Socialismen och småföretagen

Min ”tvärsäkerhet” bygger alltså på hittillsvarande historisk erfarenhet och på den marxistiska analysen av klassmotsättningarnas och klasskampens oförsonliga karaktär.

Ingen skulle vara gladare än jag om den historiska erfarenheten förtäljde något annat, vilket i så fall också skulle vara ett besked om att klassmotsättningarna faktiskt inte är oförsonliga till sin grundläggande karaktär – allt skulle bli så mycket enklare då. Men nu säger erfarenheten vad den säger och det är det vi måste utgå ifrån i vårt program. Vi måste utgå från vad vi vet, inte från vad vi hoppas eller önskar oss.
Detta som ett svar till kamraternas avslutande fråga.

Nu är kamraternas egentliga ärende att resa en diskussion om socialismen och om hur vi vill att socialismen skall se ut. De är väldigt kortfattade i en väldigt stor fråga, men mellan raderna anar jag ändå ett ganska vanligt tankefel. Det är kanske en missuppfattning, vilket jag i så fall genast ber om ursäkt för. Men eftersom det tankefel jag anar dyker upp då och då, kan det finnas anledning att påpeka det med inlägget från Kristianstad som utgångspunkt.

Jan och Ulf talar om ”våra framtida mål” och vill utifrån det ha besked om hur vi skall göra med småföretag och oppositionella tidningar i ett socialistiskt Sverige. Det är detta som gör att jag anar ett tankefel, ty den som närmar sig socialismen på ett sådant sätt ser den som något statiskt, som något fixt och färdigt och bortom de konkreta omständigheterna beskrivbart. Ett sådant synsätt är enligt min uppfattning felaktigt.

Vad är socialismen? Visst talar vi om socialismen som vårt framtida mål och visst är den ett mål att tala om. Men inte slutmålet – det är det klasslösa samhället, kommunismen, där klassmotsättningarna och därmed staten dött bort, där borgerlig lag (åt var och en efter hans arbete) ersatts av kommunistisk (åt var och en efter behov) och där produktionen nått en sådan nivå att alla människor har möjlighet att utveckla alla sina fysiska, intellektuella och kulturella talanger bortom arbetsdelningens förslavande begränsningar.

Det kan synas övermaga att påpeka detta, det handlar ju om marxistisk ABC, men det är ändå nödvändigt för förståelsen av socialismens karaktär. Socialismens är inte målet utan vägen till målet; är den process som leder till målet; är övergångsperioden mellan kapitalism och kommunism; är ett bastardsamhälle som under långa födslovåndor uppstått ur det kapitalistiska samhället och som inte på en gång, utan bara under loppet av en revolutionär process kan göra sig av med det kapitalistiska samhällets alla avigsidor och karaktäristika, som varuproduktion, lönearbete, arbetsdelning, könsförtryck och borgerlig rätt (som i det här sammanhanget alltså betyder fördelning efter arbetsinsats).

Socialismen utgör alltså en process, representerar övergångsperioden mellan kapitalism och kommunism (och för den delen övergångsperioden mellan klassamhälle och klasslöst samhälle, ty kommunismen negerar inte bara eller ens främst kapitalismen, utan hela den period i mänsklighetens historia som karaktäriseras av klasser och klassförtryck).

Naturligtvis har socialismen vissa karaktäristika som måste vara för handen för att vi skall kunna kalla den socialism: 1) expropriering av kapitalisterna (gemensamt ägande av de avgörande produktionsmedlen); 2) någon form av samhällelig planering av produktion och ekonomi (för att upphäva den kapitalistiska produktionsanarkin); 3) arbetarmakt (det borgerliga klassherraväldets upphävande i samhälle och stat).

Men just för att socialismen representerar övergångsperioden från ett samhälle till ett annat, ser den oundvikligen annorlunda ut beroende på var den etablerar sig och under vilka förhållanden.

”Socialism är proletariatets diktatur och elektrifiering av hela landet”, utropade Lenin när sovjetmakten i Ryssland äntligen hade tagit sig ur inbördeskrigets plågor och fick möjlighet att blicka framåt. Det var att ställa frågan konkret utifrån Rysslands konkreta förhållanden. I det efterblivna Ryssland var socialismens andra uppgift (efter erövringen av statsmakten) att lägga grund för den storindustriella utveckling som är själva förutsättningen för en utveckling mot kommunism.

Ryssland av år 1920 var i dubbel mening en bastardsamhälle. Någon socialism kan man överhuvudtaget inte tala om (annat än vad gäller statsmakten). Lenin beskriver därför situationen som en ”övergång från kapitalism till socialism”, dvs. som en övergång till den övergångsperiod som socialismen i sig utgör. Ja, efterblivenheten var så total att Ryssland av år 1920 i ekonomiskt hänseende präglades av förkapitalistisk naturahushållning, varför Lenin hävdade att en övergång till statskapitalism skulle representera ett avsevärt framsteg. Kapitalism som socialistiskt projekt, alltså – om än bara under en övergångsperiod.

