Relaterade artiklar
Förra söndagen gjorde Dagens Nyheter en intervju med Anders Ygeman, socialdemokratisk integrationsminister. Intervjun har gett svallvågor i valrörelsen, där det främst är Ygemans citat om att ”det är dåligt att ha områden där majoriteten har utländskt ursprung” som har angripits av både regeringens stödpartier och borgerliga liberaler.
DN:s ledarsida kallade Ygemans uttalanden för futtiga, eftersom ”S-ministern gör enskilda människor med fel härkomst till samhällsproblem”. Samma linje var Vänsterpartiets Tony Haddou inne på när de två möttes i Aktuellt för att debattera frågan. Haddous invektiv var dock utbytt från ”futtig” till ”rasistisk”.
Att liberala ledarskribenter inte vill se någon som helst kollektiv indelning av människor är fullt rimligt. Och för den med lite längre minne faller även Haddous kritik platt. På Vänsterpartiets kongress 2018 antogs en motion om att ge SCB i uppdrag att samla in statistik över bland annat just etnisk tillhörighet och nationellt ursprung. Bland motionärerna återfanns Haddous kollega, riksdagsledamoten Daniel Riazat.
Riazat och delegaterna på V-kongressen ansåg det nödvändigt att kategorisera invånarna efter etnicitet för att kunna ta fram åtgärder mot diskriminering. Borde inte detsamma gälla segregationen?
Det Anders Ygeman och Socialdemokraterna borde kritiseras för är inte deras problemformulering, att det är dåligt för integrationen med områden där en minoritet talar svenska. Problemet är att de lösningar som Ygeman och Socialdemokraterna vill implementera i mångt och mycket är en kopia av de danska så kallade ghetto-lagarna.
Det danska lagpaketet går ut på att straffa dem som redan drabbas hårdast av segregationen. Bland annat ska familjer till barn och unga som hamnat i kriminalitet vräkas från sina hem. Man vill också dra in barnbidraget till barn med för hög frånvaro i skolan och utdela hårdare straff för brott utförda i ”ghetto-områden”.
Förutom den ökade repressionen innehåller den danska lösningen bara ännu mer av samma marknadsfundamentalism. Allmännyttan säljs ut och hyresbostäder rivs eller lyxrenoveras – med det uttalade målet att driva bort låginkomsttagare från de segregerade bostadsområdena.
Till denna politik är Ygeman okritisk. I DN-intervjun har han bara gott att säga om hur den danska allmännyttan låter danskar med höga inkomster och bra jobb gå före i de kommunala bostadsköerna och garanteras lägenheter i vissa områden.
I Aktuellt hänvisade inrikesministern till Göteborgsförorten Gårdsten och lyfte fram hur positivt det varit för området att riva allmännyttans lägenheter och bygga nya bostadsrätter. Självklart kommer en sådan politik att minska antalet låginkomsttagare i området – deras bostäder har ju blivit grus!
Marknaden löser inte segregationen – den driver på den. I Stockholm har man på två decennier ombildat nästan 100.000 hyreslägenheter. Bostäder som tillhört allmännyttan och hade kunnat användas för att skapa en integrerad stad, men som idag säljs för mångmiljonbelopp till de som har råd.
Motståndet mot en riktig integration är tydligast från borgerligheten. I en debattartikel i Svenska Dagbladet i höstas går chefsekonomen för Villaägarnas Riksförbund, Daniel Liljeberg, hårt åt ett miljöpartistiskt program som vill se en mer blandad bebyggelse.
Fullt rimliga förslag om att bygga hyresrätter och flerbostadshus i villaområden och bygga ihop segregerade stadsdelar avfärdas av Daniel Liljeberg som ett sätt att ”påtvinga medborgarna en integration som de kanske inte bett om”. Borgerligheten vill ha sina villakvarter och grindsamhällen fria från både arbetare och invandrare.
För oss som vill bryta segregationen på riktigt är det tydligt vad som måste göras. Med ett nytt statligt miljonprogram där det offentliga både bygger och förvaltar de nya fastigheterna kan vi lösa både bostadsbristen och den alarmerande trångboddheten.
Hyrorna måste hållas låga oavsett var det byggs – för det krävs att allmännyttan återgår till en självkostnadsprincip.
Det krävs att skolsegregationen avskaffas genom att återreglera den svenska skolan. Det handlar inte bara om att strypa vinsterna i skolföretagen utan om att avskaffa det fria skolvalet som förstärker den redan påtagliga boendesegregationen.
Enhetsskolan måste återupprättas och skola och barnomsorg byggas ut i människors närområden. En bra skola och barnomsorg gör att människor vill bo kvar – det motverkar segregationens negativa konsekvenser.
Arbetslösheten och utanförskapet måste bekämpas med jobbsatsningar som inte bygger på att ge företag rabatt på arbetskraft. Förortens unga måste ha riktiga jobb med riktiga löner och villkor.
Istället för att låta arbetare antingen gå sysslolösa eller slita ut sig i en allt stressigare produktion är lösningen att dela på jobben – sex timmars arbetsdag och sänkt pensionsålder.
Och inte minst måste staten ta ett helhetsansvar för de människor som beviljas asyl. Idag bollas människor mellan kommunala skyddsnät, statliga verk och privata flyktingprofitörer. Både flyktingmottagandet och åtgärderna för att lyckas med integrationen måste finansieras och organiseras solidariskt – utan möjlighet för rika kommuner och områden att fly undan ansvar.
