90 år sedan Oktoberrevolutionen i Ryssland

Trots detta inledde den provisoriska regeringens krigsminister Alexander Kerensky en omfattande offensiv mot de tyska ställningarna. Men de ryska trupperna slogs tillbaka. Detta ledde till än större missnöje, 20.000 beväpnade sjömän från flottbasen Kronstadt marscherade in i Sankt Petersburg och krävde att sovjeterna skulle ta makten. Sovjeter var lokala arbetarråd som bildats över hela Ryssland i kampen mot tsarismen. Den provisoriska borgerliga regeringen slog ned upproret och beskyllde bolsjevikerna att ligga bakom vilket ledde till att Lenin och andra ledare för bolsjevikpartiet fick gå under jorden.

Missnöjet växte
Men missnöjet med den provisoriska regeringens krigspolitik växte hos massorna, likaså viljan hos de revolutionära krafterna att genomdriva revolutionen. Medlemmar i bolsjevikpartiet hotade rent av att bränna sina partiböcker ifall inte det väpnade upproret kom till stånd.

Med röstsiffrorna 10-2 antog centralkommittén i bolsjevikpartiet den 10 oktober en resolution som deklarerade att ”ett väpnat uppror är oundvikligt.” Knappt två veckor senare, 23 oktober 1917 enligt den gamla julianska tidräkningen den 5 november enligt den nya gregorianska tidräkningen, intogs flera regeringsbyggnader. Slutligen stormades Vinterpalatset, tsarens gamla slott där den provisoriska regeringen sammanträdde, natten mellan den 25 och 26 oktober. Alltså exakt 90 år före utgivningsdagen för detta nummer av Proletären.

Stormningen inleddes med en signalsalva från örlogsfartyget Aurora, som fortfarande ligger kvar som ett museifartyg i nuvarande Petersburg. Oktoberrevolutionen var en efter förhållandena fredlig händelse. I de flesta fall gav sig den provisoriska regeringens styrkor upp utan något större motstånd. Det var först med den väpnade kontrarevolutionen och det internationella angreppet mot den första arbetar- och bondestaten som större blodspillan ägde rum.

Slut på kriget
Bolsjevikernas ordförande Vladimir Iljitj Lenin ledde den revolutionära regeringen vars första beslut var ett dekret om Rysslands bortdragande ur det imperialistiska första världskriget. Något som förargade den interna reaktionen i Ryssland som agerade i allians med industri och finansfurstarna i London och Paris. Men även liberalerna, mensjevikerna (dåtidens socialdemokrater), och ett parti som hette socialistrevolutionärerna ville fortsätta det galna kriget.

Vid krigsutbrottet 1914 hade den andra internationalens socialdemokratiska ledare svikit alla högtidliga proklamationer om arbetarrörelsens kamp mot kriget. Vid världskriget utbrott kom socialdemokratin att stödja ”sin egen” borgarklass i de krigförande länderna. Endast Lenins parti vägrade att följa med i internationalens högervandring.

I Tyskland var den förrädiska socialdemokratin mycket aktiv i att kämpa ned arbetarklassens motstånd mot kriget. Samma sak hände även i de andra krigförande länderna. De socialdemokratiska ledarnas grundläggande lojalitet låg inte hos arbetarklassen utan hos finansbaronerna när det kom till kritan. Oktoberrevolutionen innebar ett definitivt brott med denna krigshetsande opportunism och kom att leda till kommunistiska internationalens upprättande och bildandet av en rad partier världen över som fann sin inspiration i oktoberrevolutionen.

Den ryska oktoberrevolutionen radikaliserade delar av arbetarrörelsen och inspirerade till revolutionära uppror i flera europeiska länder. Det revolutionära hotet gjorde att de krigförande härskande klasserna fann det omöjligt att fortsätta sina imperialistiska krig.

I ryska revolutionens efterföljd gjordes revolutionsförsök i Tyskland. Kaiser Vilhelm II hade abdikerat och flytt landet. I Berlin hissades den röda flaggan på rådhuset när tyska socialistiska rådsrepubliken utropades. Ett par dagar senare proklamerades fred i Europa, samtidigt som de revolutionära strömningarna spred sig till Österrike, Ungern, Italien.

Uppror i Sverige
Revolutionerna i Ryssland och nöden under krigsåren ledde också till hungerkravaller och arbetaruppror över hela Sverige. Även i vårt land fruktade borgarklassen de arbetande massornas reaktion. Ett resultat var upprättandet av en liberal-socialdemokratisk koalitionsregering på hösten 1917 under ledning av liberalen Nils Edén och med Hjalmar Branting som finansminister.

Fruktan för revolution tvingade kungen och högern att acceptera regeringens rösträttsreform. Ett annat tydligt resultat var koalitionsregeringens benådning och frisläppandet av den för sabotage mot strejkbrytare dödsdömde Anton Nilsson.