Så var det i Ryssland 1920 och så ha det varit i de flesta av de länder där arbetarklassen lyckats erövra den politiska makten. Produktivkrafternas utveckling har helt enkelt inte tillåtit socialistiska hushållningsformer, åtminstone inte fullt ut.

Först i slutet på 1920-talet, då den första femårsplanen antogs och då kollektiviseringen av jordbruket inleddes, kan man tala om socialism i Ryssland/Sovjetunionen. Men fortfarande handlade det om en socialism i den socialistiska processens inledningsskede. Så representerade kollektiviseringen av jordbruket bara ett första steg mot socialistiska hushållningsformer (vilket Stalin skriver om i Socialismens ekonomiska problem i SSSR).
Låt mig med denna lite omständliga inledning gå över till kamraternas frågor för att mer konkret utveckla mitt resonemang.

Hur gör vi med småföretagen under socialismen? frågar Jan och Ulf. Skall småföretag förbjudas eller konfiskeras eller har partiet några andra lösningar? De uttrycker ingen egen uppfattning och utvecklar inte heller vad de menar med småföretagare. Handlar det om egenföretagare med kontoret på fickan, om familjejordbrukaren, om invandraren i närbutiken som jobbar häcken av både sig och familjen för att få det att gå ihop – eller handlar det om fabrikören med 30-40 anställda?

Ändå är det inte denna otydlighet som gör att jag anser att frågan är omöjlig att ge ett entydigt svar på, utan just detta med att socialismen är en process, inte ett statiskt tillstånd.

Ett är givet: Under loppet av den socialistiska processen kommer småföretagen att försvinna oavsett om den socialistiska staten i något skede tar sig för att förbjuda dem eller ej. Småföretagens förutsättning är arbetsdelning, lönearbete, varuproduktion och varucirkulation, dvs de arv från det kapitalistiska produktionssättet som den socialistiska processen har att successivt utplåna för att det skall vara möjligt att övergå till en kommunistisk hushållning: ”Av var och efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Vem vill vara småföretagare om det inte går att sälja det som han eller hon producerar och då det inte spelar någon roll hur mycket eller lite man arbetar, alla får i alla fall vad de behöver?

Ja, vem vill vara småföretagare när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete; när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehället utan rentav de viktigaste livsbehovet; när individen ges möjlighet att parallellt ägna sig åt andligt, kroppsligt, socialt, kulturellt, administrativt och varje annan typ av arbete som ingår i den totala produktionsprocessen?

Alltså. Småföretagsamheten kommer att försvinna under loppet av den socialistiska processen, det är alldeles självklart. Lika självklart är att socialismens uppgift är att påskynda detta försvinnande. Av flera skäl.
För det första står förekomsten av privat företagsamhet och marknad (som är den privata företagsamhetens förutsättning), om än så liten, i objektiv motsättning till en socialistisk planhushållning. Den socialistiska planhushållningens uppgift är inte bara att planera produktionen i syfte att tillfredställa folkflertalets behov i livets alla avseenden, utan också att planera distributionen i syfte att åstadkomma så rättvisa och jämlika livsvillkor som möjligt. I denna strävan utgör privat företagsamhet och marknad en motverkande kraft. Motsättningen är inte nödvändigtvis antagonistisk, det flesta hittillsvarande socialistiska länder har levt med förekomsten av privat företagsamhet och marknad, om än i skiftande grad. Men den är faktiskt existerande och måste lösas, förr eller senare och på det ena eller andra sättet.

För det andra utgör alla rester av borgerligt samhället och borgerlig produktionsordning en källa till borgerligt tänkande, som individualism, egoism, girighet osv. I den meningen skiljer sig inte ”socialistiska” småföretagare från kapitalistiska. Själva drivkraften är att berika sig – eller åtminstone att tillförsäkra sig bättre villkor än andra. Sådant tänkande måste utplånas och successivt ersättas av den oegennytta som präglar det kommunistiska arbetet – arbete som livsbehov och samhällsinsats – för att en övergång till kommunism överhuvudtaget skall bli möjlig. Småföretagsamhet är en borgerlig företeelse.

Visst! svarar kanske Jan och Ulf. Men hur gör vi direkt efter revolutionen? Skall vi expropriera också småföretagen eller har vi någon annan lösning?

Dessvärre har jag inget entydigt svar på den frågan heller, ty enligt min uppfattning avgörs den inte av programmatiska proklamationer utan av hur klasskrafterna formeras i den svenska revolutionen, av klasskampen.

Sverige är ett högt industrialiserat land med en stor och välutbildad arbetarklass, men likväl tror jag inte på den ”rena” arbetarrevolutionen. För att arbetarklassen skall segra krävs att den lierar sig med alla krafter som kan vinnas för revolutionen och att den söker neutralisera skikt som kan vinnas för kontrarevolutionen. Det gäller att skaffa sig så många vänner och så få fiender som möjligt – inte minst bland arbetande människor, till vilka vi väl får räkna de småföretager vi här talar om.

