Titos Jugoslavien: God ambition med förhinder

När Titos partisaner, dvs i allt väsentligt Jugoslaviens kommunistiska parti, efter andra världskriget stod inför uppgifter att återuppbygga och återförena det av kriget förödda och splittrade landet, valde man en federativ modell enligt sovjetisk förebild. I Socialistiska Förbundsrepubliken Jugoslaviens författning, som antogs 1946, gavs landets olika folk ett stort mått av självbestämmande genom konstituerandet av sex delrepubliker (Serbien, Kroatien, Slovenien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro) och två autonoma områden inom Serbien (Kosovo och Vojvodina). Syftet med denna uppdelning var, precis som i Sovjetunionen, att undanröja grogrunden för nationellt förtryck och därmed bana väg för nationernas jämlika samverkan och framtida förening.

Bosnien som undantag.

Federationsprincipen bygger i sin tur på nationalitetsprincipen, dvs den federativa republiken utgör en förening av nationella republiker, vilka konstituerats enligt principen om nationernas rätt till självbestämmande. I fem av de jugoslaviska delrepublikerna utgjorde detta inget större problem. Serbien konstituerades med serberna som statsbärande folk, Kroatien med kroaterna osv.

I ett fall tvingades man dock rucka på denna princip. Det gällde Bosnien-Hercegovina, som hade en blandad befolkning av serber, kroater och sk muslimer och där ingen av dem utgjorde en majoritet. I konstitutionen från 1946 gjordes därför ett undantag för Bosnien-Hercegovina, som inte gavs ett statsbärande folk i enlighet med nationalitetsprincipen. Enligt konstitutionen skulle folken i Bosnien-Hercegovina istället leva ”fast förenade i brödraskap”.

I författningsdiskussionen lär det ha utbrutit en intensiv debatt om detta, där en hel del debattörer med rätta hävdade, att det inte fanns någon nationell grund för Bosninen-Hercegovinas ställning som delrepublik och att de tidigare turkiska och österrikiska landskapen därför borde delas och tillföras Kroatien och Serbien enligt nationalitetsprincipen. Den muslimska befolkningens rättigheter skulle enligt denna modell garanteras på samma sätt som albanernas i Kosovo och ungrarnas i Vojvodina, dvs genom inrättandet av ett autonomt område.

Diskussionen slöt som sagt i att Bosnien-Hercegovina trots allt utropades till delrepublik, förmodligen för att en delning skulle riskera att väcka den så näraliggande konflikten mellan serber och kroater till liv via gränsdragningstvister. Av samma skäl bibehölls i huvudsak de historiska gränserna mellan delrepublikerna, trots att dessa inte byggde på nationalitetsprincipen, utan på de styrkeförhållanden som tidigare rått mellan stormakterna på Balkan. Genom detta kom 40 procent av serberna att från början leva utanför Serbien, trots att det utgjorde befolkningsmajoriteten i gränsområden i både Kroatien och Bosnien-Hercegovina (vilket idag är grundvalen för de serbiska utbrytarrepublikerna).

I historiens ljus, och inte minst mot bakgrund av vad som idag utspelar sig, kan man möjligtvis diskutera det riktiga i vissa av de beslut som fattades 1946. Men politik är nu inte bara att inordna verkligheten i enlighet med principer. Utan tvekan utförde Tito och hans kamrater något av en balansakt på slak lina när det sydde ihop konstitutionen för det nya Jugoslavien, varvid vissa avsteg från nationalitetsprincipen säkert var både nödvändiga och rimliga.

Utan tvekan måste man säga att konstitutionen från 1946 lade en god grund för den nationella frågans lösning i Socialistiska Förbundsrepubliken Jugoslavien. Genom den gavs de jugoslaviska folken en jämlik ställning inom federationens ram, en jämlikhet som förstärktes i början på 60-talet, då albaner och ungrare gavs utökade rättigheter genom att Kosovo och Vojvodina utropades till autonoma provinser.

Tveksamma ändringar.

