Socialismen inför år 2000

Den socialistiska utmaningen tvingade kapitalismen att kompromissa med sitt innersta väsen. I ett drygt halvsekel gav den motvilligt efter för arbetarklassens reformistiska krav på det att privategendomens system inte skulle hotas i grunden. Det mildrade för stunden kapitalismens inre motsägelser och bevekade delar av den klass som av historien utsetts att störta den.

Den segerrusiga kapitalismen tar inga hänsyn till andra än sig själv. Hämningslöst bejakar den uteslutande den maximala profiten och skyr inga medel i kampen för den. Därmed framträder kapitalismen åter med öppet visir, i all sin fattigdomsskapande rikedom, i all sin planerade planlöshet, i all sig effektiva ineffektivitet ­ kort sagt, i all sin människofientliga anskrämlighet.

På blott tjugo år har den kapitalistiska revanschismen skapat olidliga förhållanden för majoriteten av mänskligheten. När de rika berikat sig har de fattiga blivit fattigare, i världsmåttstock och i varje enskilt kapitalistiskt land. Därmed bekräftas slutgiltigt den socialistiska sanningen, att under kapitalismen är rikedomen själva källan till fattigdomen.

På alla plan framträder idag kapitalismens orimligheter i öppen dager.

De rikas rofferi är på väg att kasta in kapitalismen i dess värsta överproduktionskris sedan 1930-talet. I en situation då den samlade produktionskapaciteten utan vidare räcker för att bjuda alla människor på jorden ett gott liv, är de fattigas köpkraft för liten för att hålla produktionen igång. Då slås fabriker igen och de anställda kastas ut i arbetslöshet i enlighet med kapitalismens grundlag, att det som inte går att sälja med god vinst inte är värt att producera. Hånfullt bekräftas åter att för kapitalismen går profiten före människorna och deras behov.

I överproduktionskrisens hägn överger kapitalägarna produktion till förmån för spekulation. Ett gigantiskt överskottskapital, som inte finner lönsam avsättning i den produktiva ekonomin, samlas på världens spekulationsmarknader i ett förgörande och extremt kortsiktigt noll- summerspel.

Spekulationsekonomin bekräftar att kapitalismen är parasitär och stadd i förruttnelse, att den utgör ett hinder för samhällets och produktionens vidare utveckling. Den maximala profiten förslösar samhällets produktiva möjligheter, vilket inte minst massarbetslösheten i alla kapitalistiska änder är bevis för. Kapitalismens förmår inte ta tillvara samhällets viktigaste produktiva resurs,den mänskliga arbetskraften.

Den monopolistiska kapitalismen har koncentrerat och centraliserat kapitalet i ett fåtal gigantiska jätteföretag med global räckvidd. De största multinationella företagen utgör idag större ekonomier än majoriteten av världens länder. De utgör privata tyrannier, som dikterar världsekonomin spelregler, som skövlar naturresurser och som spelar ut arbetare i olika länder mot varandra i en alltmer besinningslös jakt på maximal profit.

Inom de multinationella storföretagen är produktionen planerad in i minsta detalj, en planering som står i allt skarpare kontrast till planlösheten i den kapitalistiska ekonomin som helhet.

De multinationella storföretagen utgör en bekräftelse på att den sk fria konkurrensen överlevt sig själv. Produktionen är idag så församhälleligad att den ropar efter samhälleligt ägande och planering inte bara i det enskilda företaget, utan i samhällsekonomin som helhet.

Kapitalismen är ovillig att bjuda alla människor ett gott liv och oförmögen att ta tillvara samhällets produktiva resurser. På tröskeln till år 2000 är det uppenbart att nästa århundrade måste bli det 1900-talet inte blev: socialismens århundrade. Det är en överlevnadsfråga, ty kapitalismen utgör idag inte bara ett hot mot människorna, utan också mot natur och miljö, vars gränser den maximala profiten inte tar hänsyn till. För att bygga ett ekologiskt hållbart samhälle krävs global rättvisa.

För global rättvisa krävs socialism!

