Så sade det svenska monopolkapitalets grand old man Peter Wallenberg 1992. Karlen visste vad han talade om. Ett år tidigare hade Ingvar Carlsson på monopolens uppdrag överlämnat Sveriges ansökan om medlemskap i Europeiska Gemenskapen till ordförandelandet Hollands premiärminister Ruud Lubbers. Vid den högtidliga ceremonien i Haag deltog naturligtvis EG-kommissionens dåvarande ordförande den franske socialdemokraten Jacques Delores.
Vid den officiella ceremonien höll sig Wallenberg och övriga monopolkapitalister diskret i bakgrunden, väl medvetna om sin roll i det smutsiga spelet. Att det var de som beslutat att Sverige skulle med i EU, som på den tiden fortfarande hette EG, står höjt över allt tvivel. Fram till 1990 ansågs Sveriges deltagande uteslutet, det var knappt ens satt under diskussion. Under den dittillsvarande efterkrigstiden hade socialdemokraterna dominerat svensk politik. Folkhemsbygget skedde på mandat från arbetarklassen men också i samförstånd med monopolkapitalet. Inte ens sex borgerliga år förmådde ändra inriktningen på politiken.
Kapitalets offensiv
Då på sjuttiotalet beslutade de svenska kapitalisterna att det var dags att ändra denna tingens ordning. Stärkta av de gigantiska profiter som vanns genom den ökande utsugningen av arbetarklassen, en utsugning som underlättades av socialdemokratins allt öppnare klassamarbete under femtio- och sextiotalen, och skrämda av arbetarklassens självständiga strejkrörelse under sjuttiotalet, som utlöstes med gruvstrejken vid decenniets ingång, beslutade monopolkapitalet att det var dags att ta kommandot över politiken.
Målet var det som Wallenberg så öppenhjärtligt beskrev, att driva tillbaka arbetarklassens levnadsvillkor i syfte att kraftigt öka profiterna. Men inte bara det, för att säkra sina intressen för framtiden ville kapitalisterna ha mer makt, makt över politiken. Allt detta sammanföll med den utveckling som pågick inom det dåvarande EG. Nu skulle Sverige med på tåget.
Idén planterades hos politikerna, enkannerligen socialdemokraterna, vars medverkan var och är nödvändig för att garantera parlamentarisk bärighet. Men saken diskuterades aldrig offentligt. Helt i enlighet med EG/EU:s hela karaktär. EU är ingen demokrati, kan inte vara en demokrati, inte ens borgerlig. En överenskommelse mellan kapitalisterna om att organisera reaktionen kan inte underställas demokratisk debatt.
Det svenska inträdet
Hösten 1990 utbröt en valutakris i Sverige. Trots att den inte var särskilt allvarlig tog den socialdemokratiska regeringen detta som intäkt för att sy ihop ett av 90-talets många krispaket. Precis som vanligt innehöll detta krispaket nedskärningar i de offentliga utgifterna, men det viktigaste den här gången var att finansminister Allan Larsson gav "en klar signal till näringslivet om att regeringen nu är för ett svenskt medlemskap i EG".
Därav Wallenbergs självsäkra deklaration om "de mest dramatiska förändringarna" av politiken vars praktiska konsekvenser vi alla här närvarande har känt in på bara skinnet de senaste tio åren. Massarbetslöshet, avregleringar, gigantiska hyreshöjningar, kris i skola vård och omsorg, privatiseringar, ökande avgifter för arbetarklassen och motsvarande skattesänkningar för överklassen, ökande polarisering och segregering av samhället, utarmning av glesbygden, en omfattande företagsslakt och företagsflykt till utlandet.
Denna råa kapitalistiska överklasspolitik, som på så kort tid sopat undan årtionden av förbättringar av arbetarklassens och folkets levnadsvillkor och vidgat klassklyftorna till ett gap fullt jämförbart med tillståndet under socialismens barndom kring det förra sekelskiftet, hade inte varit möjlig utan EU. Den hade heller inte varit möjlig utan socialdemokratins medverkan därför att EU är en gigantisk bluff där kapitalisternas flyttar fram sina positioner under demokratisk täckmantel med de existerande politiska partiernas politiker som verktyg.
