Den kubanska revolutionens erfarenheter

Istället skall vi fira på kommunisters vis. Genom att diskutera vad kommunister har att lära av den kubanska revolutionens erfarenheter.

Det är därför det här mötet arrangeras av Kommunistiska Partiet, inte av Svensk-Kubanska Föreningen, som vi hyser den största respekt för och som vi stödjer till hundra procent. Men en kommunistisk diskussion passar bäst på ett kommunistiskt möte.

Jag tänker vara personlig i detta anförande, så låt mig börja diskussionen med ett personligt erkännande.

För jämnt fyrtio år sedan, 1969, tio år efter den kubanska revolutionen, började jag den sista terminen i den då nya gymnasieskolan. Studentexamen avskaffades just detta år, åtminstone här i Göteborg, så jag och mina klasskamrater behövde inte bränna de studentmössor vi inte köpte. Men till nymodigheterna hörde att vi den sista terminen skulle skriva en längre uppsats, ett specialarbete, som det så vackert kallades. Jag valde den kubanska revolutionen som ämne. Under den idag lite skämmiga rubriken: ”Kuba – revisionismens fikonlöv”.

Det skall sägas att 1969 blev jag också medlem i dåvarande KFML, Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, varvid jag utan prut lånade min rubrik från Nisse Holmberg, en kommunistisk veteran med ledande ställning i KFML, hemmahörande här i Göteborg.

Jag tror man kan säga att min rubrik var ganska representativ för den ståndpunkt som gällde inom den dåvarande ml-rörelsen. Vi unga maoister fascinerades av entusiasmen i den kubanska revolutionen, inte minst av Che Guevara och hans revolutionära okuvlighet. Detta var ju två år efter det att Che mördades i Bolivia, en martyrdöd som gjorde honom till den hjälte han fortfarande är för unga revolutionärer. Men som goda Kina-kommunister kunde vi inte acceptera Kubas täta band till regimen i Sovjetunionen, som vi betraktade som revisionistisk och kontrarevolutionär. Därav vår njugga inställning.

Alla var inte lika ortodoxa som jag. I Kommunistiska Partiet finns kamrater som var med och bildade Svensk-Kubanska Föreningen och som varit aktiva i Kuba-solidariteten alltsedan dess, också under de njugga åren.

Det gick för sig i våra led, men inte mer. Eftersom Kuba valt ”fel sida” i den strid som på 1960-talet splittrade den världskommunistiska rörelsen.

Man skall alltid rannsaka sig själv innan man rannsakar andra. Varvid jag vill påstå att tesen om Kuba som ”revisionismens fikonlöv” bottnade i en ytlig analys, rentav i en felaktig analys.

Denna felaktighet blev vårt parti varse redan på 1970-talet, då Kinas Kommunistiska Parti utvecklade sin supermaktsteori in absurdum. Som vad gäller frihetskampen i Afrika, där det inte var Kuba, utan Kina, som intog en kontrarevolutionär position. Allt på grund av aversionen mot Sovjetunionen.

Det var Kuba, inte Kina, som stödde frihetskampen i Afrika bland annat via militär trupp, en solidaritetsgärning som inte bara utgjorde en utmaning mot imperialismen, utan också mot revisionismens tes om fredlig samexistens.

Samtidigt ingick Kuba från mitten av 1960-talet i Sovjetblocket och från början av 1970-talet i detta blocks ekonomiska samarbetsorganisation Comecon, till skillnad från till exempel Nordkorea.

Comecon styrdes av principen om socialistisk arbetsdelning. Som sa att det inte var nödvändigt för mindre socialistiska länder att utveckla en allsidig och oberoende ekonomi. Om Bulgarien stod för grönsakerna och Kuba för sockret, så svarade Sovjetunionen för industriprodukterna och oljan. För att uttrycka saken mycket förenklat.

Denna arbetsdelning gav det ekonomiska beroende som höll på att sänka Kuba efter Sovjetunionens upplösning i början på 1990-talet.

Numera anser jag inte att det går att moralisera över Kubas anslutning till Sovjetblocket och Comecon. Sedan president John F Kennedy införde de ekonomiska sanktionerna mot Kuba 1962, så fanns inget alternativ till en sådan anslutning.

Socialism kan inte byggas på fattigdomens grund och ett litet land kan inte ta sig ur fattigdomen utan samarbete med större och mer utvecklade länder. Varvid Sovjetunionen var den samarbetspartner som stod till buds efter det att Kennedy beslutat att svälta ihjäl den kubanska revolutionen.

Ett beslut som får betraktas som ett stort misstag.

Jag tvivlar på att det hade varit möjligt för USA att krama ihjäl den kubanska revolutionen, men låter det vara osagt. Men snart 50 år efter det att blockaden infördes, och snart 20 år efter Sovjetunionens upplösning, så har det bevisligen inte gått att svälta ihjäl den.

Vilket är en historisk bedrift.

I historiens backspegel tror jag ändå man måste säga att beroendet av Sovjetunionen gav negativa konsekvenser för Kuba, onödigt stora negativa konsekvenser.

