Riv galgarna!

Meddelanden om att dödsdomar avkunnats och verkställts har hos oss kommunister utlöst helt olikartade reaktioner, beroende på vilka som avkunnat domarna och vilka som blivit dömda.

Dödsdomar i kapitalistiska länder
Den österrikiske kanslern Dolfuss spelade år 1934 Johannes Döparens roll för Hitlers inmarsch i landet. Det skedde genom att kanslern med kanoneld jämnade den internationella socialdemokratins stolthet, de genom kommunal byggnation i Wien uppförda kvarteren med arbetarbostäder, med marken. Wiens socialdemokrater hade byggt arbetarbostäderna i kraft av valsedlar, som gav deras parti en 60-procentig majoritet i staden. Men arbetarhemmen kunde inte försvaras enbart med valsedlar när italienska kanoner, som ställts till Dolfuss' förfogande, började spy sin eld över arbetarhemmens kvinnor och barn. Då måste de socialdemokratiska arbetarna gripa till vapen.

Arbetarna förlorade slaget därför att deras politiska organisation endast var uppbyggd på att tillgodose den ”parlamentariska kampens” behov, och därför att de flesta av det mindretal ledare, som återfanns på arbetarnas sida på barrikaderna, mot sina teorier och vilja tvingats in på den öppna kampens väg.

Vi minns de redogörelser vi sedan fick om de dödsdömdas stolta ord till sina domare.

Arbetaren Münichreiter: ”Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag har kämpat. Jag är beredd att dö för arbetarklassens sak.” Domaren: ”Dömes till döden genom hängning.”

Arbetaren Wallich: ”Jag har kämpat för klassens sak. Följaktligen kommer ni att hänga mig. Jag vet vad som väntar mig, och det är ingenting att tala om det.”

Brandkårskommendanten Weissel räddade många kamraters liv genom att utan grund vittna mot sig själv: ”Jag hotade mina män med revolvern om de inte sköt.” Domaren yttrade efter rättegången: ”Denne Weissel är faktiskt en hjälte.” Då hade bödeln redan gjort iordning snaran åt hjälten.

Vi minns från första tiden efter Hitlers övertagande av makten i Tyskland många antinazistiska hjältar, vilkas huvuden - för att tala med Hitlers ord - fick ”rulla i sanden”. Vi minns namnen John Scheer, Hans Beinder, Edgar André, Wilhelm Firl, Fiete Schulze, Rudolf Glaus, Cristian Heuch, Liselott Herrman, August Lüttgens.

Vi minns hur vi med av sorg och raseri blandade känslor under det andra världskriget tog del av meddelandet om att i Norge hade landsorganisationens främsta kraft, Viggo Hansteen och den unge metallarbetaren Rolf Wickström under hösten 1941 fallit för tyska kulor, som offer för den av nazisterna dikterade ”nya norska rättsordningen”.

Vi minns den tjeckiske kommunisten och frihetskämpen Julius Futjiks nedtecknade varningsord strax innan repet den 8 september 1943 slöt sig kring hans hals: ”Människor, jag har älskat er alla. Var på er vakt!”

Hitlers krigsmaskin krossades, ”führern” tog sitt eget liv i en bunker i Berlin och en del toppnazister och även några grova krigsförbrytare av lägre grad i Tyskland, Danmark och Norge dömdes till döden och avrättades. Då ansåg även vi kommunister att dessa odjur i människohamn därmed bara fick sitt välförtjänta straff. Om vi hade något att anmärka, så var det att det var för få av den sorten som fick vandra till galgen.

Vi fick emellertid inom kort anledning att på nytt övergå från känslan av relativ förnöjelse över utdömda dödsstraff till indignerade protester. Från USA meddelades i juni 1953 att Ethel och Julius Rosenberg, trots alla våra protester, avrättats i elektriska stolen. Hitlers hantverk hade återupptagits i den ”ledande demokratiska rättsstaten” i väster, som ett led i USA-regeringens kallakrigspolitik.

