Den nationella frågan – från Stalin till Gorbatjov

När SUKP:s 19:e partikonferens sammanträdde i början av juli 1988 var ”relationen mellan nationerna” en av huvudfrågorna. Konferensen antog också en resolution i frågan, vilket visar dess akuta karaktär i dagens Sovjet – det var första gången sedan den 12:e partikongressen 1923 som den nationella frågan krävde en så exklusiv behandling i ett högre partiforum.

I resolutionen förklarar man orsaken till att ”relationerna mellan nationerna” blivit ett akut problem enligt följande:

”Den dynamik som kännetecknade inledningsetappen när den mångnationella sovjetstaten bildades gick emellertid till stor del förlorad och underminerades genom avstegen från de leninistiska principerna för den nationella politiken och rättsövergreppen under personkultens tid, genom stagnationsperiodens ideologi och mentalitet.” (APN 7/7 1988)

Ansvaret för de uppflammande nationella konflikterna under Gorbatjovs tid vid makten läggs alltså över på Stalin och Brezjnev. Detta kan till viss del äga sin riktighet vad det gäller den senare, men är ett obevisat – och oriktigt – påstående vad det gäller den förre. Faktum är att de ”leninistiska principerna för den nationella politiken” som resolutionen talar om, i allt väsentligt utarbetades av just Stalin, inte minst under hans tid som folkkommisarie för nationaliteterna i Lenins första regering, och han var dessa principer trogen under hela sin politiska bana, även om tidens krav vid vissa tillfällen tvingade fram skenbara avvikelser.

Låt oss kort granska dessa principer, hur de växte fram och hur de tillämpades av Lenin och Stalin i den unga sovjetstaten, och låt oss se om de äger någon giltighet i dagens Sovjet.

En homogen mänsklighet.

Marxismen är som bekant till sitt väsen internationalistisk, den ser klassolidariteten över gränserna som överordnad den nationella gemenskapen och är svuren motståndare till all nationell inskränkthet och borgerlig nationalism. Visionen är en gränslös värld, där nationerna smält samman till en enda homogen mänsklighet med en enda gemensam kultur, utan klassgränser och nationella barriärer.

Men detta är som sagt en vision, ett mål för framtiden, som inte kan förverkligas genom pompösa paroller, om än så internationalistiska, utan endast genom en konkret politik som utgår från de nationella skillnader som faktiskt existerar, inte minst som ett resultat av kolonialt och imperialistiskt förtryck. Frågan är då hur dessa skillnader skall kunna utjämnas och successivt avskaffas, inte bara i politiskt avseende, i frågan om nationernas lika rätt och ställning i umgänget med varandra, utan också i frågan om ekonomisk och kulturell utveckling och nivå.

Rätten till självbestämmande.

Före revolutionen 1917 intresserade sig bolsjevikerna mest för den politiska sidan av saken. Dels menade man att en nationell utjämningspolitik var en omöjlighet under kapitalistiska förhållanden, och att ett program i den riktningen därför inte var en pockande nödvändighet, men framförallt var den politiska sidan så mycket mer akut i Tsarryssland, där det nationella förtrycket av folken i randområdena var en del av regimens officiella politik.
Bolsjevikernas linje gentemot detta förtryck var att tillerkänna alla nationer rätten till självbestämmande upp till statligt avskiljande, dvs de olika nationerna inom det dåvarande Ryssland skulle ha rätt att bilda egna stater om folkmajoriteten var för det.

Under det första världskriget diskuterades den nationella frågan intensivt inom den sk zimmerwaldvänstern, dvs inom den revolutionära delen av arbetarrörelsen. En del debattörer, bla Rosa Luxemburg, hävdade då att den nationella frågan förlorar sin giltighet under socialismen, den löses så att säga av sig själv i och med att produktionen organiseras på socialistisk basis, utan utsugning och förtryck. Lenin polemiserade mot denna uppfattning:

”Genom att förvandla kapitalism till socialism skapar proletariatet möjligheten för avskaffandet av det nationella förtrycket. Möjligheten blir verklighet endast – endast! – i och med upprättandet av fullständig demokrati på alla områden, inklusive utstakandet av statsgränser i överensstämmelse med sympatierna hos befolkningen, inklusive den fullständiga friheten att avskilja sig. Och detta, i sin tur, kommer att tjäna som en grundval från vilket det går att utveckla det praktiska upphävandet av tom den minsta nationella friktion och den minsta nationella misstro, en grundval för en allt snabbare sammanslutning och sammansmältning av nationerna, vilken kommer att avslutas när staten vittrar bort.” (Resultatet av diskussionen om självbestämmande, CW b 22 s 321).