Men så ser inte den officiella historieskrivningen ut. I skolor och massmedia beskrivs EU:s framväxt istället som ett fredsprojekt. Så här kan det låta:
Vid andra världskrigets slut låg Europa i spillror. Strävan efter att säkra en varaktig fred födde tankar om ett nära och fast samarbete mellan de krigströtta länderna. Då lade Frankrikes utrikesminister Robert Schuman fram förslaget om Europeiska kol- och stålunionen. Tanken var att en gemensam och överstatlig kontroll av de basindustrier som var själva grunden till militär kapprustning skulle omöjliggöra ett nytt krig mellan medlemsländerna, i synnerhet mellan ärkerivalerna Tyskland och Frankrike. Under loppet av sjuttio år hade Frankrike invaderats av den tyska armén tre gånger: 1870, 1914 och 1940. Ur Kol- och stålunionen bildades EG 1957.
Detta är en minst sagt ytlig och förljugen borgerlig historieskrivning. Den historiska bakgrunden går betydligt längre tillbaka och den är intimt förbunden med den tyska imperialismens uppkomst och utveckling. Redan på 1890-talet, då de stora tyska koncernerna bildades, uppstod tanken på ett Europas Förenta Stater. Skälet var att dessa monopolföretag hade blivit så stora att deras behov av råvaror, marknader och investeringsutrymme inte tillfredställdes inom det egna landets gränser.
Propagandan om Europas Förenta Stater intensifierades när de tyska krigsmaskinen 1914 rullade väster- och österut. Lenin var klar över karaktären på en sådan sammanslutning:
"Europas Förenta Stater är möjliga som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna … om vad? Endast om hur de gemensamt ska kväva socialismen i Europa, gemensamt försvara de rövade kolonierna ..."
Med Tysklands nederlag och upprättandet av Sovjetunionen dog tanken på att med politiska och militära medel förverkliga Europas Förenta Stater. Återstod ekonomiska medel. Redan 1925 hade det tyska industriförbundet föreslagit upprättandet av en europeisk tullunion. Med nazisterna fick tanken ny näring. På 40-talet publicerades i Tyskland boken "Det nya Europa" med förord av Hitler själv. Redan 1936 hade han förklarat att "de europeiska folken utgör nu en gång för alla en familj i denna världen" och Hitler lade här särskild vikt vid "det ekonomiska samarbetet".
Den tyska imperialismens försök att med militära medel åter skapa en europeisk hegemoni dog på slagfältet i Stalingrad. Efter andra världskriget återupptogs Europatanken. I ett tal i Zürich 1947 förslog Winston Churchill bildandet av Europas Förenta Stater, fransk-tyskt samarbete och ett Europaråd. Men England hade förlorat sin forna dominans och fram trädde USA som den dominerande världsmakten bland de kapitalistiska segermakterna.
USA tar ledningen
Till skillnad från det förödda Europa hade USA en intakt produktionsapparat som omställd till civil produktion snabbt kunde producera ett jättelikt överskott av varor och kapital. Industriproduktionen i USA var vid denna tid mer än dubbelt så stor som i de västeuropeiska staterna tillsammans. USA:s kapitalister utnyttjade naturligtvis detta. Marshallplanen blev verktyget med vilket USA säkrade sin hegemoni över det kapitalistiska Europa.
Marshallhjälpen, som fick sitt namn efter USA:s dåvarande utrikesminister, var förenad med villkor som gav USA kontrollen över både handel och statsfinanser i mottagarländerna, samtidigt som de öppnades för amerikansk kapital. Förutom ekonomiska så fanns det också politiska orsaker bakom USA:s satsningar i Västeuropa, kommunismen skulle stoppas.