Listan över den amerikanska ”rättsstatens” kalla förbrytelser mot socialismens förkämpar är lång. Vi skall här endast erinra om några av de mest kända och upprörande justitiemorden.

Den 11 november år 1887 hängdes fyra män, vilka gått till historien under benämningen ”anarkistmartyrerna i Chicago”. De fyra männen var August Spies, Albert Parssons, Adolf Fischer och Georg Engel. Ytterligare en dömd skulle ha hängts samtidigt, nämligen Louis Lingg, men denne gick ”rättvisan” i förväg genom att dagen före avrättningsdagen ta sitt eget liv.

Den 3 maj 1887 hade ”pinkertonare”, d.v.s. privatpoliser i tjänst hos arbetsköpare, öppnat eld mot strejkande arbetare. Sex arbetare hade dödats och flera sårats. Den 4 maj hade arbetarna anordnat ett protestmöte mot morden. Polisen hade gått till angrepp mot mötesdeltagarna och en bomb kastats som dödat sju poliser.

Vem som kastat bomben blev aldrig känt. Men en sak blev fullständigt klar, nämligen att ingen av de åtalade och dömda hade något att skaffa med bombkastningen. Åklagaren måste därför motivera sitt yrkande om dödsstraff med att de åtalade tidigare hade fört ett ”upproriskt språk” i ord och skrift och att de därför var ansvariga för dödandet av poliserna.

”Anarkistmartyrerna” offrade alla med gripande hänförelse sina liv. August Spies yttrade: ”Vi önskade icke blodsutgjutelse, ty vi är inga banditer. Vi skulle inte vara socialister, om vi vore banditer.” Spies påvisade att det den 3 maj var polisen själv som genom sina våldshandlingar fallit offer för framtvingat våld, och tillade: ”När sanningens förkunnare mötes av dödsstraff, nåväl - stolt och trotsigt skall jag betala priset.”

Den 19 november 1915 fick den amerikanska ”rättvisans” inte alls blinda gudinna den svenskfödde sångaren och rebellen Joe Hill som sitt begärda offer på sitt altare. Han knöts fast vid en stol och bödlarna avlossade sin dödande salva.

Joe Hill hade anklagats för att den 14 januari 1914 ha mördat en handlande och f.d. polissergeant i Salt Lake City i mormonstaten Utah. Joe Hill dömdes till döden trots att hans påstådda brott aldrig kunde bevisas inför domstolen. Att Joe Hill inte kunde vara den skyldige var så uppenbart, att under de två år då han från fängelset kämpade för sitt liv utvecklade sig en väldig internationell opinion till stöd för kravet på en ny rättegång. Även den svenska regeringen anhöll hos guvernören om uppskov med avrättningen. Men kapitalisterna och ”de troende” i Utah ville av två skäl ta hans liv: Joe Hill var farlig för dem såväl när han agiterade som när han sjöng - han var ju en revolutionär och en ”gudsbespottare”.

Den 27 augusti 1927 avrättades i USA de två italienarna Nicola Sacco och Bartolomeo Vanzetti, dömda till döden för påstått mord på en kassör vid en skofabrik. Trots bevis för att de var oskyldiga och trots protester från alla håll i världen brändes de till döds i elektriska stolen.

Från länder i Mellersta och Fjärran Östern korsar nu meddelanden varandra om dödsdomar, avkunnade under olika regimer. Så dömdes exempelvis den 25 oktober 1958 ledaren för Sydkoreas progressiva parti, Cho Bon Gam, till döden, anklagad för tjänster åt Nordkorea. Den 10 november dömde Iraks högsta krigsrätt förre premiärministern Aref och generalmajor Daghistani till döden genom hängning, anklagade för tjänster åt stormakterna i väster. Bagdadradion meddelade att ”domstolens ordförande läste upp dödsdomarna för en vilt applåderande åhörarmassa”.