Kuba var absolut inte lydigast i den sovjetiska klassen, men i allt för stor utsträckning importerades den sovjetiska modellen för socialistisk utveckling, vilket gav ineffektivitet och tendenser till byråkratism inom såväl ekonomi som politik, något som självkritiskt konstaterades på Kubas Kommunistiska Partis fjärde kongress i oktober 1991, en kongress som hölls bara en månad efter Jeltsins maktövertagande i Kreml och som i långa stycken utgjorde en uppgörelse med ”importerade doktriner”.

Jag skall återkomma till dessa onödigt stora negativa konsekvenser lite senare, men för att sätta in dem i sitt rätta sammanhang är det först nödvändigt att gå ett stycke tillbaka i tiden. Till 1959 och själva revolutionen.

Det typiska för den kubanska revolutionen är att den initialt inte följde några som helst doktriner och absolut inte några leninistiska. 1959 fanns visserligen ett kommunistiskt parti på Kuba, om än omdöpt till socialistiskt, men det var djupt komprometterat genom ett tidigare samarbete med diktatorn Batista och det spelade en marginell roll i revolutionen, även om det saktfärdigt anslöt sig till den revolutionära fronten sensommaren 1958.

Fram till dess avfärdade detta parti Castro och hans gerillakämpar som ”småborgerliga äventyrare”.

Istället leddes revolutionen av bröderna Castros 26 juli-rörelse, som inte var socialistisk, utan nationellt demokratisk. Med bistånd från framförallt den radikala studentrörelsen.

Den revolution vi idag firar 50-årsdagen av var alltså inte en socialistiska revolution, åtminstone inte uttalat och medvetet, utan en nationellt demokratisk. Vilket skiljer den kubanska revolutionen från revolutionerna i Kina, Vietnam och Korea, som var nationella och socialistiska på en och samma gång och som alla leddes av kommunistiska partier.

I imperialismens epok innehåller dock varje nationell revolution ett socialistiskt moment, vilket var övertydligt på Kuba.

1959 var Kuba något av ett amerikanskt protektorat, nästan som Puerto Rico är idag. USA styrde inte bara politiken, via Batistas diktatur, utan amerikanskt kapital dominerade också ekonomin. United Fruit ägde halva sockerindustrin och den amerikanska maffian var i full färd med att förvandla Kuba till ett nytt Las Vegas.

Planen var att inrätta Kuba som USA:s karibiska spelhåla och bordell.

I denna situation innehöll den nationella revolutionen ett oundvikligt socialistiska moment, alldeles oavsett att Fidel Castro och hans kamrater inte uttalade det och kanske inte ens var fullt medvetna om det.

Den nationella befrielsen krävde ett brott mot det amerikanska kapitalets dominans. Vilket omgående gav förstatligandet av amerikansk industri och amerikanska jordegendomar, det senare för att möjliggöra den jordreform som var revolutionens första löfte. Vilket lika omgående gav den amerikanska motreaktionen, först genom sabotageaktioner, sedan genom den misslyckade invasionen i Grisbukten i april 1961 och slutligen genom det handelsembargon som plågat Kuba alltsedan april 1962.

Ibland sägs att Fidel Castro blev kommunist för att den kubanska revolutionen i denna situation var tvungen att söka stöd från Sovjetunionen, för att överleva.

Det är borgerlig historieskrivning. Den kubanska revolutionen blev socialistisk för att socialismen var den enda möjligheten att lösa revolutionens nationella uppgift.

Alla som någon gång varit på Kuba vet vilken vikt kubanerna lägger vid revolutionens nationella moment, vid revolutionen som nationell befrielse, med anor från frihetskrigen på 1800-talet och med José Martí som en revolutionshjälte fullt i klass med Fidel Castro och Che Guevara.

Själv blev jag närmast brutalt påmind om denna sida av revolutionen när jag besökte Kuba hösten 2003, på inbjudan av Kubas Kommunistiska Parti. Under en intensiv vecka på Kuba samtalade vår partidelegation med kubanska kommunister på alla nivåer, från politbyråmedlemmen José Balaguer till medlemmarna i en bostadscell i Havanna.

Varvid det mest bestående intrycket var de samstämmiga svar vi fick på våra ibland ganska besvärliga frågor, som på frågan om förhållandet mellan parti och stat. Vilket jag tolkar som att det förs en mycket ingående diskussion om socialismens erfarenheter inom Kubas Kommunistiska Parti.

Men det kan vi ta senare. Det jag skall berätta om är mötet på den lokala partiskolan i Sancti Spiritus, den heliga andens stad. Rektorn hade samlat hela lärarkollegiet för samtal med oss svenska kommunister. Inalles fanns ett tjugotal lärare på plats och rektorn presenterade dem en efter en, med namn och ämne. Jag kommer inte ihåg namnen, men väl ämnena, som kunde varit hämtade från en marxistisk grundkurs här Sverige. Där var politisk ekonomi och marxistisk filosofi och allt vad man kan tänka sig i en kommunistisk partiskola.

Till sist vände sig rektorn till en man som satt på andra kortändan av bordet.

”Och där sitter den viktigaste läraren på vår skola”, sa han. ”Det är läraren i José Martís tänkande.”

