Molotov-Ribbentroppakten var en non-aggressionspakt, ett avtal om att inte starta krig mot varandra, varvid det sovjetiska intresset var att behålla ett självständigt Polen som en buffert mot ett Tyskland som sovjetledarna sedan lång tid såg som ett militaristiskt hot. Hitler krävde som bekant ”lebensraum” och det livsutrymmet fanns uttalat österut.
Kan en programmakare med uns av hederlighet i en "dokumentärbiografi" om Lenin på TV låta bli att nämna fjorton staters blodiga interventionskrig mot den unga sovjetstaten? Ja, i nådens år 1999 går det tydligen att säga vad för smörja som helst om Lenin och den ryska revolutionen. Förra onsdagen sändes i TV2 ett Dokument utifrån, ett ivrigt påannonserat program som sades handla om Lenin, gjort av den franska televisionen i samarbete med ett flertal andra TV-bolag.
Erik Anderson
internationell sekreterare i Kommunistiska Partiet
För att göra annonseringen mera dramatisk hette en av rubrikerna "Överlevande berättar".
Jag ber läsaren smaka på de orden.
Ganska fantastiskt eller hur? När det gäller den ryska historien, även om den berör händelser 75 år tillbaka i tiden, kräver tydligen den internationella borgerligheten att samtliga människor som var med på den tiden fortfarande skall vara kvar i livet.
Kamrater! Kuba-vänner!
Idag skall vi fira den kubanska revolutionens 50-årsdag. Men vi skall inte göra det genom att hålla högtidstal. Alla som någonsin varit på ett 50-årskalas vet att sådana tal oftast blir insmickrande och därmed förljugna.
Anders Carlsson
Partiordförande
Istället skall vi fira på kommunisters vis. Genom att diskutera vad kommunister har att lära av den kubanska revolutionens erfarenheter.
Det är därför det här mötet arrangeras av Kommunistiska Partiet, inte av Svensk-Kubanska Föreningen, som vi hyser den största respekt för och som vi stödjer till hundra procent. Men en kommunistisk diskussion passar bäst på ett kommunistiskt möte.
Jag tänker vara personlig i detta anförande, så låt mig börja diskussionen med ett personligt erkännande.
Det är en styggelse att framstå som tvärsäker, men av min skrivning i svaret till Finn i förra numret av KK framgår det varför jag är det. Så här skrev jag: ”Ingen socialistisk revolution har kunnat unna sig lyxen att ge maximal frihet till den just besegrade klassfienden, till kontrarevolutionen. Ingen socialistisk revolution kommer heller att kunna göra det, att tro något sådant är att inte förstå klasskampens oförsonliga karaktär.”
Anders Carlsson
Partiordförande
Min ”tvärsäkerhet” bygger alltså på hittillsvarande historisk erfarenhet och på den marxistiska analysen av klassmotsättningarnas och klasskampens oförsonliga karaktär.
Den debatt som Finn Ternrud initierat har resulterat i tre inlägg i detta nummer av Klasskampen. Det är utmärkt, ty debatt är vägen till klarhet. Inläggen berör många och skiftande frågor, men en är gemensam, den om socialismen och demokratin. Det är en väldigt stor fråga som omöjligen kan behandlas på ett uttömmande sätt i en artikel, om än så lång. Jag skall ändå behandla frågan om socialismen och demokratin för sig och i ett något större perspektiv och hoppas att kamraterna får svar på sina frågor även om de delvis behandlas indirekt och mer i allmänhet.
Anders Carlsson
Partiordförande
Först ett tillrättaläggande. Om jag gett intryck av att ”automatiskt förakta allt som har med dagens demokrati att göra”, vilket åtminstone Stefan Pedersens anser, så beklagar jag det. Det är nämligen inte alls min uppfattning. Jag anser det tvärtom oerhört viktigt att försvara den borgerliga demokratin mot de attacker den idag utsätts för, något som jag gett uttryck för i många sammanhang och som är något av ett ständigt återkommande tema i Proletären. Detta får det absolut inte råda någon tvekan om.
