EU och den nationella frågan – 2

Dessa små ord i en bisats i ett krispaket i oktober 1990 utgör startsignalen till det mest omfattande politiska systemskifte som genomförts i Sverige i modern tid. Fram till dess hade socialdemokratin avvisat tanken på ett svenskt medlemskap i det som idag är EU, det gjordes rentav så sent som på den socialdemokratiska partikongressen en månad före Allan Larssons famösa bisats. Men nu gjorde socialdemokratin helt om och det i en rasande fart. Redan i december fattade riksdagen med stor majoritet beslut om att ansöka om medlemskap i dåvarande EG och redan i juni året därpå for Ingvar Carlsson till Haag i Holland för att överlämna ansökningshand¬ling¬arna till det holländska ordförandeskapet i EU.

Hur var det då med valutakrisen? Ja, när riksbanken redovisade fakta om valutautflödet i oktober 1990, som inte var särskilt stort och inte särskilt dramatiskt, så visade det sig att krisen skapats av det svenska monopolkapitalet. Det var ABB, Volvo, Ericsson, Electrolux och gräddan av svenska storföretag som spekulerat mot kronan.

I sammanhanget intervjuades finanschefen vid ABB i Sverige, Peter Fallenius, i tidningen Veckans Affärer.
”Som finanschef kan jag inte ta något ansvar för nationen. Det är politikernas uppgift”, förklarade han.
Det finns ingen anledning att moralisera över detta uttalande. Att de svenska storföretagen sätter egna profitintressen före Sverige och det svenska folkets väl och ve är bekant sedan tidigare och har bekräftats många gånger sedan Fallenius klädde monopolkapitalets nationella nihilism i ord, som när Ericsson lade ner i Norrköping och flyttade jobben utomland eller som när nationalklenoden Volvo PV såldes till amerikanska Ford. Strävan efter maximal profit är kapitalismens grundlag och denna strävan väjer inte för några hänsyn, varken mänskliga, miljömässiga eller nationella. Fallenius kan helt enkelt inte resonera på annat sätt, han kan inte ta ansvar för nationen, ty de intressen han representerar, det transnationella ABB och dess aktie¬ägare, står över nationen, står över Sverige. Monopolkapitalet är inte längre nationellt, utan kosmopolitiskt; har bara en lojalitet, den till profiten, och är för den berett att sälja ut nationen, de nationella värdena och den nationella självbestämmande¬rätten till den imperialistiska världsmakt som för tillfället betalar bäst.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är därmed regeringens och riksdagens agerande, är att den politiska makten föll undan för det öppet ansvarslösa monopolkapitalet och gick det till mötes genom att ansöka om medlemskap i EU. För märk väl, det var det sk näringslivet som skulle blidkas genom Allan Larssons klara signal. Fraserna om fred, samarbete och inflytande är ett senare kapitel, är politikernas försök att drapera den verkliga avsikten med EU-medlemskapet i en mer tilltalande kreation.

Medlemskapet i EU representerar en avgörande politisk och klassmässig förändring i Sveriges historia. Tidigare var den svenska borgarklassen som klass betraktad nationellt inriktad, den värnade Sverige och de svenska intressena – för sin egen skull. Det var en viktig faktor i Sveriges förvandling från efterblivet, halvfeodalt jordbruksland till modern industrination.

I ett tidigt skede övergav monopolkapitalet det nationella för profiten – inte för inte var Sao Paulo i Brasilien redan på 1950-talet Sveriges fjärde industristad i storleksordning. Basen fanns dock i Sverige och politiskt fanns fortfarande en nationell inriktning. I oktober 1990 tog dock denna inriktningen en dramatisk vändning. Den svenska borgarklassen följde monopolkapitalet i spåren och europeiserade sig, beslutade att på monopolkapitalistiskt vis fusionera sina intressen med borgarklasserna i övriga EU-länder.

Det skall understrykas att denna nya linje inte har ett skvatt med internationalism att göra. Det förhåller sig precis tvärtom. Själva syftet med EU är att nationernas frihet, självbestämmande och lika rätt, som är internationalismens innehåll, upphävs och fullständigt underordnas monopolkapitalens gemensamma profitintressen.