Det skall erkännas att jag hoppade till lite inför denna franka deklaration, trots att jag var väl medveten om José Martís ställning på Kuba. Men bara för ett ögonblick och kanske mest inför själva formuleringen, detta med José Martís tänkande, som klingade lite oroväckande i öronen på en fd maoist.

Men det fanns ingen anledning till oro. Eftersom José Martís tänkande handlar om den nationella befrielsens teori och praktik.

Jag sa tidigare att den kubanska revolutionen blev socialistisk för att socialismen var den enda möjligheten att lösa revolutionens nationella uppgift.

Men man måste också vända på steken. Den kubanska revolutionen var och är och måste fortsatt vara en nationell revolution, utan det nationella momentet, utan moment av befrielse från imperialismen, så kan socialismen på Kuba inte överleva.

Man kan tycka att denna dubbla uppgift borde utgöra en belastning för den kubanska revolutionen. Men jag menar att det är tvärtom. Dubbelsidigheten ger den kubanska revolutionen dess styrka; ger den breda folkliga uppslutningen bakom revolutionen.

Om jag skall komma med ett erkännande till, så tillhörde jag dem som i början på 1990-talet tvivlade på den kubanska socialismens överlevnadsmöjligheter. Utifrån den enkla utgångspunkten att socialismen måste leverera, måste erbjuda människor ett bättre liv, annars går den under.

Utifrån denna utgångspunkt hade jag svårt att se hur socialismen på Kuba skulle ha kraft att stå emot de enorma påfrestningar som den sk specialperioden i början på 90-talet utgjorde för vanliga kubaner.

Skulle en majoritet verkligen försvara revolutionen i en situation då butikshyllarna gapade tomma, då mat ruttnade på fälten i brist på transportmöjligheter, då elektriciteten bara fungerade några timmar om dagen och då arbetare kunde få gå både fem och sex timmar om dagen för att ta sig till och från jobbet, inte sällan för att mötas av beskedet att verksamheten låg nere på grund av energibrist?

Jag tvivlade på det. Utifrån August Palms kända tes om att vägen till arbetarklassens hjärta går genom magen.

Men jag hade fel igen. Som tur är.

Kubanerna försvarade sin revolution, trots påfrestningarna. För att alternativet var ännu värre, för att en återgång till situationen före 1959 var ännu värre, för att tanken på att Kuba åter skulle förvandlas till en amerikansk spelhåla och bordell var ännu värre, för att revolutionen redan gett dem så mycket.

Denna historiska bedrift hade inte varit möjlig utan den kubanska revolutionens djupa rötter i en mer än hundraårig kamp för nationell befrielse. Kubanerna eggades inte bara av Fidel Castro när de bet ihop under de allra svåraste åren på 90-talet, även om Fidel spelade en avgörande roll. Utan också av José Martí.

Så kunde socialismen överleva tack vare att den gick hand i hand med kampen för nationell befrielse.

Jag sa att den kubanska revolutionen var allt annat än doktrinär. Detsamma kan man säga om den tidiga kubanska socialismen. Det socialistiska Kuba anammade inte rätt av den sovjetiska modellen, utan sökte sig delvis nya vägar. Inom sovjetblocket talades det rentav om ett ”kubanskt kätteri”.

Det typiska för detta kätteri var ett mått av voluntarism, inte minst representerad av Che Guevara; detta med att betona viljans roll i revolutionen.

Det välkända är försöken att exportera den kubanska revolutionens gerillakoncept till andra länder, försök som misslyckades eftersom mottagarländerna alls inte var mogna för denna typ av revolutionär kamp.

Men voluntarismen går också igen i den starka betoningen av de moraliska drivkrafternas roll i revolutionen.

”För att bygga kommunismen måste man forma den nya människan samtidigt som man förändrar den materiella grundvalen”, skrev Che Guevara. Vilket var kätteri i förhållande till den ortodoxa marxismens uppfattning om att människan och människans tänkande är en produkt av hennes levnadsomständigheter.

Che vände kanske inte upp och ned på marxismen, men han stod för en kraftig perspektivförskjutning.

När den ortodoxa marxismen säger att kommunismen skapar den nya människan, fri från klassamhällets egoism, så sa Che att den nya människan måste komma först, att det är den nya människan som skapar kommunismen.

Voluntarismen gav en idealistisk utvecklingsstrategi, med en stark betoning av moraliska, politiska incitament, inte olik delar av utvecklingsstrategin i Mao Tse-tungs Kina. Som under det stora kampanjåret 1970, då alla krafter mobiliserades för målet att skörda 10 miljoner ton socker. Under stolta revolutionära paroller.

Målet uppnåddes inte. Istället gav kampanjen negativa effekter inom industrin och inom transportväsendet. Eftersom alla resurser satsades på sockerskörden.

Misslyckandet 1970 gav en omorientering i riktning mot en mer sovjetisk utvecklingsmodell. Vilket gav den första femårsplanen 1976 och med den snart nog en alltmer rigid och byråkratisk planeringsmyndighet.

Omorienteringen lyckade såtillvida att 1970-talet präglades av ekonomisk utveckling och höjd levnadsstandard. Men bieffekten var byråkratism och ett ökat beroende av Sovjetunionen.