Dödsdomar i socialistiska länder
Att ur minnenas förråd plocka fram dödsdomar, som av politiska skäl blivit avkunnade i den kapitalistiska delen av världen, är en deprimerande sysselsättning. Detta oavsett om de dömda ur vår klassynpunkt varit att anse som självklart berättigade att få behålla livet eller om domarna riktat sig mot människor vilka i sin politiska verksamhet övergått till ohyggliga kriminella gärningar. Att ur samma förråd plocka fram domar, som i den socialistiska delen av världen avkunnats och granska dem i belysning av erfarenheterna – det är för en kommunist en kanske ännu mer beklämmande sysselsättning. Vi skall återge även en del av sådana hågkomster, i syfte att med dessa som bakgrund se om det är befogat att ompröva vårt ställningstagande till tillgripandet av dödsstraff överhuvudtaget.
Under åren 1937-38 dömdes flera tiotal ledande kommunister i Sovjetunionen till arkebusering, bland dem så kända män som Zinovjev, Kamenjev, Bucharin, Rykov, Jagoda och Tuchatjevskij.

Hur mottog vi svenska kommunister meddelandena om dessa domar? Vi gjorde inga invändningar. Detta för det första därför att vi ansåg de anklagades skuld klart styrkt vid offentliga rättegångar, genomförda under kontroll av representanter för världspressen och därför att vi själva kunnat ta del av utgivna stenografiska rättegångsreferat. För det andra därför att vi i dödsdomarna endast tyckte oss se en del av det våld, som såväl enligt marxismens teori som enligt alla erfarenheter är ofrånkomligt i kampen vid socialismens uppbyggnad och försvar.

Så kom det andra världskriget, med en utvidgning av den socialistiska världssektorn som påföljd. I en rad länder, bl.a. i Ungern, Bulgarien och Tjeckoslovakien, började folken bygga socialismen. I Ungern skedde bygget främst under ledning av den legendariske kommunisten Matyas Rakosi.

År 1948 uppstod motsättningar mellan Jugoslavien å ena sidan och Sovjetunionen och folkdemokratierna å andra sidan. Motsättningarna ledde till att Jugoslavien utstöttes ur den kommunistiska gemenskapen och till rättegångar mot en rad kommunistiska ledare i de folk-demokratiska länderna.

Den 24 september 1949 dömde ungerska folkdomstolens särskilda avdelning för högförräderi den ungerske utrikesministern Laszlo Rajk, förre kaderchefen i kommunistiska partiet Tibor Szönöi och biträdande kaderchefen Andus Szalai till döden genom hängning. De dömdas högförräderi angavs bestå i att de i samarbete med Tito i Jugoslavien och den amerikanska underrättelsetjänsten hade sökt störta regeringen. Senare dömde en militärdomstol förre generalen G. Palffy till döden för samma brott.

Även denna process var offentlig och representanter för världspressen hade tillträde till densamma. Sveriges Kommunistiska Parti hade en observatör närvarande, redaktör Knut Olsson, som intygade:

”Mot rättegångsförfarandet finns ur demokratisk, juridisk synpunkt ingenting att erinra. Det tillgick ungefär som vid en rättegång i Sverige. Domstolen bestod av en yrkesdomare och fyra nämndemän, valda av de olika partierna. De anklagade hade fritt fått välja sina försvarsadvokater, som också gjorde vad rimligen kunde göras genom att andraga förmildrande omständigheter. De anklagade fick tala fritt, själva och genom sina advokater ställa frågor till sina medanklagade ...

För den som hade tillfälle att från början till slut övervara rättegången i Budapest, studera de anklagades uppträdande och tack vare en skicklig tolk följa varje ord som yttrades under förhandlingarna, står Rajkligans och deras närmaste uppdragsgivares, Titoledarnas, brottslighet i öppen dag.”

Under år 1949 dömdes i Bulgarien vice regeringschefen Traicho Kostov till döden.

År 1952 var turen kommen till den tidigare sekreteraren i Tjeckoslovakiens Kommunistiska Parti, Rudolf Slansky, att ställas inför rätta, anklagad för samma brott i sitt land som vad Rajk och hans medanklagade dömdes för i Ungern. Även Slansky dömdes till döden och avrättades.

