Hyckleri kring trångboddhet

Den politiska sommarstiltjen inbjuder till desperata utspel från partier som ligger risigt till i opinionsmätningarna. Som Liberalerna. I förra veckan tog följdriktigt Nyamko Sabuni tillfället i akt genom att ondgöra sig över trångboddheten i så kallade utsatta områden.

Själva utgångspunkten är det inget fel på, särskilt inte i dessa coronatider. Hur ska man skydda de äldre om far- och morföräldrar ska samsas med snoriga barnbarn i överbefolkade lägenheter? Och hur ska gymnasieelever kunna studera på distans om det inte finns en lugn vrå i hemmet?

Så långt, allt väl. Men sedan faller liberalen Sabuni genast platt som en pannkaka, som alla tillbedjare av en självreglerande kapitalism. För istället för det självklara kravet på ett statligt bostadspolitiskt program, som bygger bort bostadsbristen och därmed trångboddheten, föreslår hon en ny folkräkning.

Den välbekanta trångboddheten ska kartläggas och eventuellt omdefinieras. Är man verkligen trångbodd om två syskon tvingas bo i samma rum, som är den nu gällande definitionen? En ny definition – ett ok för tre syskon i samma rum och kanske med en farmor i utdragssoffan ­– skulle genom ett administrativt trollslag minska trångboddheten radikalt.

Vi har inget emot en kartläggning av trångboddheten i utsatta arbetarstadsdelar. Det är alltid bra att ha fakta i målet. Men om det är en folkräkning som ska stå för denna kartläggning vore det rimligt att samtidigt undersöka vidboddheten i priviligierade områden. Hur står det till exempel till på Strandvägen i Stockholm, där två personer behöver mobiltelefoner för att hitta varandra i alla rummen? Eller i villaborgarna i Hjuvik och Limhamn, där invånarna på sin höjd trängs vid inomhuspoolen?

Tillgång till en bostad är enligt FN-stadgan en mänsklig rättighet. Vårt prio ett är då att det byggs nya bostäder som svarar mot behoven och som människor med låg inkomst har möjlighet att hyra utan att behöva leva på en kost av potatis och morötter. Men om den befintliga bostadsytan i Sverige av det ena eller andra skälet inte räcker till, vore det rimligt att den delas efter behov, inte efter köpkraft.

Flergenerationsfamiljen i Tensta, med tio medlemmar, tilldelas lägenheten på Strandvägen och det pensionerade direktörsparet får hålla till godo med en förortstrea. Om de inte väljer att bosätta sig på sommarhuset i skärgården.

Vi vet. Fördelning efter behov existerar inte under kapitalistiska förhållanden, inte ens fördelning av det som sägs vara mänskliga rättigheter. Men perspektivet måste resas. Eftersom trångboddheten i utsatta arbetarstadsdelar står i så bjärt kontrast till vidboddheten i överklassens boenden. Ja, ”vidboddhet” är märkligt nog en språklig innovation, trots att fenomenet är välkänt. Men i klassamhället ska man tala tyst om vissa saker, vilket utarmar språket.

Åter till Nyamko Sabuni och Liberalerna. Sabuni ondgör sig med rätta över trångboddheten, men har inget att föreslå för att åtgärda problemet, annat än en selektiv folkräkning. I den skamliga Januariöverenskommelsen drev Liberalerna tvärtom igenom kravet på marknadshyror i nyproduktion, något som enligt obeveklig marknadsekonomisk logik kommer att höja hyrorna i hela bostadsbeståndet och därmed trångboddheten.

För det är inte så att människor väljer att bo trångt, inte ens människor från länder där flera generationer av sociala skäl – och därmed av kulturella – lever tillsammans. Man lever trångt för att man inte har råd med större eller flera lägenheter på en bostadsmarknad som präglas av brist.

Den långsiktiga lösningen på detta problem är givetvis ovan nämnda bostadspolitiska program, som målmedvetet bygger bort bostadsbristen och som prioriterar byggandet av billiga hyreslägenheter. Enligt Boverkets beräkningar krävs 67.000 nya bostäder per år för att möta behoven. Men i år påbörjas bara 44.500 nya bostäder och nästa år beräknas takten minska till 41.500 nya bostäder. Tydligare än så kan saken inte framställas. Marknaden vare sig kan eller vill lösa trångboddheten.

I sammanhanget bör sedan framhållas att Liberalernas hett eftertraktade marknadshyror är en inteckning i ökad trångboddhet. Enligt Hyresgästföreningens beräkningar kommer marknadshyror i nyproduktion på sikt öka hyrorna i hela bostadsbeståndet med 30-50 procent, framförallt i storstadsområdena, där bostadsbristen och därmed trångboddheten är som värst. Det är hyckleri att ondgöra sig över trångboddhet och samtidigt propagera för marknadshyror.

En närmast provokativ lustighet i Liberalernas utspel är att man dessutom kräver att äldre personer från trångbodda hushåll ska få förtur till äldreboenden. Det kan synas sympatiskt. I dessa coronatider ska människor 70+ inte behöva trängas med snoriga barnbarn, det har vi Folkhälsomyndighetens direktiv om. Men hur ska detta gå till?

Fakta är att sedan millennieskiftet har antalet platser på äldreboenden i Sverige minskat med nästan en tredjedel, från 118.000 platser 2001 till 82.000 platser 2019. Som det nu är måste man vara svårt dement eller väldigt, väldigt skröplig för att få plats på ett offentligt finansierat äldreboende. Om man inte är väldigt, väldigt rik för då kan man alltid köpa sig plats på något helprivat boende.

Tacka nedskärningspolitiken för det, i Januariöverenskommelsen krönt genom Liberalernas krav på ett avskaffande av värnskatten. Där ryker ytterligare några tusen platser på äldreboendena.

Förslaget är naturligtvis inte seriöst. Trångboddheten bland äldre i Sverige är försvinnande liten, men den sticker ut i gruppen utomeuropeiska invandrare, där 20 procent av hushållen definieras som trångbodda. Jämfört med två procent av hushållen i genomsnitt. Hur tänker Nyamko Sabuni? Är nästa steg att kräva tvåspråkighet bland äldrevårdspersonalen för att möta inflödet av arabisktalande förtursäldre?

Vi har ett helt annat förslag. Varför inte befria trångbodda äldre från de snoriga barnbarnen genom att erbjuda dem plats i något av alla de hotellrum som nu står tomma. På kort sikt skulle det rädda liv. Och räkningen är redan betald genom det frikostiga statsstödet till hotellägarna.

Lösningar finns. Men då gäller det att tänka utanför den marknadsekonomiska boxen.