Man skall aldrig kasta ut barnet med badvattnet. Må vara att ”det kubanska kätteriet” innehåller ett mått av voluntarism, av en övertro på viljans makt och därmed av en övertro på moraliska, politiska incitament.

Men denna övertro gav samtidigt en outtröttlig strävan att mobilisera det kubanska folket till de stordåd vanliga människor ansågs förmögna till, på politisk grund, en strävan som går som av en röd tråd genom hela den kubanska revolutionens historia.

Efter 50 år har den kubanska revolutionen inte gått över i en ställföreträdande revolution, administrerad av en avskiljd partielit, något som varit närmast legio i såväl borgerliga som socialistiska revolutioner. Den kubanska revolutionen bärs fortfarande fram av folket och folkets aktiva delaktighet i de politiska processerna, inte en gång vart fjärde år, som här i Sverige, utan frekvent, om inte varje dag, så för de flesta kubaner som en naturlig del av det sociala livet.

Låt mig ta ett gammalt, men ändå ganska illustrativt exempel. I början av 90-talet genomförde veckotidningen Bohemia en opinionsundersökning om kubanernas inställning till folkmakten.

En av frågorna löd: Upplever du att du deltar i ledningen av landet?

60,7 procent av närmare tusen tillfrågade svarade ja, 26,3 procent svarade delvis och bara 13 procent svarade nej.

Ställ samma fråga i Sverige och svaren blir helt omkastade. Om det nu är någon enda människa som svarar ja, förutom medlemmarna av den politiska eliten.

Jag vet inte om det beror på voluntarismen, men jag tror i alla fall att voluntarismen bidragit till att den kubanska revolutionen aldrig förlorat sig i byråkratism, som en positiv bieffekt; att tron på viljans makt bidragit till att bevara den kubanska revolutionens folkligt förankrade vitalitet, till och med under de mest vidriga förhållanden.

I vart fall anser jag att just förmågan att bevara den folkliga delaktigheten utgör den kubanska revolutionens allra viktigaste bidrag till socialismens erfarenheter, långt mycket viktigare än de i och för sig enastående framgångarna på hälsovårdens och utbildningens områden.

Också Sovjetunionen nådde för sin tid enastående framgångar på socialpolitikens områden. Men Sovjetunionen förlorades i byråkratism i alla fall, i en bevisligen livsoduglig form av socialism. Till skillnad från Kuba. Där den folkliga delaktigheten rider spärr mot åtminstone den grövsta formen av byråkratism.

Detta betyder alls inte att den kubanska socialismen är säkrad för all framtid. Den hotas från många håll, inte minst av blockadens relativa isolering, som utgör ett hinder för den ekonomiska utveckling som i det långa loppet utgör den enda garanten för socialismens slutliga seger.

För jag vidhåller att socialismen måste leverera för att segra.

Men den kubanska socialismen har funnit en metod att hålla ställningarna trots ogynnsamma omständigheter. Vilket är en bedrift i sig.

Detta för oss oundvikligen in på frågan om demokratin.

Alla som läst broschyren ”Staten och demokratin” vet att jag anser att frågan om demokratin är helt grundläggande för socialismen.

För att citera broschyren:

”Socialismen är inte bara genuint demokratisk till hela sin karaktär, har inte bara folkflertalets makt som bärande idé, utan den kan dessutom inte leva utan demokrati, utan folkflertalets engagemang och aktiva deltagande i den politiska processen och i den dagliga förvaltningen av samhällsfunktionerna.”

Detta skall alls inte förstås på något inskränkt borgerligt sätt, som att socialismen måste kopiera den liberala demokratin för att vara demokratiskt. Det handlar om något djupare och mycket större, om att inrätta ett politiskt system som bärs upp av folkets delaktighet och som strävar efter att successivt överföra förvaltningen av samhället till folket självt.

Det är absolut ingen lätt uppgift och det är ingen uppgift som går att lösa i en handvändning. Men socialismen får för sitt liv inte förlora denna fördjupade demokrati ur sikte. För då går den under. Vilket visas av bitter historisk erfarenhet.

Som redan sagts anser jag att de socialistiska Kuba kommit en bra bit på vägen för att lösa uppgiften, genom folkmaktsystemet och genom den folkliga mobilisering och det folkliga engagemang som fortfarande präglar den kubanska revolutionen, inte så att Kuba utgör en modell för andra att okritiskt kopiera, som Kubas Kommunistiska Parti tror jag inte på importerade doktriner, men väl en modell att studera och dra erfarenheter av.

Inte bara liberalerna, utan också låtsassocialisterna slår bakut inför detta påstående. Eftersom det bara finns ett erkänt politiskt parti på Kuba. Vilket per liberal definition gör Kuba till en diktatur, numera dessvärre med medhåll från vänsterpartiet.

Jag hyser en helt annan uppfattning. Måttet av demokrati avgörs inte av antalet partier, utan av graden av folkligt inflytande i politiken. Varvid enpartistaten Kuba överglänser flerpartistaten Sverige.

För som sagt: Hur många svenskar anser att de deltar i ledningen av landet?

Observera att detta alls inte betyder att jag anser att den kubanska enpartistaten är eller bör vara en socialistisk modell. Den passar Kuba. Men det är inte givet att den passar andra socialistiska länder.