År 1953, efter Stalins död, dömdes chefen för säkerhetspolisen i Sovjetunionen, L.P. Beria, till döden och avrättades. Denna rättegång hölls hemlig och något rättegångsmaterial med konkret angivande av varuti Berias brott bestod har inte offentliggjorts. De anklagelser som offentliggjorts har endast formulerats i allmänna ordalag, exempelvis att Berias brott bestod i ”förräderi” och ”förbrytelser mot folket”.

Den 6 oktober 1956 ägde en makaber sorgehögtid rum i Budapest. Centralkommittén för de Ungerska Arbetandes Parti (kommunistiska partiet) hade då låtit gräva upp liken av Laszlo Rajk, G. Palffy, T. Szönöi och A. Szalai ur den grav där de 7 år tidigare gömts som landsförrädare, för att nu hylla dem genom statsbegravning. Och partitidningen Szabad Nep skrev:

”De föll inte offer för kontrarevolutionen. Deras tragedi och hela vårt partis tragedi är att vår regim kastade dem i fängelse och mördade dem och att dödsdomar avkunnades i folkets och socialismens namn över soldater, som var lojala mot partiet, mot folket och socialismen.”

Bland de främsta närvarande begravningsgästerna vid Rajks och de övrigas begravning nr. 2 befann sig också den ur fångenskap befriade och ”rehabiliterade” titoisten Imre Nagy, vilken 18 dagar senare, den 24 oktober 1956, blev ministerpresident i Ungern. Men i juni 1958 var ungerska folkrepublikens regering redo att anklaga Imre Nagy för att han spelat en ledande roll i förberedelserna och förverkligandet av den kontrarevolutionära resningen just under oktober månad 1956. Imre Nagy och ytterligare tre medanklagade dömdes av högsta domstolens folktribunal till döden och avrättades.

I Tyska Demokratiska Republiken har, enligt uppgifter, en juristkommitté avlämnat förslag till regeringen om en ny strafflag. Enligt förslaget skall dödsstraffet fortfarande bibehållas i DDR åtminstone för de grövsta formerna av kontrarevolutionära brott och ”behållas så länge som det arbetande folket måste försvara sig emot de imperialistiska och fascistiska banditernas angreppslust och mot försök till inbördeskrig och för att kväva alla sådana försök i sin linda”.

I Västtyskland har dödsstraffet avskaffats, men som en händelse som borde föranleda lagstiftarna i DDR att närmare tänka över dödsstraffets bibehållande meddelas att justitieministern i Bonn-regeringen förbereder ett förslag till parlamentet enligt vilket dödsstraffet skall återinföras för såväl kriminella som politiska brott. Det vore säkert lyckligt om utvecklingen på detta område kunde gå i rakt motsatt riktning i DDR, än vad fallet tydligen blir i Västtyskland.

Från Rumänien har meddelats att bestämmelserna om dödsstraff där utvidgats till att kunna utmätas även vid förskingring och stöld av statsmedel och statsegendom.

Avskaffa dödsstraffet!
Man måste alltså konstatera att i socialistiska länder förekommit sådana rättsförfaranden som den mörklagda processen mot Beria, och en sådan ringdans kring galgen som först domen och sedan rehabiliteringen av Rajk och först rehabiliteringen och sedan hängningen av Imre Nagy. Måste inte sådana exempel leda till att kommunisterna korrigerar sin uppfattning om att det är nödvändigt och försvarligt att dödsstraff tillämpas som ett medel för att försvara socialismen?

Måste inte därtill erfarenheterna av vilken oerhörd skada kommunismens sak i hela världen tillfogats genom dödsstraffets tillämpning i socialistiska länder kunna övertyga alla kommunister om nödvändigheten av att dödsstraffet avskaffas i dessa länder, vilket också skulle göra det möjligt att intensifiera kampen för dess avskaffande i andra länder?

Kampen för dödsstraffets avskaffande bör rikta sig mot dess tillämpning i anledning av såväl politiska som kriminella brott.

