Dags att lämna kapitalets union

Stefan Löfven gör till exempel V-tecken för en medlemskapsrabatt som i verkligheten ökar Sveriges medlemsavgift med 6 miljarder kronor redan nästa år. Det hela är ett falskspel av sällan skådat slag.
Vad gäller återhämtningsfonden, som nu är fastställd till 750 miljarder euro, har debatten ägnats åt hur mycket som skall delas ut i bidrag och hur mycket i lån. Sverige har tillhört de så kallade snåljåpsländerna, som sagt nej till bidrag. Där vek Löfven ner sig, som den sosse han är.

Mer än hälften av fonden ska nu delas ut som bidrag, mest till de länder i Östeuropa som drabbats minst av coronapandemin. Detta säger något viktigt. För återhämtningsfonden handlar inte om att solidariskt bemöta coronakrisen, som det påstås i retoriken, utan om att driva EU-projektet mot ännu mer överstatlighet.

I den svenska debatten har bland andra Leif Pagrotsky hävdat att återhämtningsfondens verkliga syfte är att rädda den i ekonomisk mening destruktiva euron. Det ligger en sanning i det. Euron innebar en devalvering av den tyska D-marken och samtidig revalvering av den italienska liren och av andra tidigare nationella valutor i framförallt Sydeuropa, vilket gett det tyska monopolkapitalet historiska konkurrensfördelar. Det som Hitler inte förmådde genomföra med hjälp av Krupps kanoner och Daimlers stridsvagnar har Helmuth Kohl, Gerhard Schröder och Angela Merkel åstadkommit via den från Frankfurt dirigerade euron.

Tyskland har lagt Europa under sina fötter och ekonomierna i Sydeuropa har förtvinat när de inte längre haft en egen valuta att försvara sig med. I euroområdet som helhet har denna disharmoni inneburit en lägre BNP-tillväxt än i USA och i de EU-länder som inte anslutit sig till euron, som i Sverige. Denna eurons destruktiva konsekvens är den verkliga orsaken till lanseringen av återhämtningsfonden.

Här måste frågan ställas: Varför ska Sverige bidra till en fond vars verkliga syfte är ett rädda en valutaunion som svenska folket sa nej till i en folkomröstning 2003? Det enda rimliga är att euroländerna själva hanterar valutaunionens tillkortakommanden, alternativt upplöser en union som från början var utskriven som en tysk/fransk stormaktsdröm.

Ändå vill vi hävda att återhämtningsfonden har större och viktigare syften än att rädda euron. Fonden innebär faktiskt ett slags systemskifte, där EU för första gången ska ta upp lån i eget namn, med medlemsländerna som solidariska borgenärer. Redan detta innebär en radikal maktförskjutning till EU-byråkratins fördel. EU börjar alltmer uppträda som en federal stat.

I debatten fokuseras på det gemensamma betalningsansvaret, där det naturligtvis är rent bedrövligt att Sveriges andel anges till 148 miljarder kronor. Men det ligger betydligt mer i potten. I Bryssel planeras nämligen för att ge EU egen beskattningsrätt, till att börja med via till synes oskyldiga miljöskatter. En sådan beskattningsrätt skulle kunna lindra eller rentav på sikt upphäva Sveriges betalningsansvar när Bryssel tar över.

Men det skulle på köpet och sist och slutligen upphäva den nationella självbestämmanderätten. Ett EU med egen beskattningsrätt är inte längre en statsunion, utan en federal stat – ett Europas Förenta Stater, styrt från Bryssel och därifrån från Berlin och Paris. Eller rättare sagt från tyskt och franskt monopolkapital.

En sådan utveckling skulle förvärra EU-medlemskapets alla negativa konsekvenser, så övertydliga efter 25 år av hejdlös marknadsliberalism och lagstadgad högerpolitik.
Avgifterna och betalningsansvaret är naturligtvis viktiga ting. ”Vad fan får vi för pengarna”, för att travestera en känd företagsledare. Alla dessa miljarder behövs i den välfärd som förtvinar i Bryssels självpåtagna tvångströja. Men grundfrågan är större. Vill vi ha mer EU eller inget EU alls? Vill vi ha ett Europas Förenta Stater, styrt av Bryssel-byråkratin, eller ett självständigt, neutralt och demokratiskt styrt Sverige? Alternativ saknas.

Med tisdagens EU-avtal som tydligt vägskäl är det hög tid att kräva en ny folkomröstning om Sveriges vara eller inte vara i EU. Det var inte detta alltmer federala EU som svenska folket med knapp majoritet och efter allsköns manipulationer röstade ja till 1994.
Vi säger med envishet och allt större kraft: Sverige ut ur EU!