Här är det nödvändigt att för ett ögonblick stanna till och granska EU-projektets grundläggande karaktär. EU omges av en skog av vackra ord – det är fred och folkförbrödring, samarbete och öppna gränser, gränsöverskridande lösningar på gränsöverskridande problem och allt vad man nu kan hitta på. Men detta är bara yta. Fras. EU-projektet handlar inte om nödvändigt internationellt samarbeta, utan om något helt annat.
Man skall komma ihåg att idén om Europas Förenta Stater inte är ny, den lanserades redan under första världskriget och fick då stöd inom vissa delar av den socialistiska rörelsen. Detta tvingade Lenin att polemisera mot den.

”Med hänsyn till imperialismens ekonomiska betingelser, dvs kapitalexporten och världens uppdelning mellan de ’framskridna’ och ’civiliserade’ kolonialmakterna, är Europas förenta stater omöjliga eller reaktionära”, skrev han 1915 i artikeln ”Om parollen Europas förenta stater”.

Lenin var 1915 skeptisk till om det överhuvudtaget var möjligt att stadigvarande förena de europeiska kolonialmakternas konkurrerande intressen i ett statsförbund, för det ansåg han de skilda intressena för stora och den olikmässiga utvecklingen för stark. Men han uteslöt inte tillfälliga överenskommelser.

Snart 100 år senare har Europas stormakter förlorat sina forna ledarställningar till USA samtidigt som Japan i ekonomisk mening är en allvarlig utmanare om andraplatsen i imperialismens världshierarki. Utifrån denna deklassering är en överenskommelse redan ingången mellan monopolkapitalen i Europa – av nödvändighet och revanschism. Men om vad? Låt oss citera ett stycke ur Lenins artikel ”Om parollen Europas förenta stater” för att få hjälp med svaret:

”Självfallet är tillfälliga överenskommelser mellan kapitalisterna och mellan makterna möjliga. I denna mening är också Europas förenta stater möjliga som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna … om vad? Endast om hur de gemensamt skall kväsa socialismen i Europa, gemensamt försvara de rövade kolonierna mot Japan och Amerika, som känner sig ytterst förfördelade genom den nuvarande fördelningen av kolonierna och som under det sista halv¬seklet ökat sina krafter ojämförligt snabbare än det efterblivna, monarkistiska och av ålder multnande Europa. /…/ På den nuvarande ekonomiska grundvalen, dvs under kapitalismen, skulle Europas förenta stater innebära en organisering av reaktionen för att hämma Amerikas snabbare utveckling.”

Om vad är EU-överenskommelsen ingången? var frågan. Ett svar skulle kunna formuleras ungefär så här: Om att organisera reaktionen i Europa mot den sk välfärdstaten och mot allt som det minsta lilla inskränker kapitalets absoluta företrädesrätt; om att pressa tillbaka arbetar¬klassen fackligt, politiskt och socialt; om att skärpa utsugningen av de länder i Östeuropa och tredje världen där europeisk imperialism ännu har eller är på väg att skaffa sig ett dominerande inflytande; för att därigenom på allvar kunna utmana USA och Japan om herraväldet på den kapitalistiska världsmarknad som efter den sk realsocialismens sammanbrott åter är världsomspännande och enhetlig.

Svaret kan kanske låta oxkommunistiskt, men var och en som bryr sig det allra minsta om att betrakta EU bortom frasen, skall se att det är just detta det handlar om.

De fyra sk friheterna är kapitalets frihet att harmonisera fackliga och sociala rättigheter på lägsta möjliga nivå; det elitistiska och byråkratiska beslutsystemet är monopolkapitalets offensiv mot den borgerliga demokratin och dess lilla utrymme för folkliga opinioner att göra sig gällande; valutaunionen EMU är metoden att överföra det avgörande inflytandet över den ekonomiska politiken till av monopolkapitalet kontrollerade organ; militariseringen av EU är det imperialistiska bourgeoisiernas förberedelse för att dominera och med våld underkuva sina intressesfärer.

Allt tal om att EU utgör ett samarbete mellan folken i Europa är en monstruös efterhandskonstruktion. EU är ett projekt som påtvingats folken ovanifrån, av monopolkapitalet och dess politiska representanter. Folkviljan efterfrågas inte och har från första stund hållits på behörigt avstånd från allt var insyn och inflytande heter. Hemlighetsmakeriet och odemokratin i EU är inget olycksfall i arbetet, är ingen skönhetsfläck, utan en nödvändig följd av att EU utgör just en överenskommelse mellan kapitalisterna, en slags politisk affärsuppgörelse.