Lenin menade alltså att den nationella frågan äger sin giltighet under hela den socialistiska perioden och att en förutsättning för dess lösande är upprättandet av full demokrati mellan alla nationer. Enligt Lenin innebar den fulla demokratin följande: ”Inga privilegier för någon nation eller något språk, inte ens den minsta grad av förtryck eller minsta orättvisa mot en nationell minoritet.”

”Sammanslutning av jämlika nationer”.

Det var denna linje bolsjevikerna följde efter oktoberrevolutionen 1917. I ”Deklarationen om folkens rätt i Ryssland”, som utarbetades av Stalin och som antogs av den 3:e sovjetkongressen i januari 1918, proklamerades sålunda följande:

”...jämlikhet och suveränitet för folken i Ryssland, rätten till självbestämmande upp till avskiljande och bildandet av självständiga stater, avskaffandet av varje form av nationellt förtryck och av alla nationers privilegier, och fri utveckling för varje nationell minoritet och etnisk grupp som lever på Rysslands territorium.”

Denna deklaration kan kanske låta banal idag, då alla, åtminstone i ord, bekänner sig till folkens lika rätt, men 1918 var det ett storslaget dokument, där en härskarnation, den ryska, för första gången ställde sig på jämlik fot med de förtryckta nationella minoriteterna inom dess historiska domäner.

När Sovjetunionen utropades fyra år senare den 13 december 1922, som en frivillig sammanslutning mellan självständiga nationer, kunde Stalin stolt konstatera att arbetarklassens seger förvandlat det gamla Tsarryssland från ”ett fängelse för nationer, till en fri sammanslutning av jämlika och suveräna nationer.”

Utropandet av Sovjetunionen utgjorde slutpunkten på en process där relationerna mellan nationerna inom landet reglerats på ett jämlikt och demokratiskt sätt. Landet delades upp i fyra administrativa kategorier – förbundsrepubliker, autonoma republiker, autonoma områden och nationella kretsar – allt efter de olika nationaliteternas storlek, grad av utveckling och geografiska belägenhet, en administrativ modell som fullt ut gav folken lika rätt och som i allt väsentligt är giltig än idag.

Men den administrativa modellen, nationernas formella lika rätt, var inte nog för att lösa den nationella frågan. Det fanns visserligen åtskilliga som hävdade att så var fallet, bla den numera så omhuldade Bucharin, men mot detta resonemang polemiserade Stalin. I sin rapport i den nationella frågan på RKP(b):s tionde kongress 1920 framhöll Stalin att den federativa sovjetstaten visserligen avskaffat den nationella förtrycket, men inte de nationella olikheterna. De faktiska olikheterna mellan de kulturellt och ekonomiskt högre och de kulturellt och ekonomisk lägre stående nationerna, olikheter ärvda från de gamla borgerliga samhällsordningen, fanns kvar, och de måste avskaffas för att en nationell sammansmältning skulle kunna bli möjlig. Kongressen gick på Stalins linje och antog en resolution som föreslagits av honom. I denna sägs:

”Partiets uppgift består i att hjälpa de icke-storryska folkens arbetande massor att hinna upp det framskridna Centralryssland, hjälpa dem att a) hos sig utveckla och befästa sovjetstatssystemet i sådana former, som motsvarar dessa folks nationella förhållanden och levnadssätt; b) i sitt eget land utveckla och befästa domstolar, förvaltnings- och hushållningsorgan samt regeringsorgan, vilka arbetar på landets språk och omhänderhas av personer från den inhemska befolkningen, som känner den lokala befolkningens levnadssätt och metalitet; c) i sitt eget land utveckla press, skolor, teatrar, klubbar och överhuvud taget kulturella och bildningsinstitutioner, vilka verkar på landets eget språk; d) att organisera och utveckla ett vittförgrenat nät av kurser och skolor såväl för allmän bildning som också sådana av fackligt-teknisk karaktär på landets språk.” (Den nationella frågan, Arbetarkultur 1941, sid 347).

