Kriget i Ukraina är nu inne på sin sjunde vecka, och vi matas dagligen med fruktansvärda bilder av civila offer och mänskligt lidande.
Kommunistiska Partiet fördömer självklart den ryska invasionen, det har vi gjort sedan krigets första dag. Ändå har Kommunistiska Partiet och Proletären fått kritik för vad en del uppfattar som försvar för agerandet från Ryssland och dess president Putin.
Det finns inget fog för kritiken. Att vi också ser USA:s och Natos ansvar för den större konflikten – inte för invasionen, som bara Ryssland och Putin är ansvarig för – och inte bara okritiskt förmedlar endast den ukrainska regeringens version av vedervärdiga händelser, betyder inte att vi tar den ryska sidans motanklagelser som sanning.
Däremot är det en av Proletärens uppgifter att nyansera den extremt likriktade mediebilden och lyfta aspekter som annars inte kommer fram – som att svenska vapen gått till nazister i Azovbataljonen. I en tid när en viktig vänsterdebattör som Kajsa Ekis Ekman får sparken som ledarskribent på Dagens ETC, för att hon visar hur en ofta citerad ukrainsk nyhetskanal har kopplingar till samma nynazistiska Azovbataljon, behövs Proletären för att berätta sådant vi inte får höra annars.
Kriget i östra Ukraina började inte heller den 24 februari. Den ukrainska armén tillsammans med Azovbataljonen har i åtta år fört krig mot de så kallade folkrepublikerna i Donbass, där fler än 14.000 dödats sedan den fasciststödda kuppen i Ukraina 2014.
Med det sagt är det helt rimligt att reagera med sorg och vrede över de hemska bilderna från Ukraina, och när Proletären konsekvent pekar ut USA-imperialismens övergrepp är det förståeligt att det kan upplevas som om vi inte skulle vara lika konsekventa när det gäller USA:s rivaler.
Sedan andra världskrigets slut har USA spridit krig, död och kaos över världen i en omfattning som inget annat land kan mäta sig med. Det stämmer därför också att vi har skrivit långt mycket mer om USA-imperialismen än om till exempel det repressiva kapitalistiska ryska samhälle som Putin regerar över.
Men det handlar inte om att vi på något sätt skulle föredra den ryska kapitalismen framför den amerikanska. Därför kan det vara på sin plats att förklara Kommunistiska Partiets principiella hållning.
Anledningen till att vi främst vänder oss emot USA är inte bara att exemplen på USA-imperialismens härjningar är så oerhört många fler. Eller för att de – i motsats till Rysslands krig i Ukraina – ofta förtigs av borgerlig media. Det beror också på att den svenska borgarklassen är uppknuten till det amerikanska kapitalet.
Vår antiimperialism utgår från att huvuduppgiften för den svenska arbetarklassen är att bekämpa den svenska kapitalistklassen. Så såg kommunisterna det redan för mer hundra år sedan, och så formulerade den tyske revolutionären Karl Liebknecht det 1915 i parollen ”Huvudfienden finns på hemmaplan”, en uppfattning han fick plikta för med sitt liv.
Det var det som splittrade arbetarrörelsen under första världskriget, i en revolutionär del, som vägrade att ta ställning för ”sina” kapitalisters intressen i kriget, och en reformistisk, som menade att klasskampen fick stå tillbaka när kriget stod för dörren och istället slöt upp under de fosterländska fanorna.
Den svenska överheten har alltid fjäskat för den starkaste supermakten. Tidigare för tyskarna, men sedan andra världskrigets slut har man fullständigt underordnat sig den kapitalistiska världens ledare USA. När vi vänder oss emot den svenska borgarklassen vänder vi oss därför också emot deras herrar i Washington.
Det är den ideologiska grunden till att vi fokuserar på USA-imperialismen – vid sidan av USA:s särställning som den överlägset mest aggressiva supermakten de senaste 70 åren.
Därför skulle vi aldrig, som Vänsterpartiet och tidningen Flamman gör, ställa oss på Natosidan och förespråka att skicka svenska vapen till regeringen i Kiev, vilket är exakt vad Liebknecht propagerade mot – att sluta upp bakom de egna kapitalisterna.
Men det gör inte fiendens fiende till vår vän. Att Ryssland är i konflikt med USA-imperialismen gör inte att vi ställer oss på Rysslands sida – eller försvarar det här förödande kriget som bara är till gagn för vapenindustrin och till olycka för folket, och inte minst arbetarklassen, i såväl Ukraina som i Ryssland.
Den proletära klasståndpunkten är vad som födde vårt parti ett drygt halvsekel efter första världskriget, när det gamla maoistiska KFML splittrades och vi blev till KFML(r) – där r-et står för revolutionärerna. R-arna ställde politiken klass mot klass, och gjorde snart nog också upp med det så kallade kineseriet, den okritiska uppslutningen kring Kinas utrikespolitik.
I den andra delen av det splittrade KFML fortsatte emellertid maoisterna att blint följa Pekings ställningstaganden, och i den traditionen kan man finna dem som idag faktiskt försvarar Rysslands invasion av Ukraina enligt nämnda ”fiendens fiende”-logik.
En del som på 1970-talet kallade Sovjetunionen för ”en diktatur av Hitlertyp”, enligt propåerna från Peking – och hamnade i armarna på USA som också var Sovjets fiende – står idag istället tydligt på det kapitalistiska Rysslands sida mot samma USA.
Den moderna motsvarigheten till 70-talets maoister hittar vi hos så kallade vänsternationalister, som i sitt motstånd mot ”globalisterna” hamnar i säng med en Trumpälskande höger som vurmar för Putins socialkonservativa Ryssland.
Men det gäller inte Kommunistiska Partiet. Vi står på arbetarklassens sida och sviker inte antiimperialismen. Vi vänder oss emot den svenska borgarklassen, mot USA och Nato – och mot Rysslands krig i Ukraina.
Ett krig som bara kommer göra den ukrainska arbetarklassen än mer splittrad, underblåsa högerextremism och rysshat och försvåra enighet på klasskampens grund mellan ukrainare och etniska ryssar i Ukraina – för att själva kunna ta itu med de nazister som verkligen finns i Ukraina, vilket inte är Rysslands sak utan den ukrainska arbetarklassens. Det är långsiktigt något av det allra värsta med kriget.
För att inte tala om att Sverige med stormsteg är på väg in i Nato. En katastrof för den svenska arbetarklassen, men till glädje för det svenska monopolkapitalet med familjen Wallenberg i spetsen – som förra veckan satt i hemligt möte med Socialdemokraterna för att skynda på ett Natomedlemskap.
Vårt parti är litet, men att vi överhuvudtaget överlevt den hårda reaktionsperiod som följt efter vänstervindarna på 1970-talet beror inte så lite på att vi alltid haft klasståndpunkten som kompass.
Och vi är fortfarande r-are, även om vi inte längre behöver så många bokstäver i partinamnet. Och på första maj – när vi hoppas att du kommer med oss och demonstrerar mot Nato och för fred, nedrustning och alliansfrihet – gäller fortfarande huvudparollen Röd Front – klass mot klass.