I det perspektivet är frivillighetens metod naturligtvis att föredra framför våldet (till vilket jag då räknar till exempel en eventuell expropriationslag). Det är bättre att småföretagarna (hur vi nu väljer att definiera dem) vinns för socialismen och att de under loppet av en socialistisk utveckling själva upptäcker att livet under socialismen har så mycket mer och bättre att erbjuda än det eviga, gnetandet i den egna butiken, jordbruket eller företaget; det är bättre att småföretagardrömmen förbleknar i förhållande till de väldiga möjligheter som socialismen bjuder arbetande människor, inte bara som kollektiv utan också som individer, än att den krossas av en expropriationslag.

Men likväl kan man inte utesluta en expropriations-lag, åtminstone inte i förhållande till vissa småföreatgare, ty om till exempel storbönder vägrar att leverera livsmedel till de priser och till de kvantiteter som fastställts inom ramen för det socialistiska planhushållningssystemet, för att istället slaka sina djur och lägga sina jordar i träda, så måste den socialistiska livsmedelsproduktionen organiseras dem förutan; om diverse ICA-handlare och andra butiksägare vägrar att följa de pristariffer och de eventuella tilldelningsbegränsningar som den socialistiska staten tvingas införa, för att istället idka svartabörshandel, måste givetvis den socialistiska varudistributionen organiseras dem förutan. Detta bara för att ta två exempel.

Jag vill understryka det jag sa inledningsvis i detta resonemang. Jag föredrar frivillighetens metod, småföretagarnas frivilliga uppgående i kooperativ och successiva inlemmning i alltmer fördjupade socialistiska produktionsförhållanden. Det finns ingen anledning för socialismen att skaffa sig fler klassfiender än den redan har, tvärtom bör den söka förbund med det jag vill kalla arbetande skikt. Men det krävs som bekant två för att dansa tango, så utfallet bestäms inte av vad jag föredrar eller av vad jag hittar på framför min skrivmaskin anno 2003, utan av hur klasskrafterna formerar sig i den svenska revolutionen. Fram tills dess bör vi naturligtvis försöka vinna så många ”arbetande människor” som möjligt för socialismen.

Karl Marx framhöll alltid att det inte går att skriva recept för framtidens kockar. Socialismens uppgift är inte att förverkliga några ideal eller att genomföra några fixa och färdiga utopier, framställda av något slughuvud vid ett skrivbord. ”Socialismen har blott och bart att sätta det nya samhällselementet i rörelse”, skrev Marx.

Själv fick han och stridkamraten Engels bara tillfälle att studera det nya samhällselements rörelse i samband med Pariskommunen 1871. Det ledde som bekant till många, viktiga slutsatser, rentav till en korrigering av deras dittillsvarande uppfattning. Teorin lärde av den nya erfarenheten.

Det lustiga med detta är att det fanns mycket få marxister bland pariskommunarderna. Kommunen dominerades av blanquister och proudhonister, av de småborgerliga socialistiska riktningar som Marx hätskt polemiserat mot under hela sitt politiska liv. Ända ansåg han sig ha något att lära av vad dessa småborgare uträttade, inte bara av deras fel utan också av deras stordåd.

I sitt sista förord till Marx bok om kommunen ger Friedrich Engels en tänkvärd förklaring till denna paradox:
”Vad som emellertid är ännu underbarare är det mycket riktiga som trots detta uträttades av den av blanquister och proudhonister sammansatta kommunen. Självfallet är proudhonisterna främst ansvariga för kommunens ekonomiska dekret, för deras berömvärda och tadelvärda sidor, liksom blanquisterna bär ansvaret för dess politiska handlingar och underlåtenhetssynder. Och i båda fallen ville historiens ironi – som så ofta när doktrinärer övertar styret – att både den ena och den andra riktningen gjorde motsatsen till det som deras skoldoktrin föreskrev dem.” (Pariskommunen. Proletärkultur, sidan 15)

Detta är min poäng. Socialismen byggs inte av skoldoktriner, av aldrig så storslagna utopier eller av aldrig så listigt sammanfogade skrivbordkonstruktioner – inte av de recept som vi tar oss för att skriva ut för framtidens kockar – utan i klasskampen. Socialismen ger helt enkelt blanka tusan i vad den ena eller andra skoldoktrinen föreskriver om till exempel detta med småföretag, ty när det nya samhällselementet väl satts i rörelse väljer det sin egen väg utifrån vad som är möjligt, nödvändigt och mest praktiskt i den situation som råder. Den kan välja att förbjuda småföretag och den kan välja att tillåta dem – och ingendera behöver vara fel. Fel är bara att skriva ut ett recept på förhand.

Jag är medveten om att detta är ett väldigt långt och ”teoretiskt” svar på en kort och enkel fråga och kanske talar jag vid sidan av det kamraterna egentligen är ute efter. I agitationssammanhang måste man naturligtvis leverera rakare svar. Men grundsynsättet är nödvändigt för att vi skall kunna ge svar utan att hamna i utopism och/eller opportunism.