Till punkterna i denna resolution bör kanske påpekas att det tsaristiska Ryssland på kolonialistiskt manér administrerat de områden man lagt under sig via egna tjänstemän , dvs före 1917 var det i huvudsak ryssar som skötte förvaltningen i de av icke-ryssar bebodda områdena. Likaså förhöll det sig med undervisningen. I den mån det överhuvudtaget fanns några skolor i tex Turkmenistan före revolutionen, så bedrevs undervisningen där på ryska. Det säger sig självt att den nationella jämlikheten förblir en fras så länge den inte kan utövas av alla nationer, därav den vikt revolutionen lägger vid uppbyggnaden av nationella förvaltningsorgan och nationell undervisning.

Uppblomstring och fri utveckling.

PÅ SUKP(b):s 18:e kongress 1939 kunde Stalin sedan rapportera att ”den allmänna obligatoriska elementarundervisningen på Sovjetunionens nationaliteters egna språk har införts”. I dess få ord döljs en bedrift som kanske kommit i skymundan av den mer himlastormande industrialiseringen, men som inte är mindre värd för det – på arton år lyckades det inte bara sovjetstaten att utplåna analfabetismen, den lyckades också skänka de nationella minoriteterna en egen litteratur och en egen förvaltning, socialistisk till innehållet med nationell till formen.

Stalins politik i den nationella frågan sedan väl den demokratiska och administrativa sidan reglerats på ett jämlikt vis, dvs efter 1922, kan något schematiskt sammanfattas i det ryska ordet ”rastvet”, uppblomstring. Stalin motsatte sig alla försök att med kommandometoder forcera den eftersträvade sammansmältningen mellan de olika nationaliteterna inom Sovjetunionen, han betraktade alla sådana försök som uttryck för storrysk chauvinism, medveten eller omedveten. Istället hävdade Stalin att vägen till en framtida sammansmältning av nationerna och deras bortdöende som historisk kategori går över deras uppblomstring och fria utveckling. Faktum är att han under åren lopp tvingades försvara denna linje vid ett otal tillfällen mot ett otal olika opponenter.

Vid SUKP(b):s sextonde kongress 1930 vände sig Stalin sålunda mot tendenser till storrysk chauvinism som kom till uttryck i den högerriktning som vid denna tid gjorde sig gällande inom partiet, återigen anförd av Bucharin. Dessa tendenser kom framförallt till uttryck i en strävan att ignorera de nationella skillnaderna inom landet, att betrakta dem som oväsentliga och rentav skadliga, som otidsenliga och utan relevans för partiets politik. I en rapport inför kongressen vände sig Stalin mot dessa tendenser och angav ett mycket långt perspektiv för uppblomstringsperioden. Han sa:

”Det kan förefalla underligt att vi, som är anhängare av de framtida kulturernas sammansmältande i en (både till form och innehåll) gemensam kultur med ett gemensamt språk, samtidigt är anhängare av de nationella kulturernas uppblomstring i närvarande ögonblick, under den proletära diktaturens period. Men i detta ligger inget besynnerligt. Man måste ge de nationella kulturerna möjlighet att utveckla sig och slå ut i full blom, att uppvisa all sin inneboende kraft för att skapa förutsättningar för deras sammansmältande till en gemensam kultur med ett gemensamt språk. Uppblomstringen av de till sin form nationella och till sitt innehåll socialistiska kulturerna under den proletära diktaturens betingelser i vårt land för att sammansmälta dem i en (både till form och innehåll) gemensam socialistisk kultur med ett gemensamt språk, när proletariatet segrat i hela världen och socialismen blir ett med det dagliga livet - det är just i detta dialektiken i den leninistiska behandlingen av frågan om den nationella kulturen ligger (aa sid 348-349).

Bara några år senare, 1936, tvangs Stalin åter ta strid mot vad han uppfattade som tendenser till storryck chauvinism. Det var i samband med den riksomfattande diskussionen om den nya författningen, där en del debattörer menade att delrepublikernas och de nationella minoriteternas rättigheter kunde beskäras till förmån för den federala sovjetmakten ”då den nationella frågan kunde betraktas som löst”.