Som jag sade tidigare är den kubanska revolutionen speciell. Eftersom den inte leddes av ett Kommunistisk Parti.

Kubas Kommunistiska Parti bildades först 1965. Som resultatet av en enhetsprocess mellan de tre politiska krafter som stod bakom revolutionen.

Denna sammanslutning av den revolutionära krafterna var tveklöst nödvändig i en situation då USA drev en aggressiv kontrarevolutionär politik mot Kuba, med bistånd från terroristiska exilkubaner i Miami.

Varje revolution måste samla sig mot kontrarevolutionen, annars går den under. Vilket gav det kubanska enpartisystemet.

Samlingen mot den USA-ledda kontrarevolutionen är som ni alla vet Kubas fortsatta förutsättning, så det duger inte att lägga liberala mallar på Kubas politiska system.

Vad betyder pressfrihet på Kuba. Bara frihet för den kontrarevolutionära knarkmaffian i Miami att starta tidningar och TV-stationer på Kuba. Med hjälp av CIA-pengar.

Det är skrattretande att kalla sådant mer demokrati.

Vad betyder ett flerpartisystem? Jag vill svara med den förre politbyråmedlemmen Carlos Aldana, som för några år sedan sa så här i en intervju med den uruguayanska tidningen Mate Amargo:

”Ett politiskt parti representerar ett anspråk på makt. I vårt land finns det bara ett anspråk på makt riktat mot revolutionen, och det är kontrarevolutionens. Ett flerpartisystem innebär att legalisera det som USA inte lyckats göra med blod och eld; innebär att skapa ett kapitalistiskt parti som representerar USA:s intressen på Kuba. Vi vore ett gäng idioter om vi på silverfat serverade USA det de inte har lyckats uppnå genom att strypa oss. Bara för att tillfredställa media i väst.”

Det är bra talat. Men det är också bra talat när Carlos Aldana fullföljer sitt resonemang så här:

”Om de objektiva omständigheterna förändras, om ett flerpartisystem inte nödvändigtvis innebär framträdandet av ett kontrarevolutionärt parti, då kan vi ta upp det här samtalet igen.”

Det är klokt talat. För även om enpartisystemet är nödvändigt i Kubas nuvarande situation, så innebär enpartisystemet också stora faror. Risken finns att partiet blir sig självt nock; att det ersätter folket och folkmakten med sig självt; att det blir en tummelplats för karriärister och byråkrater, som förvandlar partiet till en plattform för personlig makt och vinning, tendenser som efterhand blev mycket tydliga i Sovjet och Östeuropa.

Det finns bara ett recept mot denna byråkratiska sjukdom. Det skrivs folkmakt, demokrati. Socialismen måste utveckla metoder som inte tillåter partiet att avskilja sig från folket och som inte tillåter karriärister och byråkrater att dra personlig fördel av sina ställningar.

Kubas Kommunistiska Parti har alls inte varit fritt från byråkratiska tendenser. Men som jag sa inledningsvis genomfördes en uppgörelse med byråkratismen på den fjärde partikongressen 1991. Eller med ”den byråkratiska tvångströjan”, som det hette i kongressresolutionen om partistadgan.

Denna uppgörelse inleddes genom den ”korrigeringskampanj” som Fidel Castro lanserade 1986, ytligt sett i polemik mot Michail Gorbatjovs antisocialistiska politik i Sovjet, vilket renderade Castro epitet ”stalinist”, men kampanjen var mycket djupare än så, handlade inte minst om ”importerade doktriner”, vilket blev tydligt på fjärde partikongressen.

Vad gäller partimedlemskap beslutade kongressen att partiet skulle återgå till den gräsrotsprocess som gällde från början. Vilket betyder att ingen idag kan bli medlem i Kubas Kommunistiska Parti utan att medlemskapet först diskuteras med och tillstyrks av hans eller hennes arbetskamrater.

Det är en nödvändig ordning i ett parti som är så dominant som Kubas Kommunistiska Parti. För att rida spärr mot karriärister.

Men det allra viktigaste beslutet, enligt min uppfattning, var att kongressen beslutade att ”stärka folkmaktens autonomi”. Man ville få ett slut på den sammanblandning mellan parti och stat som varit så vanlig i socialistiska länder, alltid med följd att partiet efterhand ersatt folkmaktens institutioner som verkligt beslutsorgan.

Partiet skulle så att säga ut ur staten. För att istället verka i samhället. Som en ideologiskt ledande kraft.

Detta beslut ledde till grundlagsrevisionen 1992, som stadgar att Kubas Kommunistiska Parti inte längre har rätt att delta i de valberedningar som utgör en central del av det kubanska valsystemet. Dessa valberedningar är istället förbehållna de folkliga organisationerna. Partiet deltar inte heller i valen. Även om partimedlemmar givetvis kandiderar. Om de blir nominerade av de folkliga organisationerna.

Detta är viktigt att notera när vi talar om Kuba som ett enpartisystem. Detta gäller inte valsystemet, som är ett nollpartisystem. Det är inte partier som sätter upp kandidater, utan folkliga organisationer. Efter omfattande diskussioner.