Stämningarna inom dåtidens maktelit beskrivs i adelsmannen och högersocialdemokraten Erik Palmstiernas memoarer. Palmstierna var sjöförsvarsminister i Edéns koalitionsregering 1917-1920. Vid ett regeringssammanträde i Stockholm 12 november 1918 diskuteras situationen:

”Därvid rapporterade krigs- och sjöfartsministrarna om läget inom armé och marin. Båda vitsordade att stämningen var mycket revolutionär. Försiktighetsåtgärder hade vidtagits i flera avseenden. Särskilt opålitliga truppförband hade hemförlovats och inom flottan avlägsnats till Karls-krona. Ur alla gevär i förråden hade slutstycken uttagits och lämnats i förvar hos pålitliga officerare. I Norrbotten hade landstormens gevär förts till Boden. Efter framställning av polismästaren i Stockholm hade även kulsprutorna berövats sina slutstycken.”

Vidare skriver Palmstierna i memoarerna:
”Kungen ringde i morse till Gusten (dvs kronprinsen) – ’Snart är det väl vår tur’ sade han, ’vi få fara till Schweiz allesammans! Där råkas man!’”.

Den ryska oktoberrevolutionen och sovjetmaktens successiva stärkande kom dessutom att leda till att delar av de härskande klasserna i väst började komma till insikt att det inte gick att styra på det gamla sättet, men oktoberrevolutionen kom även att leda till att det irrationella klasshatet hos borgarna stärktes.

Den största delen av borgarklasserna i det kontinentala Europa kom dock att orientera sig i fascistisk riktning under mellankrigstiden som ett socialt svar på oktoberrevolutionen. Den konservative Churchill vurmade för Mussolini under 20-talet och föreslog arbetsläger i England för uppstudsiga arbetare i likhet med de koncentrationsläger som de brittiska interventionsstyrkorna upprättade i Murmanskområdet mot den bolsjeviksympatiserande befolkningen.

Men utöver det irrationella klasshatet mot socialismen kom även delar av borgarklassen till insikt om att det inte gick att styra på det gamla sättet. Det måste till kompromisser och sociala eftergifter för att inte de själva skulle spolas bort i en revolutionär flodvåg.

En av den svenska socialdemokratins idégivare, Ernst Wigforss insåg att det måste till förändringar av samhället för att svara på oktoberrevolutionens utmaningar.

”Bolsjevismen måste mötas med ett program”, skrev Wigforss. Det skulle omfatta allmän rösträtt, enkammarriksdag, republik, slopade rustningar, rättvis fördelning av livsmedlen, bostadsbyggande och begynnande socialisering.”

Historisk drivkraft
I en riksdagsdebatt sade Wigforss att man kan inte låta tio personer bo i en etta när det rasar revolutioner runt landets gränser. Något år senare antogs de första bostadssociala riktlinjerna för att senare följas av mer omfattande bostadssociala program.

Revolutionen blev historiens drivkraft. I ett eftermäle i samband med Lenins död tvingades den svenska socialdemokratins ledare Hjalmar Branting konstatera: ”Han (Lenin) bedömde utan tvivel läget i Ryssland riktigare än mensjevikerna – därom vittnar vad som sedan hände. Han har som ledare naturligtvis haft en oerhörd betydelse för det nya Rysslands skapande.”

Efter oktoberrevolutionen sökte den internationella kontrarevolutionen krossa det revolutionära Ryssland. Freden i Brest-Litovsk 3 mars 1918, där Ryssland för att kunna dra sig ur världskriget tvingades ge efter stora territorier till Tyskland, ledde till att vänster- socialistrevolutionärerna lämnade samarbetet med bolsjevikerna.

Men ändå kom inte den efterlängtade freden till det nya Ryssland. Hela 14 borgerliga stater kom att anfalla den nyfödda arbetar- och bondestaten som tillsammans med gamla antisemitiska tsaristiska generaler upprättade så kallade vita terrorvälden på de områden de ockuperade. I Ukraina mördades 150.000 judar i pogromer utförda av de vita styrkorna. Först år 1923 drevs de sista vita styrkorna bort från sovjetiska fjärran östern.

Bolsjevikerna antog 1918 namnet Rysslands Kommunistiska Parti (bolsjevikerna). Fyra år senare konstituerades arbetarstaten som Socialistiska Sovjetrepublikernas Union, oftast förkortat Sovjetunionen. Partiets namn blev nu Sovjetunionens Kommunistiska Parti (bolsjevikerna). Trots interventionskriget och världskrigets enorma förstörelse påbörjades redan under dessa år ett remarkabelt samhällsbygge med stora sociala och kulturella landvinningar.