Dödsstraffets tillämpning kan inte i något fall vara nödvändigt med hänsyn till medborgares skydd mot farliga element, ty detta syfte kan nås med andra åtgärder. Och som bestraffningsform är dödsstraffen överhuvudtaget orimliga. De kan aldrig vid närmare eftertanke komma att framstå som annat än en hämnd från samhällets eller från en härskande regims sida.

Orättfärdiga domar bör alltid kunna rättas till. Möjligheten för oskyldiga offer för ”rättvisan” att få personlig upprättelse och - så långt möjligt - ersättning för utståndna lidanden, bör alltid finnas. Denna möjlighet förintas i samma stund en avrättning verkställes. Varje ”rehabilitering” av avrättade människor understryker därför på ett sätt, som inte borde kunna motsägas av någon: Avskaffa dödsstraffet!

Efter de österrikiska socialdemokratiska arbetarnas heroiska kamp år 1934 skrev sovjetförfattaren Ilja Ehrenburg i en bok, betitlad ”Hjältar och bödlar”, en redogörelse över striderna och över de efterföljande rättegångarna och avrättningarna. Om en av de anklagade, som ”dog ståndaktigt och enkelt”, skrev Ehrenburg: ”Vem vet, varför de var så rädda för denne man, som var slagen i bojor.”

Varför reaktionen fruktar dem som kämpar för frihet och socialism, det vet vi. Men vi vet också att när reaktionen räknar med att kunna avlägsna orsaken till sin fruktan genom att ”på lagligt sätt” beröva frihetskämpar livet, då räknar de fel.

När snarorna den 11 november 1887 lades omkring de fyra dömda ”anarkistmartyrernas” halsar och huvorna drogs över deras huvuden, då hörde man en av dem, August Spies, utropa: ”Tider skall komma, då vår tystnad i graven skall vara mäktigare än våra röster, som ni nu kväva.”

De som lyssnat till Paul Robeson, när han sjunger sången om Joe Hill, vet också att han i sångens text inte skildrar enbart en drömsyn. Han skildrar med sin underbara röst på ett realistiskt sätt det lönlösa i bödlarnas hantverk, när han sjunger:

- Han stod där stark som livet självt,
hans vackra ögon log,
vår fiende sköt bort sitt krut
på det som aldrig dog. -

Hur vet vi att detta är sanning? Vi vet det därför att vår vetenskap, marxismen, säger oss att kapitalismens störtande och socialismens seger är en historiskt förutbestämd händelse och att de bästa bland människorna därför alltid kommer att kämpa för fullgörandet av denna uppgift. De som fått offra sina liv i kampen för samma mål, blir under sådana förhållanden inga ”avskräckande exempel”, utan de blir en ständigt flödande källa till ökad styrka för de progressiva krafterna.

Men vad som här sagts om följderna av de offer som främst arbetarklassen fått lämna i klasskampen, det kan väl inte gälla för de reaktionärer som straffas med döden för att de gått till angrepp mot socialismens landvinningar?
Nej, det kan inte gälla för dem. Men samma förhållanden som garanterar segern åt socialismen, måste också kunna göra det befogat att man i socialistiska länder, när det gäller fängslade och därmed oskadliggjorda fiender, ställer sig en fråga som med travestering av Ilja Ehrenburgs ord kan lyda: Behöver vi vara så rädda för dessa fiender, att vi måste ta deras liv?

Vi vet som marxister att arbetarklassen inte kan avstå från våld för att kuva socialismens fiender. Ett sådant avståndstagande vore nämligen liktydigt med att arbetarklassen tog avstånd från proletariatets diktatur, vilken är en förutsättning för socialismens seger. Vid kampen för att avskaffa kapitalismen eller vid försvaret av ett socialistiskt samhällssystem går det därför inte an att låta sig ledas av någon teori eller av något moralbud, enligt vilka människor inte under några förhållanden får dödas. Ty när socialismens fiender utlöser den öppna terroristiska kamp på vilken socialismens anhängare ständigt måste vara beredd, då gäller det för de sistnämnda att endera likvidera motståndare eller att själva bli likviderade. Vilket sistnämnda öde drabbade oräkneliga kommunister och andra radikala människor i exempelvis Finland 1918, i Tyskland efter Hitlers övertagande av makten och i Ungern år 1956.

