Några tankar om socialism

2004 var rentav något av ett rekordår. Inte sedan 1700-talet har Sverige haft ett så stort överskott i affärerna med utlandet. I fjol skrevs överskottet till 8,3 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Det var världsbäst. Tvåan Kina lyckades bara kravla sig upp till ett bytesbalansöverskott på lite drygt 4 procent.

I reda pengar handlar det om 200 miljarder kronor. Vi i Sverige producerar för 200 miljarder kronor mer än vad vi gör av med. Glöm det gamla mantrat om att vi lever över våra tillgångar! Det är precis tvärtom. Vi lever under våra tillgångar, vi underkonsumerar. Folkhushållet har råd att konsumera och investera för 200 miljarder kr mer. Per år.

Det kan låta som en saga, men den misstrogne skall veta att det inte är Proletären som är sagoberättaren. Vi har läst om underkonsumtionen i kapitalistorganet Veckans Affärer, som knappast kan beskyllas för att berätta kommunistiska sagor.

”Det innebär att svensken avstår från nästan 10 procent av vad hon skulle ha råd att konsumera och investera inom landets gränser. Vi lever långt under våra tillgångar”, skriver Veckans Affärer i en artikel om det svenska bytesbalansöverskottet (VA 37/2004).

Alltså. Vi lever under våra tillgångar. Som nation betraktat.

Men som bekant är tillgångarna inte lika för alla. En del har mer och andra mindre. En del har rentav mycket mer. Så ökade de 90 företagen på Stockholmsbörsen i fjol sin sammanlagda vinst med 40 procent. Till 304 miljarder kronor.

Börsföretagen har nu så mycket pengar att de inte vet vad de skall göra av dem. Alltså delar de ut allt större summor i arbetsfria inkomster till aktieägarna. Enligt investmentbanken Alfred Berg handlar det i år om 100 miljarder kronor (G-P 2/3). Plus ytterligare 50 miljarder i sk återköpsprogram.

Sammanlagt 150 miljarder kronor till storföretagens aktieägare. På ett enda år. Det är nästan lika mycket som vad hela den svenska sjukvården kostar (163 miljarder kronor). Lägg till de bonusprogram som storföretagens direktörer beviljar sig själva och aktieägare och direktörer lägger beslag på mer än vad som i nåder kommer sjukvården till del.

Det går fantastiskt bra för Sverige som nation. Och det går fantastiskt bra för storföretag, aktieägare och direktörer. Därom råder inga som helst tvivel.

Värre är det för oss andra. Ju bättre det går för kapitalismen, desto sämre går det för oss. Jobb exporteras till låglöneländer, arbetslösheten ökar, välfärden skärs ner.

Man kan lockas att tro att detta är en ren funktion av överklassens girighet. Och inte minst av det politiska etablissemanget kapitulation för överklassens girighet. Och visst. Höj bolagskatten till 50 procent (som i Tyskland), fördubbla skatten på kapitalinkomster och inför en näst intill konfiskatorisk skatt på alla inkomster över 50 000 kr/månad – för att nu välja en nivå som förekommer i debatten – och det skulle inte längre saknas pengar i offentlig sektor.

Ändå är detta perspektiv för snävt. Visst kan resurserna fördelas annorlunda inom den befintliga samhällsordningens ramar, det är en klasskampsfråga. Men kapitalismen kan inte lösa de problem som arbetare och vanligt folk idag brottas med. För att hitta lösningen måste vi tänka bortom kapitalismen.

En av de första socialisterna, utopisten Charles Fourier, konstaterade redan i början på 1800-talet att under kapitalismen ”skapar rikedomen fattigdomen”.

Det är denna sanning som idag bekräftas i Sverige. Ja, faktum är att Sverige är ett särskilt tydligt exempel på kapitalismens folkfientliga karaktär.

Inget land i Sverige är så exportberoende som Sverige, inte ens Kina. Det framställs som bra, som grunden för vårt välstånd. Men egentligen är det så att inget land behöver exportera mer än vad det behöver importera. Vi behöver exportera för att köpa olja, kaffe, frukt och annat vi inte kan (eller vill) producera själva. I övrigt kan vi använda produktionsresurserna till det som vi anser viktigt och nödvändigt för att folk i det här landet skall ha det bra.

Det är arbete som skapar välstånd, inte export.

Men nu styr exportindustrins intressen på order av exportindustrins ägare. Det betyder att lönerna måste hållas nere för att exportindustrin skall behålla sin konkurrenskraft (och exportindustrins ägare sina vinster). Det är ju inte svenska arbetare som skall konsumera det som exportindustrin producerar, så därför spelar det ingen roll för exportindustrins ägare att vi underkonsumerar. Tvärtom. Vi skall underkonsumera, ty vår underkonsumtion ger exportindustrin dess konkurrensframgångar och vinster.

