Relaterade artiklar
De senaste veckorna har det skrivits och pratats mycket om Vänsterpartiet i media. Borgerliga ledarsidor och kommentatorer har haft bråda dagar.
Å ena sidan kallas Vänsterpartiet för en ”revolutionär sekt” på ledarplats i Göteborgsposten. Å andra sidan får V fortfarande vara med i leken kring ett eventuellt framtida regeringssamarbete med Socialdemokraterna om de ”rensar ut antisemitiska tendenser”. Som Vänsterpartiet har bäddat får de nu ligga.
När ministerposterna hägrar i ett framtida regeringssamarbete får man göra avkall på sina tidigare ståndpunkter, och rensa i leden så till den grad att många aktivister och medlemmar inte känner sig hemma i partiet. Det är en process som pågått tydligt ända sedan Jonas Sjöstedt blev vald till partiledare.
Det visade sig till exempel i demonstrationerna mot Natoanslutningen och de Natoledda krigsövningarna på svensk mark, där Vänsterpartiet inte syntes till. Helt uppenbart har det blivit sedan den 7 oktober 2023 och den massiva proteströrelse som uppkommit mot Israels folkmordskrig i Gaza. Där partiordföranden Nooshi Dadgostar inte talat på en enda demonstration till stöd för Palestina.
Just nu är det i borgerlig media en följetong om vilka som ska uteslutas ur Vänsterpartiet just denna veckan. Som huvudargument både från ledarredaktionernas håll och från Vänsterpartiets partistyrelse är det de kallar antisemitiska uttryck eller ”sympatier för terrorstämplade organisationer”. Vem har uttryckt vad och till vilken grad?
Vänsterpartiet har uteslutit en lokalpolitiker från Landskrona på grund av en nidbild av Israels premiärminister Netanyahu, och Vänsterpartiets vice ordförande i Malmö kände sig tvingad att begära utträde efter att drevet börjat gå mot honom på grund av deltagande i Palestinademonstrationerna och de slagord han påstås ha skanderat där.
Israelvännerna och högern sätter likhetstecken mellan antisionism och antisemitism. Där kritik mot Israel ska likställas med hat mot judar. Ett likhetstecken som Vänsterpartiet mer och mer verkar acceptera som sitt.
Det måste fastslås att kritik mot Israel, eller den korrekta uppfattningen att Israel är en rasistisk apartheidstat som måste förpassas till historiens sophög, inte är antisemitism. Det är snarare det motsatta. Världens judar ska inte behöva förknippas med apartheidstaten och det folkmordskrig som Israel nu bedriver i Gaza, vilket en stor del också vägrar att göra.
I ett rimligt medieklimat borde det vara de som hejar på Israels folkmord som skulle behöva förklara sig. Det borde vara Liberalernas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas hetsande medlemmar som får dreven emot sig – istället för de som protesterar mot kriget.
I Vänsterpartiet måste numera varje enskild medlem acceptera Israel som stat, uppenbarligen oavsett att det är en stat som bedriver folkmord. Annars kan man inte vara medlem i partiet, meddelade Nooshi Dadgostar i SVT:s partiledardebatt.
Vänsterpartiets ledning kan heller inte stå upp för palestiniernas rätt att göra motstånd mot den israeliska ockupationen. I Göteborg utesluts ordföranden för Vänsterpartiets Angeredsförening Kristofer Lundberg – som själv fram till uteslutningen på ett bedrägligt sätt på demonstrationer i staden hävdat att Vänsterpartiet helhjärtat stöttar den palestinska motståndskampen – för att ha uttryckt sympatier för PFLP. En sekulär och socialistisk organisation som kämpar för ett demokratiskt Palestina fritt från ockupation.
PFLP är inte terrorstämplade av FN, men står på EU:s och USA:s lista över terrororganisationer. Därför kan inte Vänsterpartiet acceptera medlemmar som uttrycker sitt stöd för dem, utan följer istället lydigt påbuden från Bryssel och Washington.
Kajsa Ekis Ekman ställer den helt självklara frågan i Dalademokraten (12/10) om Olof Palme, med sitt stöd till ANC i Sydafrika, idag hade kunnat vara medlem i Vänsterpartiet, och finner frågan med nej besvarad. Där ANC:s ledare Nelson Mandela på motsvarande sätt som PFLP stod på USA:s terrorlista ända fram till 2008 – 15 år efter att han fick Nobels fredspris.
Så långt har det gått. Varken påhejare av den sydafrikanska apartheidstatens avskaffande eller aktivister med sympatier för FNL och frihetskampen i Vietnam hade kunnat vara medlemmar i dagens Vänsterpartiet.
Utvecklingen har också gått snabbt. Det är bara dryga tio år sedan som den dåvarande ordföranden för Ung Vänster, Ali Esbati, i en kampanj där också bland annat Sven Wollter medverkade, överförde 1.000 kronor till PFLP för att testa den nyligen implementerade ”terrorlagstiftningen” i Sverige. Något som inte ledde till åtal.
Nu utesluter Vänsterpartiet medlemmar som överhuvudtaget inte har intentionen att bryta mot lagen, utan som bara i ord sympatiserar med PFLP. För Vänsterpartiet är det viktigare att vara duktig i borgerlighetens ögon än att driva vänsterpolitik. Därför blir det logiskt med dessa uteslutningar.
Sprickan mellan etablissemanget, där samtliga riksdagspartier ingår, och en växande beslutsam opinion mot Israels folkmordskrig visar sig allt tydligare. Vare sig det handlar om artister och mediepersonligheter som blir ”cancelade”, som Stina Wollter från SVT, på grund av sitt stöd till Palestina – eller personer som protesterar mot den orättvisa världsordningen, och för det misstänkliggörs och smutskastas av eliten och dess megafoner i media.
För de tusentals människor som varje vecka går ut och protesterar på Sveriges gator mot Israels övergrepp och den imperialistiska världsordningen blir det logiskt att avvisa Vänsterpartiet. Det är helt enkelt inte är ett dugligt parti för alla oss som vill se en annan och rättvisare värld.