Utifrån den liberala demokratins inskränkta perspektiv är det naturligtvis ett mycket underligt system. Men personligen kan jag inte begripa varför det skulle vara mindre demokratiskt för att det är underligt för oss i väst.

Om demokrati betyder folkmakt är det väl alldeles utmärkt att folkets makt utövas av folket självt, utan att gå omvägen via partier.

Man skall inte vara illusorisk. Det är givetvis så att Kubas Kommunistiska Parti har en avsevärd makt på Kuba, både genom sin auktoritet och genom sin ställning som enda politiskt parti. Vilket är en nödvändighet. Utan Kubas Kommunistiska Parti hade den kubanska revolutionen tveklöst gått under, om inte förr så under den ekonomiska kollapsen i början på 90-talet.

Men principen är otroligt viktig. Partiet måste ut ur staten; får inte tillåtas att ta monopol på folkmakten. Om partier ersätter folkmakten förfaller socialismen i elitstyre och snart nog i byråkratism.

Jag tror inte att kubanerna löst denna viktiga fråga sist och slutgiltigt, förmodligen finns en hel del kvar att göra. Men de har kommit en god bit på väg. Vilket är gott nog.

Ytterligare en personlig reflektion.

När vår partidelegation besökte Sancti Spiritus 2003, för övrigt en mycket trevlig stad, bortom turiststråken och därmed också bortom turismens negativa konsekvenser, så höll vi först möte med stadens partistyrelse, ledd av partisekreteraren. Jag kommer inte ihåg vad han hette, men jag kommer ihåg att han var 34 år.

Dagen efter var det dags för möte med partisekreteraren i distriktet Sancti Spiritus, ett distrikt med ungefär 120000 invånare. Han var 37 år.

Vi noterade naturligtvis den påtagliga ungdomligheten och frågade om den. Med svaret att partiet infört en ordning som säger att ingen får uppbära en lokal post för evigt. Jag kommer inte riktigt ihåg tidsramen, men efter ett antal år, jag tror det är fem, så måste en lokal partisekreterare avgå och lämna plats åt företrädesvis yngre krafter.

Utifrån socialismens erfarenheter är det ett utmärkt system. Eftersom det förhindrar lokala partikoryféer från att förvandla lokala organisationer till personliga kungadömen.

Rotationssystemet gäller som ni vet inte politbyrån. Där prioriteras erfarenhet. Av naturliga skäl. Men det ser jag inte som någon större fara. Eftersom en utbredd byråkratisk fara växer underifrån.

Nog om detta.

Kuba drabbades som redan sagts och som ni vet av en ekonomisk härdsmälta i samband med realsocialismens sammanbrott i Sovjet och Östeuropa. Av naturliga skäl. I ett huj försvann 80 procent av Kubas utrikeshandel och med den det ”socker mot olja”-avtal som var livsavgörande för Kubas energiförsörjning.

Det är alltid lätt att vara efterklok, men man måste nog säga att härdsmältan åtminstone till delar orsakades av en politik som i allt för hög grad länkade Kuba till Sovjet och Comecon. I jämförelse klarade Nordkorea sammanbrottet 1991 betydligt bättre. För att Nordkorea stod utanför Comecon och drev en mer självständig politik.

Sedan hamnade Nordkorea i stora svårigheter i alla fall. På grund av översvämningskatastroferna. Men det är en annan historia.

Själv betraktar jag det som något av ett under att Kuba lyckades ta sig ur denna katastrofsituation. Vilket Kuba idag gjort. Men det har inte skett utan stora uppoffringar, inkluderande reträtter från socialistiska positioner.
I detta sammanhang måste vi diskutera vad socialism egentligen är.

Det finns vänsterorganisationer som sätter upp en antal ståtliga kriterier för socialism för att sedan genast konstatera att någon socialism i deras smak aldrig existerat, inte i Sovjet och då rakt inte på Kuba.

Enligt dessa skrivbordsocialister befinner sig Kuba på sin höjd i någon slags övergångsfas till socialism.

Dessa sk socialister är som den vita leghornshönan: De är skinande vita i fjäderskruden, de kacklar mycket, men de värper inga ägg.

Marxismens uppfattning är att socialismen i sig utgör en övergångsperiod, från kapitalism till kommunism och från klassamhälle till klasslöst samhälle; socialismen utgör den period då det ena omvandlas i det andra, vilket innebär att socialismen per definition innehåller rester från det tidigare kapitalistiska samhället, ju större desto mer outvecklat ett socialistiskt land är.

Det är därför alls inte märkvärdigt att det uppträder kapitalistiska fenomen i socialistiska länder och det är heller inte märkvärdigt, eller felaktigt, att socialistiska länder i krissituationer tvingas tillgripa kapitalistiska metoder.

Ett känt exempel är den nya ekonomiska politiken i Ryssland, Nep, en slags blandekonomisk politik som Lenin lanserade efter inbördeskriget och som var en nödvändighet för att få fart på en ekonomi som låg i ruiner.

1991 befann sig Kuba i samma situation som Ryssland 1921, vilket krävde omfattande ekonomiska reformer; för att få igång någon slags ekonomi, för att få in utländskt kapital och för att ersätta den förlorade utrikeshandeln.