I ett senare skede genomfördes mer tveksamma författningsändringar. Så är det svårt att se det rimliga i att Tito i slutet på 1960-talet rev upp den konstitutionella grundvalen för Bosnien-Hercegovina (”folkens brödraskap”), för att istället utropa den muslimska befolkningsminoriteten till statsbärande folk under den officiella nationalitetsbeteckningen ”muslimani”, muslimer. Och det trots uttalat motstånd från republikens serbiska och kroatiska befolkningsgrupper.

När beslutet togs ledde det inte till några omedelbara konflikter, kanske framförallt för att alla folks nationella rättigheterna fanns garanterade i den federala författningen. Men då muslimer och kroater i förening 1992 beslöt att utropa Bosnien-Hercegovina till självständig stat, i direkt strid mot serbernas önskan, försvann detta skydd och den serbiska befolkningen hamnade därmed i en känsla av nationell osäkerhet, vilket serbiska nationalister och militarister var snabba att utnyttja. I denna mening krattade Tito manegen för Radovan Karadzic och hans anhang, trots att han säkert helst skulle velat bryta nacken av dem om han varit vid liv.

Politik på ett ben.

Politisk jämlikhet, formellt garanterad i en konstitution, är dock inte nog för att varaktigt lösa den nationella frågan. För att föra olika folk närmare varandra och för att utrota grogrunden för alla former av nationalism, måste också skillnaderna i levnadsbetingelser och kulturell utvecklingsnivå successivt utjämnas och på sikt helt utplånas. Om sådana skillnader bibehålls eller rentav utökas, läggs grund för tankar om nationell orättvisa och därmed för nationalistisk propaganda av olika slag.

En jämlik nationalitetspolitik enligt federationsprincipen måste därför kombineras med en ekonomisk politik, som planmässigt styr resurser till de minst utvecklade områdena i syfte att höja dem till de mest utvecklades nivå. Nationalitetspolitiken måste helt enkelt stå på två ben, som Stalin uttryckte det, ett demokratiskt och ett ekonomiskt.

Mot den bakgrunden haltade Titos nationalitetspolitik – ja, den kom rentav i ett mycket tidigt skede att stå på ett ben. Genom införandet av det sk självförvaltningssystemet inom industrin, som innebar ett grundskott mot alla former av central ekonomisk planering, och genom att ge upp kollektiviseringssträvandena inom jordbruket (som bland annat medförde att nationaliserad jord år 1953 återfördes i privat ägo) gav Tito upp alla tankar på en socialistisk planekonomi och därmed också möjligheterna att medvetet styra resurser till Jugoslaviens fattiga och efterblivna regioner. Som ett slags substitut till socialistisk planering infördes visserligen en federal strukturfond i början på 60-talet, men den var mest kosmetika och förmådde på intet sätt lösa eller ens mildra den ekonomiska ojämlikheten.

Resultatet framgår ur statistiken. 1950 var medelinkomsten i det fattiga ”syd” (huvudsakligen områden i Serbien, Montenegro och Bosnien-Hercegovina) 65 procent av den i det rika ”norr” (Slovenien och Kroatien). 1971 var motsvarande siffra nere i 50 procent och 1985 i 40 procent.

I det fattigaste området, Kosovo, var medelinkomsten per capita 1992 bara 1/8 av den i det rikaste, Slovenien.
I ett flernationellt land som fd Jugoslavien kläs siffror som dessa förr eller senare i nationella termer, ty att syd är fattigt betyder att albaner, serber och montenegriner är fattiga och att norr är rikt betyder att slovener och kroater är rika.

I ekonomisk mening innebar alltså inte den titoistiska politiken att folken i Jugoslavien fördes närmare varandra, utan tvärtom att skillnaderna i levnadsbetingelser ökade.

Ekonomisk kollaps.
Det påstås ibland att det jugoslaviska självförvaltningssystemet var ett lyckat sk socialistiskt experiment, varvid en relativt snabb ekonomisk utveckling under 50- och 60-talen anförs som bevis (en årlig BNP-ökning på 6 procent). Vad tillskyndarna glömmer att tala om är att denna tillväxt hade sin grund i dels ett omfattande amerikanskt bistånd och dels i en ännu mer omfattande arbetskraftsexport, som gav landet hårdvaluta i form av hemsända löner. Det var pengar utifrån, inte självförvaltningssystemet, som gav tillväxten.