I EU:s kärnländer har folkviljan efterfrågats vid ett enda tillfälle. Det var i Frankrike 1992, då kapitalisterna med nöd och näppe lyckades få till stånd ett ja i folkomröstningen om Mastrichtavtalet. Det sker blott en gång och aldrig mera...

EU är monopolkapitalens överenskommelse om att organisera reaktionen – det är det avgörande och grundläggande, själva grund¬bulten i EU-konstruktionen. Ett EU utan reaktion är inte möjligt, ty ett EU utan reaktion skulle omedelbart upphäva överenskommelsen och driva de ingående monopolkapitalen att söka nya vägar att säkra sina ställningar och profiter. ”Ett rött EU” eller ett ”Folkens EU” är illusioner, är att blunda för EU:s grundläggande karaktär.

Åter till Sverige.

Allan Larssons lilla bisats i krisprogrammet hösten 1990 innebar att det svenska monopolkapitalet anslöt sig till den överenskommelse som sedan tidigare slutits mellan de ledande monopolkapitalen i Europa. Givetvis skedde det av egenintresse. Genom att ansluta sig till den organiserade europeiska reaktionen såg de svenska kapitalisterna en möjlighet att lättare ta tillbaka vad som givits arbetarklassen i form av reformer under den epok som präglades av att kapitalismen utmanades av ett konkurrerande samhällssystem. Det är detta vi såg bara alltför många prov på under 1990-talet och det är detta som går igen i all politik i det tidiga 2000-talet, allt tal om att det går så herrans bra för Sverige till trots.

Givetvis såg det svenska monopolkapitalet också en möjlighet att genom EU hävda sina globala intressen genom att ansluta sig till ett imperialistiskt block i vardande. Därför överges neutralitetspolitiken, som inte längre svarar mot monopolkapitalets behov; därför rustar försvarsminister Björn von Sydow en svensk legohär som tribut till den europeiska imperialismen, att sättas in varhelst någon av de allierade monopolkapitalen kan behöva den.
Monopolkapitalet är kosmopolitiskt i den meningen att det frigjort sig från allt nationellt ansvar. Svensk industri säljs gladeligen till utländska konkurrenter, jobb exporteras utan minsta hänsyn till sociala konsekvenser, huvudkontor flyttas utan prut till Europas finanscentra och den del av välfärden som anses olönsam slaktas utan betänkligheter. Vad utförsäljning och välfärdsslakt betyder för Sverige och det svenska folket spelar inte minsta roll – profiten är den enda lojaliteten och för direktörerna kvittar de lika om de huserar i Stockholm, London eller Paris. De flyter ovanpå var de än befinner sig.

För arbetarklassen står frågan helt annorlunda. Arbetarklassen är nationell i den meningen att den har intresse av fasta och säkra arbets¬platser, av trygghet i det sociala livet och i den nationella kulturen, av bra skolor och harmonisk skolgång för sina barn, av närhet till familj och vänner, av att kunna kommunicera på hemspråket osv. Detta gäller arbetare i alla länder. Att värna möjligheten att arbeta och leva i sitt eget land och i sin egen kultur är ett internationellt arbetarintresse, har inget att göra med nationell inskränkthet, utan utgör en gemensam strävan i förhållande till monopolkapitalens kosmopolitism.

Kapitalet må rusa över gränserna genom ett enkelt knapptryck på ett tangentbord och kapitalets ägare och förvaltare må rusa efter i vetskap om att överklassen är sig lik världen över, att ägandet bjuder dem ett gott liv varhelst på klotet de befinner sig, men för arbetarklassen är ett liv som hemlandslöst resandefolk inget att trakta efter – är påbudet att ”flyta med” det gränslösa kapitalet ett tvång, inte en frihet.

I frågan om nationen står idag två klassintressen mot varandra. Å ena sidan monopolkapitalet och dess politiska representanter, vars enda lojalitet är profiten och som i dess namn övergivit allt ansvar för nationen och all respekt för nationernas suveränitet; å andra sidan arbetarklassen, som har intresse av en politik som sörjer för arbete och välfärd i hemlandet och som försvarar den nationella suveräniteten, den egna nationens likaväl som alla andras.