Det är nödvändigt att diskutera ett annat och bättre sätt att organisera samhället på, än det eländigt kapitalistiska. Kommunistiska Partiet har ett alternativ: Socialism.
Det går bra för Sverige, sägs det. Fantastiskt bra. Regeringen säger det och alla prognosmakarna säger det, så det måste naturligtvis vara sant. Och det är faktiskt sant. Rent nationalekonomiskt går det fantastiskt bra för Sverige.
Anders Carlsson
Partiordförande
2004 var rentav något av ett rekordår. Inte sedan 1700-talet har Sverige haft ett så stort överskott i affärerna med utlandet. I fjol skrevs överskottet till 8,3 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Det var världsbäst. Tvåan Kina lyckades bara kravla sig upp till ett bytesbalansöverskott på lite drygt 4 procent.
Titos Jugoslavien, dvs Socialistiska Förbundsrepubliken Jugoslavien, representerade en god ambition att bilägga de nationella, religiösa och etniska konflikterna i den jugoslaviska delen av Balkan. Men det var en ambition med förhinder. Genom att i ett tidigt skede överge en socialistisk politik på ekonomins område undergrävde Tito möjligheterna att varaktigt lösa den nationella frågan i Jugoslavien.
Anders Carlsson
Partiordförande
När Titos partisaner, dvs i allt väsentligt Jugoslaviens kommunistiska parti, efter andra världskriget stod inför uppgifter att återuppbygga och återförena det av kriget förödda och splittrade landet, valde man en federativ modell enligt sovjetisk förebild. I Socialistiska Förbundsrepubliken Jugoslaviens författning, som antogs 1946, gavs landets olika folk ett stort mått av självbestämmande genom konstituerandet av sex delrepubliker (Serbien, Kroatien, Slovenien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro) och två autonoma områden inom Serbien (Kosovo och Vojvodina).
I debatten om och i Sovjetunionen har den nationella frågan alltmer ställts i fokus, inte bara genom de nationalistiska strömningarna i Baltikum, utan också genom den antiryska demonstrationerna i Kazachstan 1986 och den inflammerade konflikten mellan armenier och azerbajdzjaner i Kaukasus. Och naturligtvis är den nationella frågan av avgörande betydelse för en statsbildning som omfattar över hundra nationaliteter och etniska grupper. I nedanstående artikel skall vi utifrån dagens situation granska hur den nationella frågan handlagts i Sovjetunionen sedan revolutionen 1917. Det blir en politisk snabbresa i tiden, från Stalin till Gorbatjov, där fakta knappast talar till den senares fördel.
Anders Carlsson
Partiordförande
När SUKP:s 19:e partikonferens sammanträdde i början av juli 1988 var ”relationen mellan nationerna” en av huvudfrågorna. Konferensen antog också en resolution i frågan, vilket visar dess akuta karaktär i dagens Sovjet – det var första gången sedan den 12:e partikongressen 1923 som den nationella frågan krävde en så exklusiv behandling i ett högre partiforum.
I resolutionen förklarar man orsaken till att ”relationerna mellan nationerna” blivit ett akut problem enligt följande:
Artikeln publicerades i Proletären i oktober 1991, två månader efter Sovjetunionens sammanbrott. Expressen publicerade en dödsruna över kommunismen och kapitalismen dansade på den döda socialismens grav. Men socialismen dör inte med sina nederlag, den lär av dem. Så här skrev vi då
Anders Carlsson
Partiordförande
Socialismen dör inte med sina nederlag. Den lär av dem. Läraktigheten utgör rentav något av socialismens själ. Den går som en röd tråd genom hela dess historia, där nya erfarenheter, vunna både i lysande segrar och bittra nederlag, berikat den socialistiska teorin. Den vetenskapliga socialismens, marxismens, förstlingsverk utgörs av Kommunistiska manifestet, utgivet år 1848 av Karl Marx och Friedrich Engels. Den första meningen i det första kapitlet är berömd: "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp."
