När KPML(r) kräver att Sverige skall lämna EU anklagas vi av diverse vänster för nationalism. Utgångspunkterna är olika.
Anders Carlsson
F.d. partiordförande
Den välkammade, till borgerligheten anpassliga låtsasvänstern hävdar att EU representerar en ofrånkomlig, globaliserad objektivitet, som det bara är att acceptera och göra det bästa av. Att bjuda motstånd är att försöka vrida historiens hjul tillbaka, påstås det.
Hösten 1990 utbröt en valutakris i Sverige. Den var inte särskilt allvarlig, knappt mer än en tidningsanka, men den socialdemokratiska regeringen fick i alla fall stora skälvan, åtminstone på låtsas. Finans¬minister Allan Larsson skyndade sig därför att sy ihop ett av 90-talets många krispaket. Det innehöll givetvis nedskärningar i de offentliga utgifterna, fattas bara annat. Men nedskärningarna var inte det viktiga. I en bisats gav Allan Larsson också ”en klar signal till näringslivet om att regeringen nu är för ett svenskt medlemskap i EG”.
Anders Carlsson
F.d. partiordförande
Dessa små ord i en bisats i ett krispaket i oktober 1990 utgör startsignalen till det mest omfattande politiska systemskifte som genomförts i Sverige i modern tid. Fram till dess hade socialdemokratin avvisat tanken på ett svenskt medlemskap i det som idag är EU, det gjordes rentav så sent som på den socialdemokratiska partikongressen en månad före Allan Larssons famösa bisats. Men nu gjorde socialdemokratin helt om och det i en rasande fart.
När KPML(r) kräver att Sverige skall lämna EU anklagas vi av både borgare och diverse vänster för nationell inskränkthet och nationalism. I globaliseringens och EU-medlemskapets tidevarv utgör den nationella självbestämmanderätten en dammig och ofruktbar princip från igår, hävdar våra oheliga kritikerallians i korus.
Hur förhåller det sig i verkligheten? I den andra delen i artikelserien Socialismen på 2000-talet skall KPML(r):s ordförande Anders Carlsson (numera före detta ordförande) reda ut detta med nationell självbestämmanderätt och ”det nationella” utifrån marxistisk utgångspunkt. På grund av omfånget är artikel uppdelar i tre avsnitt: 1) Arbetarklassen och nationen; 2) EU och den nationella självbestämmanderätten; 3) EU-kedjan bryts vid dess svagaste länk.
Anders Carlsson
F.d. partiordförande
En reporter från syndikalistiska Arbetaren ringer upp.
”Har KPML(r) lagt ner klasskampen till förmån för den nationella självbestämmanderätten”, frågar han apropå vårt krav på att Sverige skall lämna EU.
Man studsar inför frågeställningens kategoriska antingen eller – antingen klasskamp eller kamp för nationell självbestämmanderätt. Finns verkligen en sådan absolut motsättning, där klasskamp utesluter kamp för nationella självbestämmanderätt och vice versa? KPML(r) svarar definitivt nej på den frågan.
"EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100 år ja kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen."
Lars Rothelius
Chefredaktör Proletären
Så sade det svenska monopolkapitalets grand old man Peter Wallenberg 1992. Karlen visste vad han talade om. Ett år tidigare hade Ingvar Carlsson på monopolens uppdrag överlämnat Sveriges ansökan om medlemskap i Europeiska Gemenskapen till ordförandelandet Hollands premiärminister Ruud Lubbers. Vid den högtidliga ceremonien i Haag deltog naturligtvis EG-kommissionens dåvarande ordförande den franske socialdemokraten Jacques Delores.
Med en knapp vecka kvar till EU-valet känns röstpropagandan mer massiv än någonsin. Överallt möter oss budskapet rösta, rösta, rösta!
Tidningen Aftonbladet går rentav så långt att man startat en kampanj för att köpa röster i EU-valet, ett tilltag som i varje annat valsammanhang hade framställts som valfusk. Men i EU-valet förvandlas Sverige till en bananrepublik och rösthandlingen till en affärsuppgörelse. Det är rent vidrigt.