Den sk oljekrisen 1974 innebar ett abrupt slut på arbetskrafts¬exporten och därmed ett stort ekonomiskt avbräck. Tito försökte kompensera detta med en gigantisk utlandsupplåning, som inom loppet av tio år gjorde Jugoslavien till ett av de mest skuldsatta länderna i världen. Men det var mest konstgjord andning. Redan 1980 ersattes den ekonomiska tillväxten av en accelererande ekonomisk tillbakagång och av superinflation (som var nästan omöjlig att kontrollera eftersom den federala centralbanken inte hade ensamrätt på sedelutgivning). 1989 var inflationen uppe i 2700 procent – priserna fördubblades varje månad. Den ekonomiska kollapsen var ett faktum.

Att Tito och Jugoslavien valde en kapitalistisk modell, en marknadsekonomi baserad på statligt ägande och självförvaltning i industrin och ett privat jordbruk, fick återverkningar på många plan.

Maktmässigt innebar det att den federala, sammanhållande makten försvagades i förhållande till den nationella, centrifugala makten. Politiker och administratörer såg sig först och främst som representanter för sina respektive delrepubliker och ägnade inte många tankar åt vad som bäst tjänade Jugoslavien som helhet. Det skapades nationella byråkratier, nationella borgarklasser.

Dessa tendenser bekämpades inte av Tito. Tvärtom. Redan på 1950-talet ombildades Jugoslaviens Kommunistiska Parti till Kommunisternas förbund. Detta var mer än ett byte av ord. Partiet gavs en federal struktur, där uppgiften att värna den jugoslaviska helhetens intressen tonades ner till förmån för de nationella intressena.

Politiskt innebar det att framförallt de rika republikerna Slovenien och Kroatien ställde krav på ett ökat mått av självstyre, då de inte ville ”släpa på” federationens efterblivna delar. Detta kom inte minst till uttryck under den sk kroatiska våren 1971, då kroatiska nationalister, framförallt inom den dåvarande administrationen i Zagreb, ställde krav på en formell utbrytning.

Mot statsförbund.

Tito slog med kraft ner den kroatiska våren, men bara tre år senare, antogs en ny författning, som kraftigt utökade delrepublikernas självständighet. I praktiken, om än inte i teorin, blev Jugoslavien därmed en konfederation, ett förbund mellan självständiga stater. Den federala infrastrukturen slogs sönder. De tidigare federala post- och telekommunikationssystemen, energisystemet och hela transportsystemet ”nationaliserades”, dvs fördes ner på republiknivå. Likaså med utrikeshandeln och därmed med delar av valutasystemet. Ekonomiskt samarbete inom federationen ersattes genom detta av något som mest kan liknas med ekonomisk krigföring, där delrepublikerna medvetet bekämpade varandra i syfte att vinna ekonomiska fördelar för egen del.

Delrepublikerna tillsatte rentav egna utrikesministrar och fick rätt att upprätta egna militärstyrkor, om än i blygsam skala.

De upplösningstendenser som idag slagit sönder Jugoslavien, och därmed det hedervärda försök att skapa nationell sämja som Jugoslavien trots allt representerade, fanns alltså inbyggda i det titoistiska systemet. Jugoslavien föll på det titoistiska systemets kapitalistiska karaktär, på kapitalismens oförmåga att främja en planmässig och allsidig utveckling.

När ekonomin brakade samman – och när imperialismen fann tiden mogen att ge Jugoslavien dödsstöten – fanns nationella bourgeoisier etablerade sedan årtionden, beredda att roffa åt sig så mycket som möjligt av den statliga egendomen. Medlen blev nationalism och militarism. Följden ett fruktansvärt krig.
Självklart ville inte Tito detta. Men genom att överge socialismen frigjorde han de kapitalistiska krafter som inte drar sig för någonting i sin strävan att berika sig.