Ja, det lilla Kuba befann sig i mycket sämre situation än det jättelika Ryssland. Eftersom ett litet land inte kan bygga socialism på egen hand, särskilt inte idag, då socialismen bara existerar som små isolat.

Jag kan inte bedöma nödvändigheten av alla de ekonomiska reformer som genomförts och som fortfarande genomförs på Kuba, det flesta med tydliga marknadsekonomiska inslag. Men jag moraliserar inte över dem. Reformer i denna riktning lär vara nödvändiga. Eftersom socialism inte kan byggas på fattigdomens grund.

Men med detta sagt måste man samtidigt konstatera att varje eftergift för kapitalistiska, marknadsekonomiska förhållanden, om än så nödvändiga, samtidigt genererar negativa effekter. Vilket är tydligt på Kuba. Turismen och det abnorma dubbelvalutasystemet har inte bara gett upphov till prostitution och bettleri, utan också och framförallt till ökade klassklyftor.

De marknadsekonomiska reformerna inom jordbruket fungerar på samma sätt. De lär vara nödvändiga för att öka den livsnödvändiga, småskaliga produktionen. Men det utgör samtidigt en uppmaning till bönderna att berika sig, fjärran från de moraliska incitament som Che Guevara förespråkade på 1960-talet.

Man måste naturligtvis väga det positiva mot det negativa. Varvid det positiva helt klart överväger i Kubas fall. Utan reformerna hade Kuba kollapsat.

Det viktiga är då hur man ser på de marknadsekonomiska reformerna; om man betraktar dem som tillfälliga reträtter, nödvändiga att göra i en svår situation, men lika nödvändiga att ta tillbaka när förhållandena förbättras, genom en ny socialistisk offensiv. Eller om man betraktar dem som permanenta inslag i det som numera kallas ”markandssocialism”.

Mitt bestämda intryck är att Kuba företräder den första, riktiga linjen, till skillnad från Kina, där marknadssocialismen idag är en omskrivning för en återupprättad kapitalism.

Detta sagt utan att på minsta sätt förringa Kinas betydelse som en motkraft mot USA-imperialismens hegemoni, viktig inte minst för Kuba. Som ni säkert vet är Kina numera Kubas största handelspartner, jämte Venezuela, vilket betyder är den kubanska ekonomin idag är mindre sårbar än någonsin, trots blockaden. Den vilar inte på ett ben, som tidigare, utan på flera.

Ett centralt inslag i Kubas ny ekonomiska politik är att den fredat välfärdssektorn från marknadsekonomiska inslag. Sjukvården och utbildningen är fortfarande kostnadsfri och lika för alla, på socialistiskt manér, och samhället sörjer för en grundläggande social trygghet.

Denna politik, tillsammans med folkmaktssystemet, garanterar socialismen på Kuba. För märkvärdigare än så behöver man inte göra socialismen. Den är gemensamt ägande, social trygghet och arbetarmakt.

Jag har tidigare framhållit det kubanska folkmaktsystemet, särskilt som det utvecklats efter korrigeringskampanjen 1986, som ett viktigt bidrag till socialismens erfarenhet, inte att kopiera, det finns alternativa möjligheter, men väl att studera och dra lärdom av.

Inget socialistiskt land har som Kuba lyckats bevara och ta tillvara den folkliga entusiasmen och delaktigheten under 50 år av revolutionen.

Men jag tror att det finns ytterligare några innovativa grepp i den kubanska socialismen, som åtminstone till delar kullkastar hittillsvarande teori om socialistisk utveckling.

Den första gäller just välfärdssektorn.

Kuba har inte följt socialistisk doktrin vad gäller ekonomisk utveckling, som säger att först kommer satsning på tung industri, sedan kommer konsumtions- och välfärdssektorn. Som inget annat socialistiskt land har Kuba istället prioriterat utbildning och välfärd.

Till delar har detta säkert skett av nödvändighet. Det har inte funnits kapital och naturresurser nog att storsatsa på tung industri, vilket krävt andra prioriteringar.

Denna prioritering har givit kubanerna ett i internationell jämförelse enastående välfärdssystem, som åtminstone till delar kompenserat dem för den materiella knapphet som fortfarande präglar Kuba.

Men det är inte detta som är det nya och innovativa. Utan det faktum att välfärdssatsningarna nu bär frukt också i ekonomisk utveckling. Jag tänker givetvis på samarbetet med Venezuela, där sovjetutbytet ”socker mot olja” idag ersatts av ”läkare och lärare mot olja”.

Också kunskap kan inbringa exportinkomster.

Men jag tänker framförallt på utbildningssatsningarnas resultat i en av världens förnämsta biokemiska industrier, ett resultat som har en stor framtidspotential, inte minst ekonomiskt. Den biokemiska industrin och läkemedelsindustrin kommer tveklöst att ge Kuba stora inkomster framöver. Den tunga industrin är fortfarande viktig. Men Kuba visar att det finns alternativa utvecklingsmöjligheter.

Sak samma gäller det ekologiska jordbruket och miljön. Kubanerna är som ni vet det folk som lever mest miljövänligt i hela världen.

