Lördagen den 24:e januari slutförde Kommunistiska Partiet de på grund av tidsbrist ajournerade kongressförhandlingarna och kunde lägga den 19:e kongressen till handlingarna.
Kongressförhandlingarna genomfördes helt digitalt med delegaterna sittandes över videolänk.
Den delen av kongressen som inte hade hunnits med i september innehöll bland annat motioner om att utveckla propagandaarbetet och behovet av en ny klassanalys.
Här kan du läsa Kommunistiska Partiets ordförande Povel Johanssons avslutningstal.
Relaterade artiklar
Kallelsen till den här kongressen kom ut till partiets avdelningar redan i december 2019. Då var förhoppningen att de motsättningar som vuxit fram i partiet snabbt skulle kunna behandlas av en tidigarelagd kongress och att partiet skulle hitta en väg framåt. En fladdermus i Kina, understödd av svenska alpturister, ville något annat – och när vi nu avslutar den här kongressen är det senare än den ordinarie kongressen skulle ha hållits.
Det har tagit sin tid alltså. Men i ett läge där många andra föreningar och partier valt att inskränka sin interna demokrati, genom att skjuta upp eller rumphugga sina kongresser, har vi istället tålmodigt och demokratiskt, och anpassat efter de förutsättningar som givits oss, genomfört vår kongress i sin helhet.
Nu har samtliga inskickade motioner behandlats och vårt högsta beslutande organ har getts alla möjligheter och rättigheter som det anstår ett kommunistiskt parti. För att det har kunnat gå så smidigt som det ändå gjort vill jag rikta ett särskilt tack till presidiet, de tekniskt ansvariga och övriga ideella krafter som bidragit till en lyckad kongress. Tack!
Under hösten och de sex månader som kongressen varit ajournerad har den nya partistyrelsen och dess arbetsutskott haft fullt upp. Vi jobbat med att hitta rätt i våra roller och arbetssätt. Många är nya i sina uppdrag, inte bara jag själv, utan en stor del av partistyrelsen och arbetsutskottet består av unga kamrater som klivit in i partiets högsta ledning. Det kanske fortfarande är lite trevande men jag upplever att entusiasmen och arbetsglädjen är tillbaka i partiet och att vi varje vecka tar kliv framåt.
Det visas inte minst av den nu avslutade kampanjen för proletären. Med över 300 nya prenumeranter har vi nu det högsta antalet prenumeranter på 30 år. Vi ska såklart inte överskatta resultatet, men det är tydligt att det är avdelningarna och medlemmarnas egna arbete som varit nyckeln till framgång för kampanjen. Vi ser samma tendens med årets första nummer som tog helt slut.
Jag vill också lyfta fram arbetsplatsutskottet och vår nya fackliga sekreterare, som kastades in i hetluften direkt med arbetet i Las-frågan. Den tog åter fart när IF Metalls och Kommunals svek det beslut som LO-kongressen fattat och anslöt sig till Svenskt Näringslivs krav på försvagning av anställningsskyddet.
De erfarenheter som vi tvingats göra av att hålla i digitala möten har gjort det möjligt för arbetsplatsutskottet att börja organisera de branschnätverk som togs fram under arbetarkonferensen 2019. Det är små men efterlängtade steg som Kommunistiska Partiet måste ta för att utveckla vårt arbete.
I november fick partiets industriarbetare agera testpiloter med en digital träff som tog upp avtalsrörelsen och Las. Det kommer följas upp med en träff för Kommunalarbetare den 15 februari där både partiets medlemmar och sympatisörer är inbjudna för att mejsla fram ett agerande mot Kommunal i Lasfrågan.
Det finns också planer på att under våren samla de som arbetar inom skola och förskola för att diskutera arbetsplatsarbetet för dessa yrkesgrupper, samt hur partiet ska kunna slå sig in i debatten om friskolesystemet. En debatt där vår antikapitalistiska linje är nödvändig. Det räcker inte med att reformera skolpengen – friskolesystemet bidrar till både klassmässig och etnisk segregation och måste bort.
De kommande veckorna kommer Kommunistiska Partiet lansera en central kampanj som ska knyta samman vår antikapitalism med aktuella frågor. Kampanjen kommer löpa över 8 mars, 1 maj och över sommaren.
Tanken med denna kampanj är att fortsätta svetsa samman partiet och visa upp oss som en nationell politisk kraft. För avdelningarna kan kampanjen fungera som utgångspunkt för både offentliga möten och studiecirklar, digitala såklart om situationen fortfarande kräver det. Det är också en fråga där det finns möjligheter för oss att nå ut som det antikapitalistiska alternativet i Sverige.
Kampen mot kapitalismen är vårt partis signum och löper som en röd tråd genom vårt partiprogram. Det är också en fråga där allt fler i vänstern börjar vackla. Både i Vänsterpartiet och i lokala projekt som växt fram kring vissa före detta partikamrater har kapitalismen blivit något att förvalta istället för att avskaffa.
Kommunistiska Partiet har under kongressens ajournering också hunnit fylla 50 år. Det är 50 år av kamp som självklart ska firas och partistyrelsen har inte släppt tankarna på att genomföra ett firande när vi åter kan samlas fysiskt.
Jag tror det både bland partiets medlemmar och sympatisörer har funnits en och annan som oroat sig för partiets framtid. Undrat om motsättningarna blivit så stora att vi inte skulle överleva den här kongressen.
Den oron vet vi nu är obefogad. Kommunistiska Partiet kommer inte kasta in handduken, varken idag eller imorgon. Så länge som det finns orättvisa och förtryck kommer det att födas motstånd. Som samhället ser ut idag råder det inte brist på varken orättvisa eller förtryck.
Angående vårt partis framtid finns en fin anekdot från en nyligen bortgången partikamrat som jag vill dela med mig av. Sven Wollter blev intervjuad i Sveriges Radio, och den syrliga reportern försökte sätta honom på prov och frågade: ”Hur känns det att vara en av Sveriges sista kommunister?”
Sven svarade: ”Jag är inte en av de sista, jag är en av de första.”
Texten är en kortad version av Povel Johanssons avslutningstal på Kommunistiska Partiets nittonde kongress.