Vad gäller Sverige och EU är denna motsättning glasklar. Minns Peter Wallenbergs närmast profetiska målsättningsdeklaration från 1992: ”EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100 år – ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.”

Det svenska monopolkapitalet drev in Sverige i EU för att med EU:s hjälp kunna inleda sin offensiv mot den sk svenska modellen, mot den svenska typen av välfärdsstat. I den postsocialistiska era som då inletts hade Wallenberg & Co inte längre behov av välfärdsstatens klassamarbete och njugga klasskompromiss – den svenska modellen hade förvandlats till blott en hämsko för det ohämmade profitintresset.

Därav medlem¬skapet i EU, därav prisgivandet av den nationella själv¬bestämmande¬rätten.

Det kan invändas att Wallenberg & Co hade suttit i orubbat bo också EU-medlemskapet förutan, att det var kapitalet som bar fram självbestämmanderätten när den politiska makten satt i Stockholm och att det därvid kan kvitta arbetarklassen lika att den nu sålts ut till Bryssel. Man kan inte förlora något man inte har.

En sådan ståndpunkt, som med förkärlek odlas av diverse trotskister och anarkister, är att blanda bort korten. Av flera skäl.

Ett första är givetvis att nationell självbestämmanderätt på ett globalt plan är vad demokratin (också den borgerliga) är på ett nationellt, dvs den handlar om att erkänna alla nationers lika rätt och politiska jämlikhet i det internationella samfundet, oberoende av storlek, ekonomisk styrka och kulturell utveckling. Som påpekades i den första delen av denna artikel (se Proletären nr 11) har arbetarklassen ett egenintresse i att undanröja alla former av nationell ojämlikhet och nationellt förtryck, då varje känsla av nationell överordning eller underordning bidrar till att fördunkla klass¬för¬hållandena och därmed inverkar negativt på arbetar¬klassens kamp.

Lenin ägnade mycket tid åt dessa frågor och han underströk alltid det absolut nödvändiga i att formulera ett revolutionärt program och en revolutionär taktik beträffande alla demokratiska krav, därav inte minst viktigt kravet på nationell självbestämmanderätt.

”Den sociala revolutionen är inte en enda drabbning utan en hel epok av drabbningar i alla frågor rörande de ekonomiska och demokratiska omgestaltningarna, vilka kan fullbordas endast genom bourgeoisiens expropriering. Det är just för detta slutmåls skull, som vi måste ge vart och ett av våra demokratiska krav en konsekvent revolu¬tionär formu¬le¬ring”, skrev han.

Det viktiga med detta är att det är oriktigt att sätta kampen för nationellt självbestämmanderätt i motsättning till klasskampen och kampen för socialismen. Tvärtom förenar marxister kravet på varje nations rätt att själv bestämma över sitt öde med kravet på arbetar¬klassens rätt att göra det, dvs med tanken på ”arbetarklassens konstituering av sig själv som nationens ledande kraft”, för att nu låna en klassisk formu¬lering.

Kravet på att Sverige skall lämna EU utgör ett demokratiskt krav. Men det är ingalunda neutralt i klasskampen. Tvärtom. Det bärs fram av arbetarklassen – och av skikt i arbetarklassens närhet – i öppen strid mot det kosmopolitiska monopolkapitalet och mot en borgarklass som sålt ut Sveriges nationella suveränitet för euron. Sverige ut ur EU! är på en gång ett demokratiskt krav och ett klasskrav, ett arbetarkrav. Fienden är på en gång EU och den svenska borgarklassen, som genom EU förenat sig med den europeiska reaktionen.

EU-frågan handlar om nationell självbestämmanderätt, om möjligheten för Sverige att föra en politik i enlighet med folkflertalets behov och vilja. Observera ”om möjligheten”. Huruvida möjligheten tas tillvara avgörs givetvis av styrkeförhållandet mellan klasserna, av den kraft som folkflertalet förmår sätta bakom sina krav. I ett självständigt Sverige finns möjligheten. I EU-Sverige styr kapitalets frihet över allt vad folkvilja heter. Det betyder ingalunda att krav inte kan och bör ställas på regering och riksdag, tvärtom, men väl att styrkeförhållandet mellan klasserna genom EU på ett avgörande sätt förskjutits till kapitalets fördel, det är själva poängen med EU-medlemskapet. Kampen för att få ut Sverige ur EU handlar ur arbetarklassens synpunkt om att förskjuta styrkeför¬hållandet i motsatt riktning.

