En apterad omjämlikhetsbomb

Sverige har blivit rikare, sägs det. Men nästan allt har gått till kapitalägare och med ytterst lite till den arbetande majoriteten. De med lägst inkomster har fått i stort sett ingenting.

2023-03-01
Relaterade artiklar

Häromveckan kom LO:s årliga rapport om maktelitens inkomster. Innehållet är provocerande förutsägbart. Framförallt den ekonomiska eliten, representerad av vd:arna i de största börsföretagen, rusar hämningslöst vidare i inkomstligan, med eskalerande klasskillnader som följd.

En genomsnittlig topp-vd tjänar nu 69,3 genomsnittliga industriarbetarlöner. Det är den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningen startades 1950.

Provocerande, som sagt. Men inte enligt vd:arnas lobbyorganisation Timbro, falskeligen etiketterad som tankesmedja.

”Ojämlikhet har aldrig varit ett problem i Sverige. Problemet är att vi är för jämlika”, dundrar Timbros propagandachef Lovisa Lanryd (Expressen Debatt 9/3). Den osunda jämlikheten konstruerar Lanryd genom att helt sonika lyfta bort kapitalinkomster från den jämförande statistiken och vips blir löneskillnaderna något mindre skriande.

Det är naturligtvis falsk matematik. Vet att en knapp procent av svenskarna kammar hem 150 miljarder kronor i kapitalinkomster per år medan 90 procent deklarerar för noll kronor netto i inkomst av kapital.

Statistik är ett vanskligt gebit. Så visar SCB:s siffror att den disponibla inkomsten ökat i samtliga inkomstgrupper mellan 1991 och 2020, om än i olika grad. De rikaste 10 procenten har begåvats med 34 procent i höjning, medan de fattigaste 10 procenten fått hålla till godo med 2 procent.

Ökade klyftor, som synes. Men också låginkomsttagarna har fått några smulor av den växande rikedomens kaka, något som Timbrohögern slår sig för bröstet för. Ojämlikheten är inget problem. Eftersom också de med låga inkomster fått det bättre.

De som hade svårt att få slantarna att räcka till redan innan dyrtidens 2023 känner förmodligen inte igen sig i denna statistik, vilket inte är konstigt. Eftersom den disponibla inkomsten bara är en parameter när skillnader i livsvillkor mäts.

Bara ett exempel. SCB inkomststatistik justeras gentemot konsumentprisindex. Men då hör det till pjäsen att hyrorna sedan 1991 ökat mer än dubbelt så mycket som detta index, vilket slår hårdast mot låginkomsttagare.

I en färsk rapport från det fackliga idéinstitutet Katalys – ”Alla får det inte bättre” – justeras den disponibla inkomsten också i förhållande till boendekostnaderna och då försvinner större delen av de där smulorna i en enda hyrestugga. Hyresgäster med låga inkomster har under de senaste 20 åren fått en ynka tusenlapp mer i månaden in på kontot.

Men det stoppar inte där. En minst lika viktig jämlikhetsfaktor är det sociala skyddsnät som utgörs av den offentligt finansierade välfärden. Här visar siffrorna att samhällets utgifter för socialt skydd (skola, vård, omsorg, pensioner, a-kassa med mera) minskat från 33 till 27,7 procent av BNP sedan 1980. I reda pengar handlar det om att det omfördelande sociala skyddet skurits ner med hisnande 266 miljarder kronor, en nedskärning som ytterligare spär på klassklyftorna. Ja, tappet är rentav ännu större, då ytterligare 20 miljarder kronor försvinner i form av vinster i kapitalistiska välfärdsbolag.

Så ser det ut. Sedan 1980 har Sveriges BNP mer än fördubblats. I fast penningvärde. I formell kapitalistisk mening har Sverige blivit mer än dubbelt så rikt. Denna enorma rikedomsökning har fördelats med nästan allt till företag och kapitalägare och med ytterst lite till den arbetande majoriteten. De med lägst inkomster har fått i stort sett ingenting.

Resultatet är en enorm förmögenhetskoncentration. 1996 fanns 28 miljardärer i Sverige som tillsammans förfogade över en förmögenhet motsvarande 6 procent av BNP. Tjugofem år senare förfogar 542 miljardärer över en förmögenhet motsvarande 68 procent av BNP. Det betyder att 0,07 promille äger mer än vad 80 procent av övriga svenskar lyckats skrapa ihop.

Någon fullständig jämlikhet går inte att uppnå under kapitalismen. Alla klassamhällen har sina kelgrisar. Men det går att kämpa för en annan fördelning. Med mer till arbetet och mindre till kapitalet och med en skattepolitik som mer hårdhänt omfördelar resurser från de som har till de som inte har.

Den tidigare nämnda Katalysrapporten visar på ett förtjänstfullt sätt att det är falska nyheter när Timbrohögern påstår att alla fått det bättre. När resultatet sammanfattas i en artikel på DN Debatt (20/2) blir det dock platt fall.

”Ojämlikheten har ökat och alla har inte fått det bättre. Detta har medfört allvarliga samhällskonsekvenser. Att vända denna utveckling bör vara en angelägenhet för hela det svenska samhället”, skriver rapportförfattarna Markus Kallifatides och Stefan Sjöberg i lag med chefen Daniel Suhonen.

Vafalls, frågar vi? Tror verkligen våra vänstersocialdemokrater att det är möjligt att få med sig det svenska samhällets 542 miljardärer i kampen mot ojämlikheten? Eller hopen av direktörer, som roffar åt sig 69 arbetarlöner? Eller Timbros Lovisa Lanryd, som anser att Sverige ännu är för jämlikt?

På direkt fråga skulle de naturligtvis svara nej. Men uttalandet är ändå typiskt för en havererad reformism, som efter årtionden av klassamarbete inte förmår att ta ordet klasskamp i sin mun.

I själva rapporten läggs fem reformistiska förslag, att genomföras via politiken. Men vårens avtalsrörelse förbigås med tystnad, trots att den med fackens hjälp är utskriven som en ojämlikhetsbomb. Hela arbetarklassen kommer att begåvas med kraftiga reallönesänkningar.

Här och nu är detta huvudfronten i kampen mot ojämlikheten. Lönerna måste upp på vinsternas bekostnad!

Denna koncentration placerar Sverige i toppen av förmögenhetsfördelningens internationella ojämlikhetsliga. Inom OECD är det bara bankirernas Schweiz som kan konkurrera.