Socialismen i Europa hade stärkts genom Sovjetunionens seger över Tyskland på slagfältet och upprättandet av Folkdemokratierna. Hela Europas arbetarklass hade radikaliserats. Den andra stora segermakten i världskriget, det hungrigt imperialistiska USA var den kraft som kunde rida spärr mot detta.
Genom USA:s spionorganisation CIA kanaliserades stora penningsummor till särskilt den socialdemokratiska högerfalangen i alla västeuropeiska länder. Stridbara arbetare registrerades och rensades ut ur fackföreningarna. Konkurerande fackföreningar byggdes upp. Det kalla kriget inleddes.
I Sverige minns vi från denna tid statminister Tage Erlanders ord: "Vi ska göra varje fackförening till ett slagfält mot kommunismen." Hans efterträdare Olof Palme var en tid ordförande för det CIA-finansierade Sveriges Förenade Studentkårer.
Bakom USA:s politiska och ekonomiska offensiv låg tanken att stärka Västeuropa och skapa en barriär mot socialismen. Ett av villkoren förknippade med Marshallpengarna var att mottagarländerna skulle delta i den ekonomiska blockad som USA inledde mot Sovjetunionen. Ett led i detta var också bildandet av försvarsalliansen NATO 1949.
Det var USA som drev fram bildandet av en gemensam europeisk marknad, det som senare utvecklades till dagens EU, främst därför att det utgjorde en stor avsättningsmarknad för USA:s kapitalistiska monopolföretag. Den stockkonservative brittiske realpolitikern Winston Churchill konstaterade sakligt att: "Ingenting annat än fruktan för Stalin kunde ha fört idén om ett förenat Europa från fantasiernas värld till spjutspetsen av det moderna politiska tänkandet."
Mot den röda flodvågen
Han fick medhåll i sin syn på vikten av ett förenat Europa från en annan minst lika reaktionär politiker, Västtysklands första förbundskansler Konrad Adenhauer, som i sina memoarer förklarade: "För att kunna bli en fördämning mot den röda flodvågen måste Europa enas Europa – inklusive ett fritt Tyskland."
Adenhauer gjorde allt för att snabbt återupprätta det ockuperade Västtysklands auktoritet. I samtal med västmakternas överkommissarier framhöll han att de tyska nazistiska generalerna till skillnad från sina amerikanska, franska och brittiska kollegor faktiskt hade verklig erfarenhet av strider mot den Röda Armén:
"Jag bad dem därför överväga om det inte skulle vara klokt att dessa experter … togs i anspråk av de auktoritativa västallierade militära myndigheterna", skrev Adenhauer, denna av västmakterna handplockade tyske politiker 1950. Man tror knappt sina ögon!
1946, bara ett år efter krigsslutet, skapades Europarörelsen, en internationell påtryckarorganisation med exilpolacken dr Joseph Rettinger som drivande kraft.
Tillsammans med Winston Churchill och Belgiens socialdemokratiska premiärminister Spaak reste Rettinger till USA och de utverkade hundratusentals dollar som kanaliserades från CIA till Europarörelsen mellan åren 1949 och 1953.
Kol- och stålunionen
1948 kallade så samma Rettinger, tillsammans med Belgiens utrikesminister Paul van Zeeland och chefen för livsmedelsmonopolet Unilever Paul Rijkens, till en Europakongress i Haag där deltagare från 19 länder ställde sig bakom ett manifest för Europas politiska och ekonomiska enande. Här deltog naturligtvis konservativa politiker som Winston Churchill och Konrad Adenhauer och fransmannen Jean Monet som 1952 blev EG:s föregångare, Kol- och Stålunionens första president, men också en ung Francois Mitterand, som senare skulle bli Frankrikes första socialdemokratiska president.