Stalin avvisade dessa tankar och menade att den nya författningen fullt ut måste ta hänsyn till nationernas jämlikhet och lika rätt och menade, att varje avsteg från denna princip ofrånkomligen skulle gynna den ryska befolkningsmajoriteten i Sovjetunionen.

Attacker mot Stalins politik.

Stalin var sin politik i den nationella frågan trogen ända till sin död 1953, och dess giltighet och bärkraft bekräftades så sent som på SUKP:s nittonde partikongress 1952, där Malenkov i centralkommitténs verksamhetsberättelse konstaterade att partiet ”på alla sätt understött, tryggat och sporrat uppblomstringen av folkens nationella kultur i vårt land”.

Ett stärkande av vänskapsbanden och samarbetet mellan nationerna inom Sovjetunionen på grundval av respektive nations kulturella uppblomstring och fria utveckling, parallellt med ett planmässigt arbete på att utjämna skillnaderna i ekonomisk utvecklingsnivå - det var i kort sammanfattning Stalins politik i den nationella frågan.

De första officiella attackerna mot denna politik levererades naturligt nog av Nikita Chrusjtjov, den moderna revisionismens banbrytare. På SUKP:s tjugoandra kongress 1961 lanserade han formeln ”uppblomstring, närmande, sammansmältning” som ett kronologiskt schema för det aktuella förhållandet mellan nationerna i Sovjetunionen. Chrusjtjov hävdade att uppblomstringsperioden nu var tillända och att nationerna stod inför ett intensivt närmande, där den slutliga sammansmältningen inte allas var långt borta. Det var för övrigt på samma kongress som Chrusjtjov hävdade att Sovjetunionen var moget att ta språnget in i kommunismen, i det klasslösa samhället.

”En ny historisk folkgemenskap”
Några år senare skrotades Stalins nationalitetspolitik definitivt och slutgiltigt av revisionisterna. Den norske historikern Jan Ivar Bjørnflaten (som inom parentes sagt ingalunda är en vän av Stalin) skriver:

”Omkring 1970 skedde en ändrig i officiell sovjetisk politik på detta område. Det hävdades nu att Sovjetunionen nått upp till den utvecklade, mogna socialismens nivå, som bla kom till uttryck genomtillblivelsen av en ny historisk, social och internationell folkgemenskap och av en ny nation, det sovjetiska folket.” (Samtiden nr 4 1988).

Detta begrepp, ”det sovjetiska folket” (i uttalad motsats till de sovjetiska folken), har sedan dess blivit en dogm i Sovjetunionen. Den bekräftades på SUKP:s tjugofjärde kongress 1972, där tesen om ”det sovjetiska folket” ingick i Leonid Brezjnevs verksamhetsberättelse, och den återkom så sent som i den nittonde partikonferensens resolution om relationerna mellan nationerna, som nämndes inledningsvis. I denna resolution sägs: ”Ett nytt historisk samfund, sovjetfolket, har blivit verklighet.” (APN 7/7 1988).

Frasen är naturligtvis vacker och eftersträvansvärd, men frågan är vad turkmener och kazacher, ester och letter säger om detta. Ser de sig som likvärdiga med ryssarna, som likvärdiga medlemmar av ett nytt historiskt samfund - sovjetfolket? Eller är den rentav så att bakom frasen döljer sig just det som Stalin varnade för 1922, 1930 och 1936, dvs storryck chauvinism?

Jan Ivar Bjørnflaten ger en del av svaret i den tidigare citerade artikeln ur Samtiden:
”Sedan slutet av 50-talet har undervisningen och inlärningen på ryska i stadigt växande grad ökat på bekostnad av de icke-ryska språken. Under de senaste 10-12 åren har det förts omfattande kampanjer för att stärka ryskundervisningen bland icke-ryska folk. Det uttalade målet för dessa kampanjer är en nationell/rysk tvåspråkighet. Detta innebär teoretiskt att varje icke-ryss i Sovjetunionen vid sidan av sitt modersmål också skall behärska ryska som sitt andra modersmål. Praktiskt har detta i en rad republiker och autonoma områden lett till en stadig nedprioritering av inlärningen på respektive nationella språk och en motsvarande upprioritering av undervisning och inlärning på ryska. Av många har detta blivit betraktat som en renodlad russifieringskampanj. Detta kommer till uttryck i att bland många mindre folk, särskilt i den ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken, RSFSR, har all inlärning på modersmålet upphört och ersatts med inlärning uteslutande på ryska, som börjar redan på daghemmen.”

