Relaterade artiklar
Relaterade artiklar
Det ryska anfallet på Ukraina måste fördömas. Kriget är ett angreppskrig som bryter mot folkrätten. Om det får det inte råda några oklarheter. Striderna måste upphöra och de ryska styrkorna dra sig tillbaka.
Våldsanvändning i internationella sammanhang kan endast beslutas av FN:s säkerhetsråd. FN-stadgan slår fast varje nations rätt till självbestämmande men även rätten till territoriell integritet. Detta har sedan stadfästs av Helsingforskonferensen 1975.
Nationernas rätt till självbestämmande innebär att nationella minoriteter har en rätt att bryta sig ur statsbildningar de inte längre anser sig kunna eller vilja tillhöra. Det är denna argumentation som Ryssland anför i förhållande till de ukrainska utbrytarrepublikerna i Lugansk och Donetsk. Men rätten att lämna en statsbildning är inte svart eller vit utan innehåller andra alternativ som olika grader av autonomi inom den befintliga statsbildningen.
Ett avskiljande bör endast ske i samförstånd om båda parter är överens. Så skedde till exempel i början av 1990-talet när Tjeckien och Slovakien gick skilda vägar.
Så var däremot inte fallet när Kosovo utropade sin självständighet från Serbien 2007. Serbien var emot men väst, anförda av USA och understödda av Nato, drev på denna statsbildning. Kosovo erkänns inte av stora delar av världen, däribland länder som Spanien, Brasilien, Indien och Ryssland, eftersom utropandet var ensidigt och skulle få stor betydelse för andra konflikter runt om i världen.
Processen med att stöpa om folkrätten inleddes under 1990-talet med Natos olagliga angreppskrig på Jugoslavien och senare på Afghanistan, Irak och Libyen. Det här agerandet har Ryssland tagit intryck av. 2008 erkände de till exempel Abchazien 16 år efter att de utropat sin självständighet från Georgien.
2010 kom ett olyckligt utslag i FN:s Internationella domstolen (ICJ) i Haag, nämligen att Kosovos ensidiga självständighetsförklaring inte var ett brott mot internationell rätt. Utslaget var inte enigt bland domstolens ledamöter (9-4). Det ligger som en av grunderna till den nationalistiska våg som nu eskalerat i våldsanvändning.
Minsk 2-avtalet från 2015 tog fasta på rätten till autonomi för Lugansk och Donetsk. Men den ukrainska regeringen har inte följt detta avtal. Under åtta år har de i stället fört ett lågintensivt krig i regionen där minst 13.000 människor dött. Samtidigt har den ryska minoriteten berövats många rättigheter.
Men varken västs urholkning av folkrätten eller Ukrainas övergivande av Minsk 2-avtalet legitimerar det ryska anfallskriget. Attacken på Ukraina lägger ytterligare stenar i den vågskål där folkrätten, så som den såg ut tidigare, väger allt lättare.
Västs svar på kriget är sanktioner mot enskilda ryska ledare och kapitalister. Det tyska beskedet att stoppa gasledningen Nord stream 2 faller platt. Den är inte klar och genererar inga pengar till Ryssland. Det gör däremot gasledningen genom Ukraina som alltjämt är öppen.
Varje sig Tyskland eller Ukraina har stängt den och pengar från den sålda gasen fortsätter att ticka in till såväl Ryssland som Ukraina. Västs solidaritet med det ukrainska folket verkar stanna vid om industrin ska få billig energi och om folk får frysa i sina hem i Tyskland, Holland och Italien.
Det är beklämmande att höra de röster som nu vill bryta mot svensk praxis och skicka vapen till kriget och Ukraina. Svenska vapentillverkare ska inte kunna göra profit på det lidande vi nu ser.
Det finns inga ”defensiva vapen”. Vi varken får eller ska bryta mot den neutralitet och alliansfrihet som väglett Sverige under mer än 200 år, även om mörka krafter även här gör sitt yttersta för att ändra på detta.
Det finns två huvudsakliga orsaker till kriget. Den ena är det ryska ledarskapets nationalism och chauvinism. Vladimir Putin och hans krets ser sig som ledare inte bara i den ryska federationen utan som ledare för hela den ryska nationen, även den som ligger utanför dagens Ryssland.
Putin är en borgerlig nationalist och bör behandlas som en sådan. Bakom sig har han ett antal oligarker som gjorde sig stenrika på Sovjetunionens kollaps när de plundrade landets gemensamma tillgångar. Även i Ukraina finns oligarker, varav många identifierar sig med väst och står i konflikt med de ryska oligarkerna. Det finns fog för det som en del kallar oligarkernas krig.
Den andra orsaken är Natos aggressioner och utvidgning. I januari var det fem år sedan USA invigde sin första militärbas i nordöstra Europa. 3500 soldater och 80 stridsvagnar flyttades då permanent från Colorado till Polen. Samtidigt tillkännagav USA att de skulle öppna ännu en bas för stridsvagnar i Baltikum.
Att Ryssland känt sig hotat av detta och ännu mer hotat av ett ukrainskt Natomedlemskap är väl känt. Med en sundare inställning från väst hade kriget kunnat förhindras. Något som till exempel den amerikanske före detta kongressledamoten och presidentkandidaten Tulsi Gabbard förde fram när kriget bröt ut:
”Detta krig och lidande hade lätt kunnat undvikas om Biden-administrationen/Nato helt enkelt hade erkänt Rysslands legitima säkerhetsproblem angående ett ukrainskt medlemskap i Nato, vilket skulle innebära amerikanska/Nato-styrkor precis vid Rysslands gräns.”
Vad Ryssland har att vinna på kriget framstår som svårbegripligt. Även om de besegrar Ukraina militärt kommer de få mycket svårt att bygga upp sitt anseende i Ukraina och västvärlden. Förlorare är alla som vill se en fredlig värld med samförstånd, respekt och solidaritet.
I Washington ser de sig nog som vinnare. USA har nu för lång tid framöver säkrat sitt inflytande över Europa och kommer få större stöd för sin närvaro. Ännu fler stridsvagnar och robotsystem kommer att placeras ut till glädje för amerikanska vapentillverkare och krigshökar. Det blir en viktig uppgift för alla antiimperialister och fredsvänner att ta kamp mot krigshetsen och att hålla Sverige utanför Nato.
Här och nu måste kriget i Ukraina stoppas. Sverige borde bidra med medling istället för vapen. För lösningen på konflikten måste vara fredlig och diplomatisk.
