Relaterade artiklar
I helgen som gick överraskade Hamas och andra palestinska motståndsorganisationer Israel med en koordinerad attack mot ockupationsmakten, vars like inte skådats på flera decennier av brutal ockupation och förtryck.
Eller var det inte vad som hände? Var det istället bara en enda stor terrorattack utförd utan någon särskild anledning mot ett ”fredligt land”, som Centerpartiets Muharrem Demirok hade mage att kalla Israel på X (före detta Twitter).
Fredligt land? Vet inte Demirok att staten Israel bildades 1948 genom etnisk rensning på miljoner palestinier – det som palestinierna själva kallar al-Nakba, katastrofen?
Vet han inte att apartheidstaten Israel sedan dess fortsatt att mörda och förtrycka de palestinier som inte tog sig tillräckligt långt bort när de fick fly i hundratusental? Att Israel ockuperar Västbanken, där Israels militär och de sionistiska bosättarna terroriserar palestinierna? Att Gaza är världens största utomhusfängelse?
Vet han inte att Israels militär mördar ett hundratal palestinier på Västbanken varje år – fler än 200 bara hittills i år – förutom de tusentals som slaktas varje gång Israel utkämpar ett av sina återkommande ”krig” mot Gaza?
Har han inte sett bilderna på hur israeliska ”civila” sitter som åskådare på solstolar och njuter av spektaklet när Israel regelbundet terrorbombar Gaza och dess drygt två miljoner invånare?
Men det kanske han inte har. Västvärlden har en tendens att titta åt andra hållet medan Israel massakrerar palestinier, fängslar barn utan rättegång och behandlar de palestinier som lever inom Israels gränser som tredje klassens medborgare.
Nu har Israel stängt av elen till Gaza och skärpt blockaden så att inte ens mat, vatten och bränsle ska komma in till det folk som har all rätt i världen att göra motstånd mot ockupationen och belägringen, inklusive väpnat motstånd.
Kommunistiska Partiet står självklart bakom palestiniernas rätt till motstånd mot ockupationsmakten. Det betyder inte att vi ställer oss bakom dödande av civila, även om begreppet används generöst i borgerlig media.
I det militariserade Israel gör både män och kvinnor obligatorisk militärtjänst (tre år för män och 22 månader för kvinnor). När de kommer ut ur värnplikten har de allra flesta lärt sig att se alla palestinier som potentiella terrorister – i den avhumanisering som får Israels försvarsminister Yoav Gallant att säga att Israels motståndare består av ”odjur”, när han på måndagen beordrade en ”total belägring” av Gaza och Israel mobiliserar 300.000 reservister till en förväntad markoffensiv.
Bosättarna på stulen mark betraktas inte heller som civila av det palestinska motståndet – tvärtom är de en mycket medveten del av den sionistiska apparat som vill rensa det historiska Palestina på palestinier.
Demirok är inte ensam om att blunda för att det är 75 år av ockupation och förtryck som lett fram till dagens desperata situation för palestinierna, där folket jublar när Hamas och andra organisationer slår tillbaka mot Israel – oavsett vilka former motståndet tar sig.
Socialdemokraternas Magdalena Andersson visade prov på en förvriden syn på folkrätten när hon i SVT:s partiledardebatt påstod att ”Israel har en laglig rätt att försvara sig”. Nej, ockupationsmakten har ingen ”rätt att försvara sig”, det är det ockuperade folket som har rätt att göra motstånd.
Hyckleriet var öronbedövande i SVT:s studio, där Johan Pehrson ville att Sverige ska skicka vapen till Israel, och Jimmie Åkesson hade mage att prata om andra partiers kopplingar till ”tveksamma organisationer”. Och när Magdalena Andersson pratade om att ”helt oskyldiga människor bombas”, syftade hon inte på de palestinier som nu ännu en gång dränks i blod när bomberna faller över Gaza.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar var inte sämre i sin iver att stämma in i kören, och nämnde i sitt fördömande av Hamas överhuvudtaget inte ockupationen.
En skarp kontrast till när det handlar om Ukraina, som översvämmas med vapen för att slå tillbaka Rysslands ockupation av delar av Ukraina.
Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj har också ställt sig på Israels sida och för Israels rätt att ”försvara sig”. Borde han inte i logikens namn stå på det ockuperade Palestinas sida?
Men så handlar det inte heller om några principer för någon av de nämnda, eller för andra politiker som sluter upp bakom Israel inför den redan påbörjade slakten. Det handlar om att stå på USA-imperialismens sida – av ideologisk övertygelse och hemvist, som för Johan Pehrson, Ebba Busch och Ulf Kristersson, eller av opportunism, som för Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet.
I den eurocentriska västvärlden finns det en ”vänster” som sätter sig på moraliskt höga hästar och förvisso är mot ockupationen, men är mer noga med att fördöma Hamas än Israel. I vänsterliberala Dagens ETC skriver ledarskribenten Andreas Gustavsson under rubriken ”Hamas terror är palestiniernas största fiende”.
Nej, så är det inte. Vi är också motståndare till det hårdföra religiösa styre som Hamas står för – men det är ockupationsmakten Israel, dess militär och beväpnade bosättare som är palestiniernas stora fiende.
Det vet bland annat det marxistiska PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse) som skriver om resningen att palestinierna återfått sin värdighet, och vars väpnade gren Abu Ali Mustafa-brigaderna deltar i operationer tillsammans med Hamas och Palestinska islamiska jihads soldater.
Palestinierna framför allt i Gaza kommer att få betala ett mycket högt pris för helgens attacker, och det hycklande politiska etablissemanget ger Israel carte blanche för sin vedergällning. Men våldet kommer inte att lösa någonting.
Det är ockupationen och Israels apartheidpolitik som måste upphöra för att både palestinierna och israelerna ska få leva i fred. Och förtrycket kan inte överleva i evighet eftersom det hela tiden föder nytt motstånd.
Sydafrikas apartheidsystem kom till samma år som Israel bildades, 1948. Men störtades av en kombination av motstånd från befrielserörelsen ANC – som också stämplades som terrorister – och internationell bojkott.
Det är hög tid att också apartheidstaten Israel och ockupationen av Palestina hamnar på historiens sophög där de hör hemma.