Nytt och oprövat
Socialismen var ett nytt och oprövat samhällssystem och bolsjevikerna och sovjetfolken saknade erfarenhet att driva ett samhälle. Nya svårigheter tillstötte bland annat i form av hungersnöd och under 1930-talet en påtvingad rustningsspiral. Men revolutionen frigjorde enorma krafter genom det folkliga engagemanget i samhällsbygget. Vi nöjer oss med att spegla sovjetstatens framgångar genom ett citat från världsbankens årsrapport från 1996.

”Resultaten av det planekonomiska systemet var beaktnings värda. Det innefattade en ökad levnadsstandard, industrialisering, införandet av elementär skolutbildning, hälsovård, bostadsbyggande, jobb till hela befolkningen – alla dessa framsteg i motsats till den stora depressionen på 1930 talet. Inkomsterna var relativt lika fördelade i befolkningen och en omfattande, om än ineffektiv, välfärdsstat som garanterade varje människa tillgång till en grundläggande levnadsstandard.”

Oktoberrevolutionens idéer kom dessutom att inspirera den antirasistiska och antikoloniala kampen. Revolutionen kom att inspirera revolutionära befrielsekrig och socialism i Kina, Korea, Laos, Kuba och Vietnam. Men även borgerliga och icke-kommunistiska ledare i tredje världen fick mer andningsrum genom det socialistiska samhällssystemets existens.

Den förre indiske premiärministern Jawaharlal Nehru uttalade på 60 talet: ”Nästan samtidigt som oktoberrevolutionen under den store Lenins ledning började vi i Indien en ny fas i vår kamp för friheten. Vårt folk växte i denna mångåriga kamp och mött det svåraste förryck med mod och uthållighet. Även om vi följde en annan väg i vår kamp under Mahatma Gandis ledning beundrade vi Lenin och påverkades av hans exempel.”

Oro i väst
Västvärldens ledare var oroliga över, som en västledare utryckte sig, ”den kommunistiska agitationen i kolonialfrågan” och letade efter vägar att ersätta den öppna kolonialismen med mer subtilare former av kolonial dominans. Men en rad ledare i Tredje Världen kom dessutom att föra en mer oberoende linje som gick över de gränser som neo-kolonialismen satte upp mycket tack vare de geopolitiska styrke förhållandena genom Sovjetunionens existens.

Det var heller ingen enskildhet att svenska statarsystemets avskaffande inföll med den sovjetiska segern i andra världskriget. Fruktan för oktoberevolutionen och det socialistiska lägrets uppkomst kom att leda till en anti-kommunistisk propagandaoffensiv i Sverige men samtidigt kom en rad sociala kompromisser att genomföras just som ett svar på den kommunistiska utmaningen.

Givetvis inte utan motstånd från den svenska högern men socialdemokratin kom i den inrikespolitiska debatten att hävda att om reformer inte genomförs så kommer kommunismens inflytande att öka.

På 1960-talet sades det i socialdemokratiska Första majtal att ”socialdemokratin står mittemellan kommunism och kapitalism” samtidigt som det svenska samhället var inne i sin reformperiod.

När Sovjetunionen av en rad interna och externa orsaker gradvis eroderade för att slutligen kollapsa år 1991 var fältet fritt fram för borgarklasserna i väst att påbörja vägen bort från det historiska kompromissamhälle som i Sverige kom att kallas ”folkhemmet”, eller som i Tyskland kom att kallas ” socialstaat”. En process vi är mitt inne i.

Socialismen är, historiskt sett, en ny företeelse. I Frankrike som spelat och spelar en stor roll i Europas historia, skedde det tre stora borgerliga omvälvningar innan borgarklassens makt kunde konsolideras. Perioder av borgerlig revolution avlöstes av tider av regression då de feodala krafterna stärktes för att sedan avlösas av förnyade revolutionära uppror över hela Europa.

Dessa sociala och politiska processer tog hundratals år, trots att det endast var en form av exploatering som skulle ersätta en annan form av utsugning. Sett i det ljuset är socialismens mål att avskaffa all exploatering än mer historiskt utmanande även inför kommande sociala revolutioner. Den borgerliga historiker som i samband med Sovjets kollaps talade om historiens slut har ingenting begripit av historiens gång. Oktoberrevolutions betydelse kommer att överleva alla borgerliga dödförklaringar, det är inte oktoberrevolutionen och socialismen som kommer vara historiens parentes utan det är exploaterande kapitalismen som kommer att utgöra den historiska parentesen.

Viktiga lärdomar
I dessa dagar firas oktoberrevolutionens 90-års jubileum världen av progressiva världen över. Dess lärdomar är allmängiltiga och kommer även i framtiden stå som inspiration för alla som vill socialism, kommunism och ett samhälle utan exploatering och förtryck.