Den beredskap att tillgripa utövandet av våld i sådan grad att människoliv släckas, som här skildrats, måste obetingat gälla under sådana perioder då klassförtryck eller angrepp mot socialistiska landvinningar utlöst öppen kamp. Men när socialismens förkämpar segrat i en sådan kamp, bör denna nya regim handla på ett annat sätt mot besegrade och fängslade motståndare än vad segrande desperata reaktionära regimer ständigt gör mot besegrade anhängare av socialismen. Ty när socialismens förkämpar segrat i den öppna kampen, då kan väl dessa ensamma bestämma graden av utövande av våld, vilket ju däremot inte är möjligt så länge den öppna kampen om makten pågår. Konsekvensen av dessa sakförhållanden måste bli: I ett land där arbetarklassen tagit makten i syfte att bygga ett socialistiskt samhälle, bör dödsstraffet avskaffas.

Någon anser kanske att om ett socialistiskt land vid straffutmätning för kontrarevolutionära handlingar avstår från att beröva fångna motståndare, som begått grova brott, livet, så skulle detta vara liktydigt med ett svaghetstecken vid utövandet av proletariatets diktatur, vilket skulle komma att utnyttjas av klassfienderna.
Arbetarklassens maktutövning skulle inte på något sätt behöva försvagas om det socialistiska samhället i sin strafflagstiftning gav uttryck för en ny, ur de socialistiska samhällsförhållandena naturligen härledd högre moral, innebärande en sådan ovillkorlig respekt för människors liv att den socialistiska staten inte överlagt och med berått mod fick utsläcka sådana. En dylik förändring skulle istället hos såväl socialismens naturliga motståndare som också av världsproletariatet uppfattas som ett tecken på styrka.

Men är då socialismen i verkligheten så befäst i Sovjetunionen och övriga socialistiska länder, så att respektive stater skulle kunna avstå från den terror som utdömandet av dödsstraff i verkligheten innebär?

Vill då någon påstå att det socialistiska lägrets samlade styrka, möjlig att gemensamt utnyttja såväl mot yttre som mot inre fiender inom hela det socialistiska lägret, nu skulle vara svagare i förhållande till fienderna än vad enbart Sovjetunionens styrka var i förhållande till de yttre och inre fienderna år 1920, innan kriget mot de kapitalistiska världsmakternas interventionsarméer och inhemska kontrarevolutionärer ännu ens var avslutat? Ingen torde väl vilja anföra en så befängd mening. Och ändå kunde Lenin vid Centrala Exekutivkommitténs sammanträde den 2 februari 1920 säga oss följande:

”Vi blev tvingade att använda terror, då ententen använde terror, då starka världsmakter kastade sina horder mot oss och inte drog sig för att använda vilka som helst medel. Vi skulle inte ha levt i två dagar, om vi inte hade besvarat dessa officerares och vitgardisters försök skoningslöst. Det betydde användandet av terror, men den blev påtvingad oss av ententens terroristiska metoder.

Men omedelbart vi vunnit en avgörande seger, ännu innan kriget var slut, omedelbart efter att vi intagit Rostov, slutade vi med användandet av dödsstraff och bevisade därmed, att det var vår avsikt att genomföra vårt eget program på det sätt vi hade lovat. Vi säger, att användandet av våld blev en följd av beslutet om att besegra utsugarna, de stora godsägarna och kapitalisterna; i det ögonblick detta var gjort uppgav vi användandet av alla extraordinära metoder. Vi har bevisat detta i praktiken.”

Dessa Lenins ord var ett led i hans ständiga strävan att hålla det kämpande revolutionära proletariatets röda fanor obefläckade. Må även de som fått uppgiften att föra dessa fanor vidare handla på det sätt som Lenin lärde!
Riv galgarna!

Vem var Set Persson?
Set Persson var en av de ledande kommunisterna under 1930- och 1940-talet. Men han hamnade på kant med SKP-ledningen under senare delen av 1940-talet när han gick emot partiets marsch högerut. Han kastades ut ur SKP på dess 16:e kongress 1953.

