Den svenska neutralitetspolitiken har varit en central del av vår försvars- och säkerhetspolitik i över 200 år. 1812 lanserade den gamle republikanen tillika nyvalda kungen av Sverige Jean Baptist Bernadotte en ny utrikespolitisk linje. Den innebar att Sverige skulle förhålla sig neutralt i de europeiska stormaktskonflikterna. Alliansfriheten har hållit Sverige utanför två världskrig och har gett oss en möjlighet att vara en självständig röst för fred runt om i världen.
Neutralitetspolitiken har alltså varit huvudlinje i svensk utrikespolitik under lång tid. Men den har nästan alltid varit under attack från den svenska borgarklassen. Inte minst de senaste decennierna när Sverige allt mer öppet knutits till USA-imperialismen. Svenska soldater deltog i den Natoledda Isaf-styrkan i Afghanistan och medverkade till Natos bombningar av Libyen.
När riksdagen den 28 februari beslutade att skicka vapen till en av de största krigshärdarna i världen är det ytterligare ett led i att montera ned den svenska alliansfriheten. Det visades inte minst av att beslutet följdes av ytterligare krav från borgerliga politiker om att höja försvarsanslagen till två procent av BNP – den andel som Nato kräver att dess medlemsländer minst lägger på sin militär.
Kommunistiska Partiet är bestämt emot att skicka vapen till Ukraina. De 5000 pansarskotten kommer inte leda till mindre lidande eller spela någon avgörande roll för krigets utgång – inte heller finns några garantier för hur vapnen kommer spridas i landet.
Även om det inte ska överdrivas är det högerextrema inslaget i den ukrainska armén inte obetydligt. Hundratals frivilliga som slagits i inbördeskriget i landets östra delar har öppna kopplingar till nazistiska rörelser och det finns inga garantier att svenska vapen inte kommer hamna i deras eller andra kriminellas händer.
De 5000 pansarskotten är också ett indirekt industristöd till den svenska vapenindustrin. Varje pansarskott kostar runt 20.000 kronor vilket betyder att riksdagens beslut i praktiken är ett stödköp till ett värde av 100 miljoner kronor.
Vapenexporten framställs som okontroversiell ur ett internationellt perspektiv men utöver Finland och Sverige är det enbart länder som ingår i de USA-ledda krigsallianserna som skänkt vapen till Ukraina. Inte ens alla Natoländer har beslutat skicka vapen till Ukraina.
Framför allt är vapenexporten ytterligare ett steg i avvecklingen av Sverige som ett neutralt och alliansfritt land. Beslutet eroderar vår diplomatiska ställning i världen och minskar våra möjligheter att bidra till medling, nedrustning och fred.
På ledarsidorna och i den politiska debatten framställs det som att neutralitet innebär passivitet. I sitt första maj tal 1968 förklarade Olof Palme varför så inte är fallet: ”Neutralitetspolitiken innebär ingen strävan till isolering. Våra möjligheter att påverka utvecklingen i världen är små. Men det minskar inte den lilla nationens förpliktelse att verka för fred och försoning mellan folken, för demokrati och social rättvisa. Neutralitetspolitiken dömer oss inte till tystnad.”
Natolobbyn har gjort stora framsteg de senaste decennierna. Redan 1994 började Sverige delta i Partnerskap för Fred, ett Nato-projekt för att utvidga krigsalliansens inflytande i Central- och Östeuropa.
2016 skrev Sverige under värdlandsavtalet som innebär att vi öppnat upp vårt land för amerikanska soldater och kärnvapenbestyckade fartyg. Att den svenska borgerligheten vill överge neutralitetspolitiken är alltså inget nytt – värre är att de nu fått med sig Socialdemokraterna och Vänsterpartiet på sin politik.
Arbetarrörelsens krav på fred och nedrustning har inte sin grund i den bernadottska neutraliteten. Våra principiella krav på Sveriges alliansfrihet handlar inte i första hand om att värna vårt diplomatiska anseende utan om att vi vet att krig drabbar arbetare värst. Att nedrustning, neutralitet och fred ger arbetarklassen bäst förutsättningar för att kämpa för sina intressen.
1912, hundra år efter den bernadottska neutralitetsförklaring, var läget i Europa spänt och den internationella arbetarrörelsen samlades till extrainsatt kongress i schweiziska Basel. På kongressen fanns representanter från de största och mest inflytelserika europeiska arbetarpartierna.
Gemensamt antogs ett manifest där man lovade varandra att motverka alla försök till krigsutbrott. Varje krig skulle bekämpas genom att använda den ekonomiska och politiska krisen som krigen skapar till att störta kapitalismen. Fred mellan folken – krig mellan klasser.
När Första världskriget några år senare blev ett faktum var det principfasta kongressdokumentet från Basel inget värt. I land efter land slöt de socialdemokratiska partierna upp i krigshysterin. De beviljade krigskrediter och röstade för ökade försvarsanslag.
De slöt upp kring sina länders deltagande i kriget och den egna borgarklassens imperialistiska strävanden. Socialister som tog kamp för freden utmålades som landsförrädare – i Frankrike mördades den ledande antimilitaristen och socialisten Jean Jaurés av nationalister tre dagar efter krigets utbrott.
Första världskriget klöv arbetarrörelsen i två också i Sverige. Det som idag är Vänsterpartiet bröt sig loss ur Socialdemokraterna och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti som en röst för fred och antiimperialism. Därför är Vänsterpartiets svängning i frågan om vapenexport extra anmärkningsvärd, den visar att partiet numera sluter upp kring den svenska borgarklassens utrikespolitiska strävanden – ett hot mot både fred och socialism.