1900-talet gav klara besked om den väg arbetarklassen måste välja i kampen för socialismen.Den revolutionära arbetar- rörelsen lyckades betvinga kapitalets makt i en lång rad länder, upprätta arbetarmakt och inleda bygget av socialism. Inget, allra minst motgångar och bakslag, kan ta ifrån den revolutionära arbetarrörelsen denna historiska bedrift.

Den reformistiska arbetarrörelsen har ingenstans lyckats uppnå socialism. Tvärtom övergav dess ledande representanter i ett tidigt skede den socialistiska visionen till förmån för samarbete med kapitalet. Reformismens "socialism" blev den befängda drömmen om en kapitalism med mänskligt ansikte ­ en dröm som i det sena 1900-talet förvandlats till en mardröm för majoriteten av mänskligheten.

1900-talet har bevisat att arbetarklassen bara har en väg att gå i kampen för socialismen: den revolutionära. De tidigare reformistiska partierna har övergivit socialismen och så fullständigt försvurit sig till klassamarbetet, att de idag inte förmår, eller ens vill, försvara sina egna reformer.

Inför år 2000 står den revolutionära arbetarrörelsen inför många och viktiga uppgifter.

1) Det gäller att skapa enhet i arbetarklassen och i de breda folklagren i kampen mot den kapitalistiska offensiven, mot högerpolitiken, som redan på kort sikt hotar att riva ner allt det folkflertalet uppnådde under 1900-talet.

Kampen mot högerpolitiken är till sin karaktär en defensiv kamp, en försvarskamp inom det kapitalistiska systemets ramar. Denna begränsning gör den inte mindre viktig. Tvärtom. Om arbetarklassen inte förmår försvara sig på kort sikt kan den aldrig segra på lång. Det sk folkhemmet var ett reformistiskt projekt. Men försvaret av det har fått en annan innebörd. I en situation då en samlad borgarklass, med socialdemokratin som verktyg, gör allt för att riva ned varje reformistiskt framsteg, blir försvaret av reformerna en utmaning mot hela det kapitalistiska systemet. Försvarskampen antar en revolutionär karaktär.

Vi kommunister har inga från arbetarklassen i övrigt skilda intressen. Vi verkar för största möjliga enhet i kampen för de folkliga kraven och är beredda att samarbeta med varje rörelse som står emot högerpolitiken.

Men för att kampen skall nå framgång är det nödvändigt att frånerkänna socialdemokratins olika schatteringar ledningen över arbetarklassen och det är nödvändigt att ersätta tilltron till överhetens goda vilja, vare sig den representeras av politiker eller fackliga ombudsmän, med tilltron till den egna styrkan i klasskampen.

2) Det gäller att tydliggöra det socialistiska alternativet i en tid då kapitalismens orimligheter framstår allt tydligare för allt fler.

Socialismen växer ur kapitalismens inre motsägelser och det socialistiska medvetandet växer ur insikten om att kapitalismen är oförmögen att tillvarata samhällets möjligheter, att den är ovillig att sörja för de många människornas rätt till ett gott liv och att dess giriga rofferi, som bara syftar till att berika en liten grupp kapitalägare, utgör ett överhängande hot också mot natur och miljö och därmed mot allt liv på jorden.

Mot den förgörande kapitalismen ställer vi kommunister en samhällsordning som inte tillåter någon människa att berika sig på en annans arbete, en ordning som på ett planmässigt sätt inrättar den samhälleliga produktionen för att tillfredställa de mänskliga behoven och som överför hela samhällsmakten, även den över produktionen, till de arbetande.

3) Det gäller att försvara nationell självbestämmanderätt och demokrati i en tid då borgerligheten säljer ut Sverige för euron och då överheten ser folkflertalet vilja som ett hinder för sin representativa sk demokrati, inte som demokratins kärna och förutsättning.

Sveriges medlemskap i Europeiska Unionen innebär att självbestämmanderätt och folkstyre förvandlats till pynt på kapitalets ohöljda diktatur. Det speciella i situationen är att den klass som tidigare ledde den svenska nationen och som berömmer sig om att ha infört demokratin, borgarklassen, nu är den som säljer ut självbestämmanderätten och som inskränker och försumpar demokratin.