Enligt Bjørnflaten, vars objektivitet nog inte behöver betvivlas, betyder alltså ”det nya historiska samfundet” ingalunda nationernas successiva och jämlika sammansmältande ”utan privilegier för någon nation och något språk”, utan fastmer den ena nationens undergång inför den andra, den ryska.

Att de nationer som nu håller på att gå under är små och att det naturligtvis är praktiskt att människor av olika nationaliteter i Sovjetunionen kan prata med varandra, har ingen relevans i detta sammanhang – vad det är frågan om är att jämlikheten mellan nationerna i Sovjetunionen har upphävts och ersatts av rysk överhöghet, vilket är så mycket värre, då just den ryska överhögheten har så djupa och brutala historiska rötter.

Förryskning av politiken.

Denna ryska överhöghet, denna russifieringspolitik, går igen på en rad andra områden, inte minst inom ekonomin och politiken. Enligt den senaste folkräkningen (1979) består sålunda en majoritet, alternativt en stor minoritet, av stadsbefolkningen i de fem centralasiatiska republikerna av människor från andra republiker, huvudsakligen ryssar. För Uzbekistan, som är minst koloniserat, var siffran 37 procent, för Kirgisien, som är värst utsatt, är hela 56 procent av stadsbefolkningen icke-kirgiser. På ungefär samma sätt förhåller det sig i Baltikum. 1979 var endast 38 procent av invånarna i Lettlands huvudstad Riga letter och esterna var färre än 50 procent i sin huvudstad Tallinn. Förvaltningsspråket i dessa republiker har sedan många år varit ryska, även om en förändring skett i de baltiska republikerna under de senaste åren, då man åter börjat använda modersmålet i mer officiella sammanhang, naturligtvis i mån av kunnighet.

Det skall understrykas att denna situation inte är ny för vare sig de centralasiatiska eller de baltiska staterna. Som tidigare nämnts så förvaltades dessa stater före 1917 av ryska tjänstemän, och städerna dominerades i århundraden av utlänningar, i Baltikum huvudsakligen av tyskar. Det viktiga är att Stalins uppblomstringspolitik, som så starkt underströk vikten av en nationelladministration och en nationell kultur i delrepublikerna, så markerat vänts i sin motsats. Dagens nationalitetspolitik i Sovjetunionen har fler likheter med den tasristiska än med den stalinska.

Faktum är att just russifieringspolitiken och åsidosättandet av den nationella integriteten orsakade den första direkta konfrontationen mellan ryssar och icke-ryssar i Sovjetunionen i modern tid. Det var i december 1986, då våldsamma anti-ryska kravaller utbröt i Kazachstans huvudstad Alma Ata, detta sedan Moskva (läs Gorbatjov) egenmäktigt och utan formell rätt avsatt den kazachiske partichefen Kunajev, en korrupt brezjnevit, och ersatt honom med ryssen Kolbin.

Det går heller inte att bortse ifrån att russifieringspolitiken är en viktig orsak till de nationalistiska strömningarna i Baltikum, även om dess också finner sin näring från andra håll, inte minst från väst. Men klart är att russifieringspolitiken, som innebär att många sovjetiska nationaliteter inte längre klarar det dagliga livet utan att lära sig ryska, bäddar för nationalistiska stämningar, som i sin tur kan utnyttjas av rent reaktionära krafter.
Stalins politik i den nationella frågan, som utgick från nationernas lika rätt, har idag ersatts med en politik som bakom vackra fraser om ”ett enda sovjetiskt folk” ger företräde för den ryska nationen.

Den nationella frågans akuta karaktär i dagens Sovjet utgår dock inte bara från denna förutsättning. Minst lika viktigt, om inte viktigare, är den ekonomiska utvecklingen, som ökat istället för att utjämna skillnaderna i ekonomisk utvecklingsnivå mellan de avancerade och efterblivna nationerna. Skillnaden u utvecklingsnivå mellan framförallt ryssarna och gränsfolken i söder var ett arv som den unga sovjetstaten fick från den tsaristiska kolonialpolitiken.

