Regionernas underskott är nu på en högre nivå än under 1990-talskrisen. Situationen är mycket oroande och den eskalerar på ett alarmerande sätt.
I maj beräknade SKR (Sveriges kommuner och regioner) underskotten till 14 miljarder kronor. Nu i augusti beräknar de dem till 20 miljarder. I våras räknade fyra regioner med att slippa underskott men de har nu tvingats tänka om. Således uppvisar samtliga Sveriges 21 regioner minus i år.
Sjukvården står inför en akut kris. Nedskärningar, omställningar, anställningsstopp och skattehöjningar är det vi kommer att se framöver om inget radikalt görs.
Inom kommunerna ser vi en likartad utveckling. I våras budgeterade 48 kommuner för underskott, men precis som för regionerna lär denna siffra ha ökat under sommaren. Dessutom har många kommuner inte räknat upp sina budgetar till verksamheten med de pris- och löneökningar som skett. Därför vet många, inklusive SKR, att det kommer bli underskott i betydligt fler kommuner.
SKR har redan tagit höjd för detta och flaggade i våras för att det nästa år kommer att vara underskott på 28 miljarder i våra regioner och kommuner. En prognos som alltså redan nu spräcks med sex miljarder enbart för regionerna.
Såväl lokalpolitiker som opinionsbildare har vädjat om insatser från staten men regeringen har uppvisat ett förvånansvärt ointresse för situationen. Deras enda åtgärd är att utreda ett statligt huvudmannaskap för sjukvården via tillsättandet av en parlamentarisk kommitté.
Samtidigt som regioner och kommuner går med enorma underskott presenterade regeringen förra veckan ett trettonde stödpaket till Ukraina. Kostnaden för dessa är drygt 25 miljarder, varav endast fem miljarder utgörs av civilt och humanitärt stöd. 80 procent av det som slussas till Ukraina utgörs alltså av militärt stöd.
Statens försvarskostnader har i år ökat till 94 miljarder kronor, och regeringen planerar att ge Försvarsmakten 20 miljarder mer nästa år och ytterligare 12 miljarder året efter. Till krig och förödelse finns pengar, men till vård och välfärd finns närmast inget.
Utredningen om statligt huvudmannaskap för sjukvården handlar om att bereda väg för kommande neddragningar och försämringar, vilket den här ledarsidan tidigare varnat för. Om det övergripande ansvaret för vården överförs från regionerna till staten kommer valda organ att ersättas med statliga byråkrater.
Den högkvalitativa vården kommer att koncentreras till några få platser där universitetssjukhusen utgör navet. Sedan kommer mer vård att privatiseras och en obligatorisk sjukvårdsförsäkring införas.
Borgarnas tal om statligt huvudmannaskap för vården handlar inte om ett större offentligt ansvar och ökade resurser utan om marknadisering och att öppna upp välfärden för ännu mer kapitalism. Kommittén ska ledas av generaldirektören för Vård- och omsorgsanalys, Jean-Luc af Geijerstam, och till sin hjälp har han bland annat den ökända vårdslaktaren Irene Svenonius (M). Tala om att sätta bocken till trädgårdsmästare!
Svenonius gav strax före pandemin ut boken Jag vill avskaffa mig själv, där hon propagerar för ett annat sätt att organisera den svenska vården, bland annat via ett system baserat på privata sjukvårdsförsäkringar. Hon vill även se ett system grundat på fler vårdgivare.
Som så många andra privatiseringsivrare gömmer sig Svenonius bakom mantrat om mer ”valfrihet”. Hennes vision är att fri etableringsrätt inom den svenska vården kommer att göra det möjligt att sälja vård till hundratusentals patienter från andra länder, inte minst från Mellanöstern. Denna kapitalistiska vision är verkligen uppe i det blå när vi idag har en vård som inte ens räcker till våra egna medborgare och där det enligt Socialstyrelsen saknas fler än 2.000 vårdplatser.
Under pandemin såg alla hur sårbar vården är och vilka stora behov som fanns. Alla i ansvarig ställning lovade bättring och mer resurser. Mot den bakgrunden är det märkligt att antalet intensivvårdsplatser minskat från drygt 520 före pandemin till drygt 460 nu.
Irene Svenonius borde inte få ingå i en parlamentarisk kommitté om statlig vård. Hon är direkt olämplig, inte minst för sin inblandning i korruption och jävskandaler i sin roll som ansvarig för sjukvården i Region Stockholm, något hon i andra länder sannolikt hade åtalats för.
Men det räcker inte att Svenonius avvecklas, hela utredningen bör dras tillbaka. I stället måste en räddningsplan för vården till här och nu. Vårdbehoven kan inte gömmas i fleråriga utredningar. Pengar måste fram med ambulansens hastighet.
Statens ansvar för sjukvården handlar om att se till att regionerna får mer pengar och rätt resurser. Det måste till kraftigt höjda generella statsbidrag, både till regioner och kommuner. Statsbidragen behöver värdesäkras och räknas upp med inflationen.
Pengar finns. Det har vi sett inte minst genom miljardrullningen till försvars- och krigssektorn.
Över tid har vi sett hur staten tagit sin hand från välfärden. Tidigare finansierade staten varannan välfärdskrona till att idag finansiera var tredje.
I det längre perspektivet behöver vi en skattereform som utjämnar de regionala skillnaderna inom vården och som utgår från principen om skatt efter bärkraft. Det ska inte spela någon roll var i Sverige man bor, alla ska få samma tillgång till vården. Stad eller land, norr eller söder, alla har rätt till en bra och likvärdig vård.
Villkoren för de vårdanställda måste förbättras. Alla de vårdjobb som försvunnit de senaste 30 åren måste återföras och lönerna för vårdpersonalen höjas. Dessutom är det dags att sätta stopp för de orättvisa privata vårdförsäkringarna och det kostsamma hyrläkarsystemet.
Marknadsanpassningen av vården måste upphöra. Det är hög tid att låta behoven styra, inte tomma fraser om valfrihet.