Men EU-frågan handlar också om demokratin, om den borgerliga demokratin, om försvaret av den borgerliga demokratin.

Återigen finns det diverse sk socialister som föraktfullt rynkar på näsan. Demokratin är ju en statsform, en form för den ena klassens undertryckande av den andra. Skall då den borgerliga demokratin vara något att försvara och kämpa för?

Marxister svarar ja – inte för att idyllisera den form av klassherravälde som också den borgerliga demokratin utgör, utan för att just denna form ger de bästa betingelserna för arbetarklassens kamp. Den borgerliga demokratin innebär ett åtminstone formellt erkännande av alla medborgares politiska jämlikhet, vilket med Lenins ord ”har en väldig betydelse för arbetarklassens kamp mot kapitalisterna”.

Marx vapenbroder och Lenins läromästare Friedrich Engels gick ännu längre.

”Om något stör höjt över alla tvivel, så är det att vårt parti och arbetarklassen kan komma till makten endast under den demokratiska republikens form”, skrev han.

Till delar har historien korrigerat Engels, arbetarklassen har kommit till makten också under andra betingelser än demokratisk republik, men tveklöst har han rätt i att den borgerliga demokratin, trots alla dess begränsningar, utgör den bästa ramen för arbetarklassens organisering och kamp under kapitalismen. Just därför var arbetarklassen den drivande kraften i det demokratiska genombrottet. Och inte minst viktigt – just därför attackeras och inskränks idag demokratin, också den borgerliga, av de sk fria marknadskrafterna.

Medborgarinflytandet skall inskränkas så mycket det bara går på det att profiten skall ges ett ännu friare utrymme.

EU utgör typexemplet på detta. EU är inte en demokrati och kan inte vara en demokrati, inte ens en borgerlig. En överenskommelse mellan kapitalisterna om att organisera reaktionen kan inte underställas medborgarnas prövning, inte ens vart fjärde år; kan inte genomlysas av offentlighetens ljus, det skulle avslöja för många obehagligheter; får inte utsättas för folkligt opinionstryck, då finns risk för att mödosamt framförhandlade kompromisser kullkastas. Därav det elitistiska och byråkratiska EU-systemet, därav myglet och hemlighetsmakeriet, därav manövrerandet och stormaktsuppgörelserna på tu man hand, därav EU:s rädsla för folket.

Det talas om att demokratisera EU, om att medborgarinflytandet skall garanteras genom en federal struktur. Det är i bästa fall en illusion och i sämsta ett medvetet bedrägeri. På kapitalistisk grundval kan en federal statsbildning i det olikmässigt utvecklade och ekonomiskt och nationellt splittrade Europa bara upprättas på de dominerande monopol¬kapitalens grundval, kan en federal statsbildning bara vara öppet folkfientlig och imperialistisk, inte bara i förhållande till tredje världen utan också i förhållande till mindre eller outvecklade nationer inom sina egna domäner.

Ur arbetarsynpunkt är det nödvändigt att göra sig av med EU-eländet, inte för att det automatiskt löser arbetarklassens alla problem, de har sin grund i det kapitalistiska systemet och i styrkeför¬hållandet mellan klasserna, men väl för att EU utgör den organiserade reaktionen i Europa, nödvändig att driva tillbaka och splittra för att arbetarklassen skall kunna säkra sina intressen både på kort och lång sikt. Visst kan arbetarklassen vinna delsegrar också under EU-styret, åtminstone på sina håll. Men för att ändra den arbetarfientliga huvudlinjen i samhällsutvecklingen och för att rida spärr mot de europeiska monopolkapitalens imperialistiska revanschism, måste EU röjas undan.

Frågan är hur det skall gå till. Enligt vilka linjer skall kampen mot EU föras för att samla maximal kraft. Den frågan behandlas i den tredje och avslutande delen av denna artikel.