Redan 1943 hade Jean Monnet lanserat tanken på att de västeuropeiska länderna efter krigsslutet skulle bilda Europas Förenta stater. Konrad Adenhauer var en tillskyndare av detta. 1950 uttalade Tysklands då nyvalde förbundskansler följande tanke:
"Ett federalt Europa kommer att bli en tredje kraft … Tyskland har återigen blivit en faktor som andra måste räkna med … Om vi européer koloniserar Afrika skapar vi på samma gång en försörjare av råvaror till Europa."
Detta var ljuv musik i de revanschistiska tyska monopolkapitalisternas öron, men det skulle dröja ett drygt halvt sekel innan Adenhauers dröm gick i uppfyllelse. Genom dagens EU är Tysklands kapitalister på god väg att åter kunna skicka tyska trupper på koloniala krigsuppdrag.
Under åren kring 1950 pågick ett febrilt arbete i kalla krigets skugga för att påskynda Västeuropeiska enhetssträvanden. USA:s motiv för att gynna den processen var dels att genom Marshallplanen garantera sina kapitalisters fria tillgång till marknaderna i Europa, och samtidigt permanenta Tysklands och Europas delning som ett skydd mot socialismen.
Mot nationalstaten
Frankrikes utrikesminister, Robert Schuman, lade fram en hemlig plan för kraftiga strukturomvandlingar, i klartext nedskärningar inom den europeiska tunga industrin, som ledde till skapande av Kol och stålunionen. Här grundlades det framtida EG/EU när sex länder Frankrike, Västtyskland, Belgien, Holland, Luxemburg och Italien skrev på avtalet 1952.
Enligt Schuman-planen skulle Storbritannien delta, men den konservativa brittiska regeringen vågade inte utmana arbetarklassen och vägrade därför att lämna ifrån sig bestämmanderätten över gruv- och stålindustrin. Det skulle dröja tre årtionden innan en annan konservativ brittisk regering under Margaret Thatcher vågade ta striden om kolgruvorna. En strid som blev lång och hård men som tyvärr ändade i ett bittert nederlag för gruvarbetarna, ja för hela den brittiska arbetarklassen.
Åter till femtiotalet så var Kol och stålunionen början till ett federalt överstatligt enande av Europa. De sex medlemsstaterna överlät rätten att besluta i frågor rörande produktion och handel med kol och stål till den nya organisationen. Ett verkställande organ, den höga myndigheten inrättades. Embryot till EU-kommissionen. Dess ledamöter var självständiga i förhållande till regeringarna och gavs full insyn i medlemsländernas kol- och stålsektorer. Nu bildades också ett ministerråd, en politisk "kontrollinstans" och en församling bestående av representanter från ländernas parlament. Så grundlades redan för femtio år sedan de maktstrukturer som styr dagens EU.
Britterna och de skandinaviska länderna ville gå en annan väg för samarbetet i det kapitalistiska Västeuropa och förespråkade frihandelsavtal på traditionell mellanstatlig grund, där varje nation är suverän att fatta sina egna beslut.
Robert Schuman och hans anhang hade mycket klart för sig att Kol- och stålunionen bara var en början på nedbrytandet av nationalstaternas suveränitet. I ett brev till Adenhauer skrev Schuman:
"Vårt anbud är att betrakta som ett första steg mot en europeisk förbundsstat." De europeiska monopolkapitalisterna jublade över de kraftigt ökande profiterna som skulle bli följden när kol- och stålproduktionen kunde koncentreras. Naturligtvis närde de liknande förhoppningar för all kapitalistisk verksamhet.
Nu tillkom också Bilderberg-gruppen i maj 1954, en hemlig sammanslutning för överläggningar mellan ett 70-tal ledande monopolkapitalister, bankirer och industrimän, samt politiker från båda sidorna av Atlanten. USA:s främste företrädare var David Rockefeller. Hollands prins Bernhard var värd för mötet och pengarna kom från bland annat Unilever och CIA. Högst på dagordningen stod skapandet av EG.
Sekretessen var rigorös men USA:s tidigare Bonn-ambassadör George McGee har senare berättat att "Romfördraget, som skapade den Gemensamma Marknaden, tog form vid Bilderberg-mötena."