Set Persson föddes 5 mars 1897 i Stockholm som son till en piga. Han flyttade som barn till Hälsingland och började redan som 14-åring att jobba på fabrik. Som 17-åring började han arbeta på SJ och två år senare organiserade han sig i det oppositionella socialdemokratiska ungdomsförbundet.

Vid partisplittringen 1917 valde Persson den revolutionära sidan och under de hårda striderna i det nybildade kommunistpartiet höll han till vänster i splittringarna 1921,1924 samt 1929.

Under de hårda klasstriderna i början av 1930-talet stod Persson som kommunist och fackföreningsledare på barrikaden. Ådalshändelserna 1931, när fem arbetare mördades av utkommenderad militär, följdes av polisöverfallen 1932 på strejkande arbetare i Sandarne och Klemensnäs. Arbetarna i Sandarne demonstrerade mot strejkbrytarna och den från Stockholm utkommenderade polisen öppnade eld och skadade tre arbetare svårt. Efteråt dömdes de överfallna arbetarna istället för polisen och de som sänt dit dem. Persson, som på fackföreningens vägnar talat vid demonstrationen, dömdes för deltagande i upplopp till fyra månaders straffarbete, avsked från sitt jobb på SJ och förlust av alla pensionsförmåner. Han satt inne på fängelset i Falun, ett av dåtidens värsta fängelser.

Efter detta flyttades Persson till Stockholm för arbete på kommunisternas particentral. Han satt redan i centralkommittén. De kommande åren hade han en mängd centrala uppdrag, bl.a. facklig redaktör på Ny Dag, ordförande i Stockholmskommunen, riksdagsledamot och fastighetsborgarråd i Stockholm.

I svallvågarna från segern över fascismen och den sympati för Sovjetunionen som fanns i breda arbetarlager, gick SKP kraftigt framåt. Samtidigt växte på nytt motsättningarna mellan en höger som sökte enhet med sosseledningen och en parlementarisk väg till socialismen och en revolutionär vänster med Persson som frontfigur.
I fråga efter fråga blossade motsättningarnaa upp under senare delen av 1940-talet – vid Metallstrejken 1945, när det gällde taktiken gentemot Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, när det gällde de egna första maj-firandena etc. Mot den ledning som till och med ville skapa ett enhetsparti med sossarna hävdade Persson:

”Vid utformningen av våra ställningstaganden gentemot socialdemokraterna tror jag därför att vi ska ha tanken mer riktad på de socialdemokratiska arbetarna än på deras ledare.”

Men högerkursen låg fast och SKP utvecklades mer och mer till att bli en vänlig pådrivare åt vänster på sossarna. På kongressen 1953 kastades Persson ut och hängdes ut som partifientlig.

Tre år bildades Sveriges Kommunistiska Arbet-arförbund. 73 personer deltog vid bildandet och SKA lyckades aldrig bli mer än just en liten grupp kring Persson och tidningen Revolt. Ärkerevisionisten och SKP:s partiledare Hilding Hagberg kommenterade bildandet med att ”aldrig förr har så få med så lite i kappsäcken försökt sig på att bilda ett parti”.

Att försöka skapa ett revolutionärt marxist-leninistiskt arbetarparti under reformismens glansdagar präglat av kalllt krig och rasande antikommunism visade sig omöjligt. Persson var 10 år före sin egen tid.

Under denna tid utvecklas motsättningarna inom den kommunistiska världsrörelsen, den stora polemiken, mellan revisionisterna med SUKP i spetsen och marxist-leninisterna med KKP i spetsen.

Persson stod nu fri från det SKP som likt en papegoja upprepade de senaste partidirektiven från Moskva. Han genomskådade Chrusjtjovs utspel på 20:e partikongressen 1956, han sympatiserade med kinesernas försvar av den revolutionära marxism-leninismen och han analyserade de socialistiska lärdomarna utan känslomässiga blockeringar och sentimentala skygglapppar.
Robert Mathiasson