Relaterade artiklar
Vi upplever nu den högsta inflationstakten på 30 år. Och det märks i plånboken för inte minst barnfamiljer och pensionärer. I maj steg konsumentprisindex med 7,2 procent och det är framförallt maten som blivit dyrare. Kött, mjölk, ost och ägg ökar nu mest, och få har undgått det höga kaffepriset.
För varje månad som går blir inflationen allt högre. I januari var den fyra procent, i mars sex procent och nu alltså mer än sju procent.
Inflationen äter med råge upp löneökningarna som för många arbetargrupper i den senaste avtalsrörelsen landade runt två procent. Detta gör att till exempel en undersköterska kommer ha fått en reallönesänkning på närmare 800 kronor månaden när året är slut.
Annorlunda uttryckt, så mycket mindre räcker lönen till på grund av de ökade priserna i samhället. Tuffast är det för dem som har a-kassa eller sjukersättning samt alla garantipensionärer eftersom en stor andel av dem lever utan marginaler. De har få möjligheter att parera de ökade levnadsomkostnaderna och tvingas därför dra in på vardagliga nyttigheter som mat, kläder och hygienartiklar.
I media sitter olika så kallade experter och uttalar sig om orsakerna till inflationen och vad som bör göras. Två saker förs fram som huvudorsak till situationen, kriget i Ukraina och kvarvarande effekter av coronapandemin. Men inflationen tilltog rejält flera månader före Rysslands angrepp på Ukraina så orsakerna måste sökas någon annanstans, även om kriget förvärrat situationen.
Kapitalister höjer priserna på varor och tjänster när de kan. Det driver på inflationen. De påstått kvarvarande effekterna av coronapandemin måste också diskuteras och problematiseras.
Under coronapandemin lanserade regeringen stödpaket efter stödpaket till företagen. Under de första 18 månaderna av pandemin betalade svenska staten ut 38 miljarder kronor i stöd till såväl storföretag som fåmansbolag.
Kontrollen var mycket dålig och det har gjorts många avslöjanden av fusk med dessa skattepengar. Alltför få har dock tvingats betala tillbaka de pengar som betalats ut på felaktiga grunder.
Men vad gör regering och riksdag nu när coronapandemins ekonomiska effekter kommer ned till konsumentnivå? Vilka åtgärder och vilka stödpaket lanseras för att hjälpa konsumenter och vanliga löntagare?
Ja inga alls. Miljarder och åter miljarder ställdes omgående till företagens förfogande men nu när vanligt folk har tufft att få vardagsekonomin att gå ihop blundar politikerna. Allt fokus är på att ge krigsmakten mer resurser och att blidka Turkiet för att Sverige ska bli medlem i USA:s krigsallians Nato.
Inflation är ett regelbundet problem i det kapitalistiska samhället. Under de senaste decennierna har systemet hållits igång med konstgjord andning med hjälp av låg ränta, överskottsmål, finanspolitiska ramverk och en så kallad jämviktsarbetslöshet. Kostnaderna har lämpats över på arbetarklassen som fått betala den kapitalistiska krisen med allt större klassklyftor.
Förra året, mitt under pandemin, slogs återigen rekord i skillnaden mellan vad en industriarbetare och en direktör tjänar. Nu går det 65 arbetarlöner på en direktörslön. Likaså slogs rekordet i antalet svenska miljardärer. Nu finns 542 stycken, före pandemin fanns strax över 200.
Enorma resurser har under 2000-talet förts över från det offentliga till det privata genom olika former av bidrag, avdrag och borttagna skatter för de rika och subventioner för företagen.
Men konstgjord andning slutar till slut att fungera. Den ekonomiska krisen breder ut sig. Vi kommunister vet att de återkommande ekonomiska kriserna endast kan lösas genom att vi byter samhällssystem, att kapitalismen ersätts med socialism. Men det betyder inte att vi anser att man inte ska göra något åt krisernas konsekvenser.
Vår uppgift är att peka på en väg fram som lindrar krisen för arbetare och vanligt folk. Här är det beklämmande att se hur ointresserade riksdagspartierna är av att göra något åt situationen, speciellt som det är priset på mat som just nu är i centrum.
Momsen på mat hade kunnat sänkas, det hade dämpat kostnadsökningen och gjort situationen dräglig för alla låginkomsttagare. Som tillfällig åtgärd är det en möjlighet. Men fördelningspolitiskt och ideologiskt är det fel.
Principiellt är moms ett felaktigt sätt att ta ut skatt eftersom indirekta skatter slår hårdast mot dem med låga inkomster. En momssänkning för att lindra inflationens konsekvenser för de mest utsatta skulle urgröpa statskassan ännu mer samtidigt som företagens vinstnivåer skulle bibehållas.
Denna typ av politik har vi sett alltför mycket av under 2000-talet, där hushållens och löntagarnas konsumtion stimulerats med rot och rut-avdrag, alltså skattepengar som gått direkt till de privata företagen. Samma upplägg har det varit med jobbskatteavdragen. Löntagarna har fått mer i plånboken, men inte för att kapitalisterna fått dela med sig av sina enorma vinster utan för att statskassan gått in och täckt mellanskillnaden.
Den här överföringen från det allmänna till det privata måste upphöra. Arbetarnas och hushållens kompensation för den höga inflationen måste ske genom att företagen delar med sig. Det kan ske på två sätt, dels kan vi införa ett prisstopp på mat och dels måste det till rejäla löneökningar.
Ett prisstopp tar tillbaka av de prisökningar som företagen gjort för att bibehålla sina vinstmarginaler. Dagligvarukedjorna ICA och Axfood gjorde till exempel en vinst på 5,8 miljarder respektive 2,7 miljarder kronor förra året.
Det är inte arbetarklassens uppgift att lösa det kapitalistiska systemets fel och brister, det är inte heller arbetarklassens uppgift att betala för krisen – ta pengarna där de finns, från företagens vinster.
