För någon månad sedan uppstod en belysande och samtidigt lätt absurd EU-debatt i Sverige. Det var den numera världsberömda statsepidemiologen Anders Tegnell som började. ”Jag hade trott att vi i ett modernt och rikt samhälle som Sverige borde kunna skydda våra äldre”, förklarade Tegnell i P1:s söndagsintervju (24/5). ”Det skall inte behöva vara som det såg ut i Kina eller kanske till och med i Italien, där man har mindre resurser för sådant.”
Uttalandet fick Italiens ambassadör Mario Cospito att gå i taket av förtrytelse. I ett ilsket pressmeddelande förklarade Cospito att världshälsoorganisationen WHO minsann rankar Italiens sjukvård som näst bäst i världen, med den svenska först på 23:e plats.
Och så är det. Årtionden av nedskärningar har åderlåtit den svenska sjukvården, som idag bara kan uppbringa 2,4 sjukhusplatser per tusen invånare, att jämföra med 4,7 platser som genomsnitt inom OECD och med 3,4 platser i Italien.
I nästa andetag gjorde dock ambassadör Cospito en logisk kullerbytta av det mer spektakulära slaget. ”Alla personer utanför Italiens gränser borde lovorda och vara solidariska med vårt land”, dundrade han.
Låt gå för det. Italien har drabbats oerhört hårt av coronapandemin med över 35.000 registrerade dödsfall. Och situationen underlättades inte av att andra EU-länder, som Tyskland, införde exportförbud på skyddsutrustning. Men om nu Italien har världens näst bästa sjukvård, och Sverige en av den industrialiserade världens sämsta, så borde väl solidariteten snarast gå i motsatt riktning.
Det talas mycket om EU-solidaritet i dessa coronatider. Så har EU sjösatt en så kallad återhämtningsfond om 1.000 miljarder euro – 10.000 miljarder svenska kronor – varav en tredjedel ska distribueras som lån och två tredjedelar som bidrag. Om detta grälas det. Så tillhör Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike gruppen ”de sparsamma fyra”, som vill distribuera allt som lån.
Bakom detta gräl döljer sig något större och viktigare. För oavsett hur återhämtningsfonden finansieras och distribueras, så utgör den en kraftfull förskjutning av statsfinansiell makt till EU-byråkratins fördel. Denna maktförskjutning har i alla tider varit EU-federalisterna våta dröm och nu använder Bryssel coronakrisen som hävstång för att flytta fram positionerna.
Vad blir nästa steg? Införandet av euroobligationer, som Italiens premiärminister Giuseppe Conte talar sig varm för, eller rentav att ge EU egen beskattningsrätt? I så fall slås sista spiken i det nationella självbestämmandets likkista.
För vår del lämnar vi återhämtningsfondens konstruktion därhän. Den handlar inte om solidaritet, utan om att hålla en krisande kapitalism och ett krisande eurosamarbete under armarna. Och vi har inte fördragsamhet med vare sig kapitalismen eller euron.
Men några ord måste sägas om EU-medlemskapet.
Förra året uppgick Sveriges EU-avgift till 40,5 miljarder kronor. Hur stor notan blir för 2020 står ännu skrivet i stjärnorna. Efter brexit kräver Bryssel kompensation för Storbritanniens uteblivna avgift och som stor nettobetalare ligger Sverige risigt till.
Det talas om en höjning på 12-14 miljarder. EU-minister Hans Dahlgren säger nej, han vill istället skära i EU:s budget. Men när de stora elefanterna sagt sitt lär Dahlgren krypa till korset. Det exportberoende svenska monopolkapitalet behöver EU och då är 50 miljarder kronor inte en summa att hesitera inför, särskilt inte när den betalas via skattsedeln.
Vi betalar inte en krona, säger vi! EU-medlemskapet må vara till fördel för storföretagen men för arbetare och så kallat vanligt folk har det bara inneburit högre arbetslöshet, otryggare anställningar, privatiseringar och nedskärningar i välfärden. De allt färre sjukhussängarna talar sitt tydliga språk, precis som ambassadör Cospito så träffande uttryckte det. 50 miljarder kronor skulle kanske inte göra underverk i vården, det behövs större tillskott än så, men de skulle i alla fall förbättra situationen.
Vi står inför ett vägval. Coronakrisen har tärt på EU-solidariteten, men färdriktningen mot större Brysselmakt är tydlig. Och då handlar det inte bara om återhämtningsfonden, utan också om ett alltmer utvecklat militärt och utrikespolitiskt samarbete. Samtidigt visar brexit att det finns en väg ut ur EU.
Det är hög tid att välja. Mer EU eller inget EU. Alternativ saknas.
För att knyta ihop säcken. Det måste konstateras att Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell hyst en övertro på den nedskurna och till hälften privatiserade äldreomsorgens förmåga att skydda våra äldre. Myndigheten borde ha ställt krav på bättre anställningsförhållanden och större kontinuitet i verksamheten. Och på tillgång till skyddsutrustning.
Samtidigt har Tegnell naturligtvis rätt i att ett modernt och rikt samhälle som Sverige borde ha den förmåga han trodde att Sverige hade. Vi påstår att oförmågan har med EU-medlemskapet att göra. Lagstadgad högerpolitik skyddar vare sig arbetare eller äldre. Därför säger vi åter och med ännu större eftertryck: Sverige ut ur EU!
Anders Carlsson
Partistyrelsen