Kampen för självbestämmanderätt och folkstyre är en demokratisk kamp, i vilken breda allianser, även över klassgränserna, är tänkbara. Men i dagens Sverige, med en borgarklass som lämnat den övriga nationen bakom sig, måste även den demokratiska kampen baseras på arbetarklassen.

Vi kommunister ser som vår uppgift att ta upp självbestämmanderättens och demokratins fana och föra den framåt. Det är vår självklara uppgift, ty vi är det mest demokratiska partiet.

4) Det gäller att ta upp borgerlighetens kastade handske i den ideologiska kampen.

Borgerlighetens ideologiska offensiv syftar till att riva ner arbetarklassens alla värderingar på det att den inte skall kunna utvecklas från en klass i sig till en klass för sig. Alla skall tänka och handla som borgare. Vi kommunister ser som vår uppgift att värna klassens värderingar, idag är det ingen annan som gör det. Vi slåss för kollektivismen, mot individualismen; för solidariteten, mot egennyttan; för det gemensamma, mot det privata; för samarbetet, mot konkurrensen; för humaniteten, mot borgerlighetens krassa "kontant betalning".

Borgerlighetens ideologiska offensiv har sin udd riktad mot socialismen. Genom en furiös smutskastning av socialismens historiska erfarenheter i allmänhet och av kommunismen som politisk rörelse i synnerhet, försöker kapitalet rida spärr mot det socialistiska alternativet. Vi kommunister tillbakavisar kategoriskt borgarnas lögner. Inga smutskastningskampanjer kan dölja de gigantiska framsteg socialismen uppnådde i de länder där den bröt igenom.

5) Det gäller att sluta förbund med revolutionära och progressiva krafter i andra länder.
Imperialismen känner inga gränser.

Över hela världen drabbas arbetare och fattiga människor av den kapitalistiska offensiven och över hela världen reser de sig till motstånd. Den sk globaliseringen, som bara är ett förskönande namn på den kapitalistiska offensiven, har inte bara sammanslutit kapitalet, utan nödvändiggör också en allt tätare sammanslutning av världens arbetare i kampen mot en gemensam fiende.

I det sena 1900-talet har tyngdpunkten i den revolutionära kampen åter förskjutits till kapitalismens hjärta, till de mest utvecklade kapitalistiska länderna, där den kapitalistiska revanschismen allt tydligare ställer klass mot klass. Detta utgör ett dödligt hot mot kapitalismen, ty ett revolutionärt genombrott i centrum för det närmare sammanbrottet än ett i pereferin.

Vi kommunister manar arbetare i alla länder att förena sig i fullt medvetande om att svenska arbetare, liksom arbetare i alla andra länder, först måste göra upp med sina egna kapitalister. Klasskampen är internationell till sitt innehåll, men nationell till sin form.

Det sena 1900-talet ropar efter uppror mot kapitalismen, ropar efter klasskamp, ropar efter socialism. Kapitalismen faller inte av sig själv, den måste störtas. För att ett uppror mot kapitalismen skall nå framgång krävs ett parti som förmår leda och sammansluta kampen och som med förmåga att ge teroretisk insikt och socialistisk vision.

I dagens Sverige finns bara ett parti som är villigt att åta sig en sådan uppgift: Kommunistiska Partiet, KPML(r).

Ännu är KPML(r) för litet för att kunna axla den historiska uppgift vi gjort till vår. Vi måste bli fler, vi måste bli starkare, vi måste få ­ och själva tillkämpa oss ­ kraft och förmåga att vara en del av varje folklig rörelse som vänder sig mot den kapitalistiska politiken.

På tröskeln till år 2000, på tröskeln till det århundrade som måste bli socialismens, uppmanar vi kommunister alla arbetande människor som fått nog av den kapitalistiska ordningen, att komma med oss i kampen för ett annat och bättre Sverige och en annan och bättre värld.

Det finns en plats för Dig i vårt parti KPML(r). Låt oss sluta oss samman. Enade vi stå, söndrade vi falla! Framåt kamrater!