Hett kallt krig
Även på det militärpolitiska området skedde enanden. Nato bildades 1949 på USA:s initiativ som en aggressiv pakt riktad mot socialismen i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet. Ett annat skäl var återupprättandet av en västtysk armé, ett krav från det västtyska monopolkapitalet. Efter kriget var segrarmakterna eniga om att Tyskland skulle avväpnas. Hitlerarmén upplöstes också och dess överlevande soldater internerades, i många fall i åratal.
Nu kom det allt hetare kalla kriget väl till pass för de revanschistiska västtyska kapitalister och militärer som ofta bara bränt sina bruna skjortor och krängt på sig den nya tidens amerikanska nylonskjortor. Redan ett år efter NATO:s bildande föreslog USA:s utrikesminister Dean Acheson att västtyska divisioner skulle bildas och ingå i NATO.
Förslaget förebådade vad som komma skulle, se på Tysklands roll i 1990-talets konflikter på Balkan och i den framväxande EU-armén. Men tanken var för tidigt väckt. Med Hitlertysklands anfallskrig i färskt minne tvekade de flesta NATO-länderna men tänkte ändå böja sig för USA. Frankrike sade nej och förslaget föll.
Militärt samarbete
Men de självständiga fransmännen ville också balansera den nya kapitalistiska supermakten USA och fram växte ett militärsamarbete som 1954 ledde till skapandet av VEU, Västeuropeiska unionen. Denna försvarsallians knöts tätt till NATO och de banden finns ju fortfarande kvar nu när VEU håller på att avvecklas till förmån för den nya EU-armén. Intressant är att VEU från början gavs en federal karaktär med politiska institutioner av samma karaktär som Ekonomiska Gemenskapens. I och med VEU så upptogs Västtyskland fullt ut i NATO.
Romfördraget, skapandet av EG eller EEC som det hette på den tiden, blev nästa steg. Det trädde i kraft 1958 och en central person vid utarbetandet av fördraget var Paul-Henri Spaak, Belgisk utrikesminister, socialdemokrat och en av drivkrafterna inom den kapitalistiska Bilderberg-gruppen.
Aldrig tidigare hade suveräna stater gått samman i ett så omfattande samarbete. Romfördraget ställde upp mål som kräver att ett stort antal nationella lagar ersätts av gemensam lagstiftning.
Syftet med EG var att upprätta en gemensam marknad med fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster, kapital och personer. Organisationen byggdes efter förebild från Kol- och Stålunionen. Och nu utformades den odemokratiska beslutsordning som institutionaliserats i dagens EU.
Besluten skulle fattas av ministerrådet. Från början krävdes enhällighet, men redan nu beslöts om en framtida successiv övergång till majoritetsbeslut. Komissionen skulle vara fri från varje nationell bindning, parlamentet var inte direktvalt utan bestod de första tjugo åren av utvalda ledamöter från de nationella parlamenten. Överstatligheten betonades genom domstolen som fick makt att utveckla en egen rättsordning.
Federal strävan
De uttalade politiska målen var ännu vaga, "att lägga grunden till en fastare sammanslutning mellan de europeiska folken". Däremot betonades det ekonomiska samarbetet: att liberalisera handeln och skapa en tullunion, att införa en gemensam jordbrukspolitik att samordna den ekonomiska politiken och avskaffa alla hinder för den fria rörligheten för kapital, tjänster, varor och arbetskraft.
Och redan från början fanns den strävan till federalism, till en politisk union, som hela tiden varit drivkraften i de kapitalistiska enhetssträvanden i Europa sedan 1890-talet.
Det var en tysk som formulerade saken, kommissionens förste ordförande Walter Hallstein. Han lanserande en doktrin enligt vilken EG skulle utvecklas som en trestegsraket: först tullunion, sedan ekonomisk union och sist en politisk union.
Lars Rothelius
Chefredaktör Proletären