Jag brukar lite ironiskt säga att detta beror på att nöden har ingen lag. Eftersom olja varit en akut bristvara på Kuba, så har kubanerna inte kunnat bränna så mycket olja som de skulle ha velat bränna, om de bara haft möjlighet. Vilket ger ett mer miljövänligt leverne.

Men nöden är också uppfinningsrikedomens moder. Vilket Kuba är ett exempel på. Oljebristen tvingade kubanerna att utveckla ett mindre energikrävande och mer hållbart jordbruk, inte lika storskaligt som tidigare och närmare konsumenterna. Så läste jag någonstans att 60 procent av den frukt och de grönsaker som idag konsumeras i Havanna produceras inom Havannas stadsgränser, på små, ekologiskt odlade jordlotter.

Jag känner inte till ägandeförhållandena. Men oavsett dem är detta tankeväckande i en tid då frukt och grönsaker transporteras jorden runt för att nå konsumenterna, med kända resultat för klimatet.

I Louise Österlins utmärkta bok ”Kuba - en annan värld är möjlig” citeras Kubas miljöminister Rosa Elena Simeón.

”En dag får vi resa ett monument över specialperioden, som har tvingat oss att finna hållbara vägar att klara våra behov av mat, hälsovård och energi”, säger hon.

Jag är inte alls säker på att småskalighet är framtidens melodi. Men jag är övertygad om att klimathotet ställer krav på en annan typ av jordbruk än det som varit gängse i socialistiska länder. Varvid Kuba bidragit med ett innovativt alternativ.

Ett socialistisk dilemma som Kuba inte lyckats lösa gäller arbetsproduktiviteten.

Både Marx och Lenin framhöll att själva förutsättningen för en övergång till kommunistiska fördelningsprinciper – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – är en gigantisk stegring av produktiviteten.

Kommunism byggs på överflödets grund. Eftersom fattigdom konserverar den egoistiska kampen för brödfödan.

Detta med arbetsproduktiviteten är ett dilemma för socialismen. På grund av dess humanistiska karaktär. Medan kapitalismen gör arbetaren till sin egen slavdrivare, så sörjer socialismen för att alla människor har en social och jämlik grundtrygghet. Vilket tar bort eller åtminstone förminskar det materiella incitament som är produktivitetens drivkraft under kapitalismen, detta med att arbeta mer och hårdare för att få det bättre.

Che Guevara och före honom Lenin ställde det moraliska incitamentet som alternativ, detta med att arbeta mer och hårdare för samhället skull. Men erfarenheten säger att detta inte fungerar över tid.

Under industrialiseringen i Sovjet på 1930-talet återgick man till det materiella incitamentet. Genom stachanovrörelsen, som framställdes som socialistiska hjältar, men som i verkligheten var ackordsarbetare. Det gav den produktivitetsökning som var nödvändig för att möta det hotande kriget, men det innebar samtidigt en eftergift för borgerliga produktionsformer.

Utifrån svenska förhållanden kan man studsa när det talas om nödvändigheten att höja arbetsproduktiviteten, men på Kuba utgör en låg arbetsproduktivitet ett problem, liksom före Kuba i flertalt andra socialistiska länder.

Det är helt enkelt nödvändigt att höja produktiviteten för att få till stånd en snabbare ekonomisk utveckling. Vilket i sin tur är nödvändigt för att socialismen skall kunna leverera.

Jag har absolut inget recept på hur detta skall lösas. Just frågan om arbetsproduktiviteten utgör som sagt ett olöst socialistiskt problem. Men jag tar upp frågan för att ingen skall ha några romantiska uppfattningar om socialismen.

Det är dags att avsluta.

Det finns mycket vackert att säga om Kuba, som jag inte har sagt ett ord om i detta anförande, just för att det inte är avsett som hyllningstal, utan som inledning till en diskussion om vad socialismen har lära av Kubas erfarenhet. Men jag hoppas att det ändå har framgått att jag är djupt imponerad av det som den kubanska revolutionen uträttat under sina 50 år.

Det kan synas paradoxalt, men jag är faktiskt allra mest imponerad över de senaste tjugo åren, trots alla de svårigheter och reträtter som präglat denna period. När den kubanska revolutionen återvände till sina rötter, efter att i dryga femtontalet år sneglat alltför mycket på den sovjetiska modellen, så återfick revolutionen sin kraft och sin innovativa förmåga. Vilket bar den över svårigheterna.

Idag är Kubas situation mycket bättre än 1991, inte minst genom samarbetet med Venezuela och andra latinamerikanska länder. Men det betyder inte att problemen är överståndna.

Orkanhelvetet är en sak. De fysiska orkanerna lär kubanerna klara. Det stora problemet utgörs av att Kuba alltjämt är en liten isolerad ö på ett stormigt kapitalistiskt hav. Socialismen är utstakad, men den är inte säkrad; för att kapitalismen inte tillåter den att vara säker.

Jag är dock full av förtröstan. Ett folk som stod emot specialperiodens vedermödor är om inte oövervinneligt, så näst intill.

Så skall vi låta oss inspireras av Kuba i vår egen kamp för socialismen i Sverige. Utifrån utgångspunkten att den svenska socialismen är svensk, såsom den kubanska socialismen är kubansk.

Tack för ordet!