Sverige ut ur EU!

Vad gäller återhämtningsfonden, som nu är fastställd till 750 miljarder euro, vek Löfven ner sig, som den sosse han är. Sverige tillhörde de så kallade snåljåpsländerna, som ville att fonden ska fördelas som lån, inte som bidrag. Så blev det inte. Mer än hälften av fondpengarna ska nu distribueras som bidrag, mest per capita till länderna i Östeuropa, som hittills drabbats lindrigast av coronapandemin.

Detta säger något viktigt. I retoriken framställs återhämtningsfonden som ett sätt att solidariskt parera coronapandemins konsekvenser. Det är en falsk beskrivning. Pandemin är en förevändning för att rädda euron och därtill ett sätt att öka EU:s makt på medlemsstaternas bekostnad.

Låt oss börja med euron.

När euron infördes 2002 var det utskrivet att EMU inte utgör ett så kallat optimalt valutaområde och att den därför skulle få negativa konsekvenser för mindre konkurrenskraftiga ekonomier. Så blev det. Euron devalverade den tyska D-marken samtidigt som den revalverade den italienska liran och andra nationella valutor i Syd- och Östeuropa.

Detta gav det tyska monopolkapitalet historiska konkurrensfördelar, vilket storföretagen utnyttjat fullt ut. Med hjälp av euron förverkligade Helmuth Kohl och Angela Merkel den stormaktsdröm som Hitler inte lyckades framtvinga med hjälp av Krupps kanoner och Daimlers stridsvagnar.

Den destruktiva konsekvensen är att länder som Italien, Spanien och Grekland hamnat i ekonomiskt förfall, när man inte längre har haft en egen valuta att försvara sig med. Därtill kommer ekonomisk stagnation i euroområdet som helhet. Bara Tyskland och Frankrike klarar sig hjälpligt undan.

Det är denna kris som återhämtningsfonden ska parera. Europeiska Centralbanken ska ta upp lån i medlemsstaternas ställe, med alla EU-länder som solidariska borgenärer. Pengarna ska sedan användas för att mildra de obalanser som euron skapat. Men utan att göra något åt sjukans orsaker.

Sveriges del av låneskulden beräknas till 148 miljarder kronor. Det är naturligtvis ofantligt mycket pengar, men amorteringarna ska påbörjas först om tio år och sedan pågå i 30 år. På årsbasis rör det sig för Sveriges del om knappa fem miljarder om året. Den höjda medlemsavgiften utgör alltså ett värre otyg än låneskulden.

Här måste ändå frågan ställas: Varför ska Sverige överhuvudtaget bidra till en fond som syftar till att rädda en valutaunion som Sverige inte är medlem i och som svenska folket sagt nej till i en folkomröstning? Här håller vi med Leif Pagrotsky.

”Att svenska skattebetalare ska vara med och ta notan för valutaunionens bristande funktion vore självklart orimligt”, skrev exministern i DN 26 maj. Rätt så. Om Tyskland och Frankrike vill behålla euron och därmed sin gemensamma stormaktsdröm, kosta vad det kosta vill, så får de betala själva.

Visst är det sorgligt och samtidigt belysande att Stefan Löfven inte sa det självklara under nattmanglingarna i Bryssel: Vi betalar inte!

Den höjda medlemsavgiften och det gemensamma betalningsansvaret är naturligtvis viktiga ting. ”Vad fan får vi för pengarna?”, för att travestera en känd företagsledare; annat än social nedrustning, lönedumpning och lagstadgad högerpolitik. Alla dessa pengar hade behövts i en välfärd som förtvinar i Bryssels självpåtagna tvångströja.

Men glöm i ilskan inte att offentlig sektor sedan 1990 förlorat 324 miljarder kronor i årliga skatteintäkter, beräknat utifrån intäkternas andel av BNP. Den inhemska omfördelningspolitiken, som fört över enorma resurser till kapitalägarna och de rika, har drabbat välfärden 6,5 gånger mer än den årliga EU-avgiften. Välfärdsslaktarna finns här hemma.

Ändå vill vi påstå att EU-uppgörelsens allvarligaste konsekvens är politisk, inte en snäv fråga om ekonomi. Uppgörelsen utgör ett systemskifte, där EU, genom Europeiska centralbanken, för första gången tar upp lån i eget namn. Med den genombyråkratiska, icke-valda EU-kommissionen som villkorsgivande distributör av pengarna. Detta innebär en dramatisk maktförskjutning till EU-byråkratins fördel.

Det första steget är trevande, det medges. Sett till EU-ekonomins samlade storlek är återhämtningsfonden faktiskt inte särskilt stor. Men det ligger mer i potten. Så hörs från Bryssel allt högljuddare rop om att EU ska förses med egen beskattningsrätt i syfte att uppnå ”finansiell autonomi”. Redan 2001 antog EU-parlamentet en resolution som slog fast den ambitionen: ”EU måste stadigt röra sig bort från beroendet av transfereringar från medlemsstaterna /…/ för att på sikt inrätta ett system för finansiell autonomi”.

Det är långt dit, för närvarande diskuteras mest mindre punktskatter i EU-regi, som skatt på icke återvinningsbar plast, där intäkterna ska gå direkt till Bryssel utan att passera medlemsländernas skattemyndigheter. Men ambitionen är tydlig. För att nå fram till federalisternas Europas Förenta Stater måste EU göras finansiellt oberoende av medlemsstater med vetorätt. Och naturligtvis skyddas från folkliga opinioner.

I framtiden är det inte otänkbart att den förhatliga EU-avgiften försvinner. Men det vore att gå ur askan i elden, ty med avgiften försvinner vad som finns kvar av nationell självbestämmanderätt. All politik dikteras från ett autonomt Bryssel.

En sak är glasklar. Det EU som tonar upp sig genom förra veckans överenskommelse är inte det EU som svenska folket med knapp majoritet, och efter gigantiska manipulationer, röstade ja till 1994. Därför är det hög tid för en ny folkomröstning om Sveriges vara eller inte vara i EU. Vill vi ha ett Europas Förenta Stater, styrt av Bryssel-byråkratin, eller ett självständigt, neutralt och demokratiskt Sverige? Alternativ saknas.

Vi säger med envishet och allt större kraft: Sverige ut ur EU!