Enligt Stalins politik var det socialismens uppgift att genom planmässiga insatser lyfta upp de efterblivna nationerna till de utvecklade nationernas nivå, inte minst i ekonomiskt avseende, vilket sågs som en absolut förutsättning inte bara för en framtida sammansmältning, utan också för att den nationella jämlikheten överhuvudtaget skulle få en reell innebörd. En sådan politik är inte möjlig under kapitalismen, vars hela existens bygger på utsugning, inte bara av de arbetande massorna utan också av underkuvade nationer och områden. Socialismen skapar möjligheten, men den löser inte frågan av sig själv. Det fordras en medveten och planmässig politik, där resurser styrs över till de outvecklade nationerna och områdena med full hänsyn till deras aktuella utvecklingsnivå och historiska traditioner. Detta var Stalins politik, och den fick i sin tur extra bärkraft av det exceptionella utvecklingstempo som Sovjetunionen genomgick från slutet av 1920-talet.

Den stagnation som präglat Sovjetunionen under se senaste 15-20 åren, som öppet erkänns av Gorbatjov och det nuvarande ledarskiktet, har verkat i rakt motsatt riktning. Om stagnationen fått allvarliga följder för massorna i de mer utvecklade delarna av landet, så har den inneburit n ren katastrof för de outvecklade. Så anges idag arbetslösheten i Kazachstan till 25 procent av den arbetsföra befolkningen, om än inofficiellt och med reservationen att alla arbetslösa kazacher kan få arbete om de flyttar till Sibirien.

Det är ingen överdrift att säga att de framsteg som gjordes för att utjämna skillnaderna i ekonomisk utvecklingsnivå under Stalin tid inte fullföljts. Skillnaderna inte bara består utan de har utvidgats under de senaste 15-20 åren. Till en del är detta resultatet av en medveten politik, där resurserna styrts i annan riktning, men framförallt är det ett uttryck för den djupa kris som revisionismen skänkt hela det sovjetiska samhället.
I sammanhanget skall det påpekas att denna politik inte drabbat Baltikum, utan framförallt de centralasiatiska och kaukasiska republikerna. Baltikum har tvärtom varit ett högprioriterat område de senaste årtiondena, framförallt genom närheten till väst, vilket har både ekonomisk och militärpolitisk betydelse.

Vad det gäller Gorbatjovs politik i denna nationella frågan, så har utvecklingen själv tvingat honom att korrigera den tidigare låt gå-politiken, som förnekade eller förringade de nationella skillnadernas existens. En sådan hållning är idag omöjlig. Men Gorbatjov vore inte Gorbatjov om han inte, bakom det glättade leendet och de vackra fraserna, drev en mer hårdhänt politik. Så innebär den författningsreform som nu diskuteras i Sovjet den mest långtgående centraliseringen av de politiska och administrativa funktionerna någonsin, till förfång för delrepublikerna och de nationella minoriteternas ställning.

En fredlig kontrarevolution.

Men det största hotet mot de outvecklade nationernas ställning utgörs ändå av Gorbatjovs ekonomiska politik, av hans marknadsanpassning och kapitalistiska restauration. Det skulle föra för långt att granska denna fråga här, men som tidigare sagts innebär kapitalistiska förhållanden i sig att regionala och nationella skillnader i ett land förstärks, framförallt genom att kapitalet letar sig till de områden som ger största möjliga profit, vilket kommer att få oanade och katastrofala följder för framförallt de centralasiatiska republikerna.

Så slutar vår snabbresa i tiden. Måhända har den varit en omskakande och lite otrolig upplevelse för någon. Här framstår ju den ”elake Stalin” som en tålmodig och konsekvent försvarare av folken rätt, som den som kämpade för frihet för de arbetande massorna och jämlikhet och lika utveckling mellan nationerna, medan den ”snälle Gorbatjov” framstår som en representant för den storryska chauvinismen, om inte i ord så i handling.

Det är naturligtvis en paradox, men bara i förhållande till den vrångbild den borgerliga historieskrivningen gett av utvecklingen i Sovjetunionen. Går man till de historiska källorna - till artiklar, tal och statistiska fakta - är bilden klar och enkel att förstå. Den nationella frågans skärpning i dagens Sovjet är ett resultat av den fredliga kontrarevolutionen, av att arbetarklassen har förlorat makten i sin egen stat.