Exportindustrins företräde innebär också att arbetslösheten måste hållas på en hög nivå, så att exportindustrins arbetare inte får för sig att kräva bättre villkor. Och givetvis måste bolagsskatt, arbetsgivaravgifter och kapitalskatt vara låg. Exportindustrins ägare vill absolut inte dela med sig av sitt överflöd; kan inte dela med sig av sitt överflöd, ty folkmajoritetens underkonsumtion är förutsättningen för rekordvinster och rekordutdelningar i exportindustrin.

Och sätt då inte likhetstecken mellan konsumtion och prylar. Konsumtion är också sjukvård, omsorg, skola, boende, fritidsaktivitet, kultur.

Detta är ett slags moment 22. För att det skall gå bra för Sverige som exportnation måste det gå dåligt för arbetarklassen. Per kapitalistisk definition. Exportindustrin skapar bara välstånd för överklassen.

Det måste inte vara så här. Sverige kan exportera bilar, elektronik, verkstadsprodukter, papper, malm och stål till det pris som världsmarknaden erbjuder, oavsett vinst eller förlust. Ur nationalekonomisk synvinkel handlar det bara om att få in de exportinkomster vi behöver för att importera det vi behöver. Vi kan rentav idka byteshandel med lämpliga länder, som med Venezuela vad gäller olja. Som nation är det olja vi behöver, inte vinst.

Detta pekar på behovet av en annan produktionsordning, på behovet av socialism.

Må vara att exportindustrin inte skulle inbringa lika fantastiska vinster i ett socialistiskt Sverige, i reda pengar.
Men vinst kan räknas i annat än pengar.

✓ Arbete år alla är en samhällsvinst. Arbetslöshet är det värsta slöseri som tänkas kan. Arbete skapar rikedom. För samhället är arbetslöshet att avstå från rikedom.

✓ Välfärd är en social vinst.

✓ Möjlighet att arbeta och bo där man är uppfödd och där man har sin familj är en vinst för individen.

✓ Minskade landsvägstransporter är en vinst för miljön.

✓ Kultur är en mänsklig vinst.

Så ser kommunisternas samhällsvision ut. Istället för profitkalkyl, samhällskalkyl. Det som är bra för samhället och folkflertalet – ekonomiskt, socialt, kulturellt, miljömässigt – skall styra produktionen. Under socialismen räknas det som är bra för människorna som vinst. Under kapitalismen bara pengarna på aktieägarnas konton.

”Som företagsledare tar jag inga hänsyn till samhällets intressen”, sa Wallenberg-direktören PG Hedström när han slog igen Electrolux fabrik i Alingsås och flyttade jobben till Ungern. Och så säger alla direktörer när de slår igen fabriker i Sverige och flyttar jobben till låglöneländer. Företagsledare tar inte hänsyn till samhällets intressen. Lika lite som till folkviljan. Allt som betyder något är vinstöverföringarna till ägarnas konton.

Det är ett slags moment 22 det här också.

För närvarande håvar de svenska storföretagen in pengar. Men mycket vill ha mer. Kan 304 miljarder på 350 miljarder genom att flytta jobb till låglöneländer, då flyttas jobb till låglöneländer. För dagens kapitalism är vinst inte nog. Det skall vara maximal vinst, hösta möjliga vinst.
Detta gör kapitalismen till en samhällsfara. Kapitalismen hotar inte bara välfärden och det goda livet för de många, utan också Sverige som utvecklad industrination. Exportindustrins ägare bryr sig inte om landet, bara om sina vinster.

För arbetarklassen är det hög tid att säga stopp och belägg. Det är dags att kasta ut den kapitalistiska gökungen ur samhällsboet.

Vi kommunister hävdar att kapitalismen i avgörande avseenden är totalitär, att den allra viktigaste delen av människors liv – rätten till arbete och utkomst – styrs av privata tyrannier, bortom allt vad demokratisk påverkan heter.

Detta vill vi ändra på. Vi anser att samhället skall styra oinskränkt också över det sk näringslivet. På demokratiskt vis. I enlighet med folkviljan och utifrån vad som är bäst för folkmajoriteten. Först när kapitalets diktatur upphävs kan demokratin blir full och hel. Först när samhällskalkylen ersätter profitkalkylen kan Sveriges enorma produktionsresurser utnyttjas fullt ut och till nytta för alla.

Det är detta som är socialismens ekonomiska grundtanke. Håll med om att den representerar ett bättre sätt att organisera samhället än den eländigt kapitalistiska?