Opinionen mot marknadshyror måste byggas underifrån

I coronakrisens medieskugga går regeringen vidare på sin raka väg mot marknadshyror, arm i arm med de liberala vägvisarna Annie Lööf och Nyamko Sabuni och ivrigt påhejade av de privata fastighetsägarna.

Man kan tycka att en utredning om ”friare hyressättning” i nyproduktion inte är något att skrika högt om. Men inget kan vara felaktigare, dels för att de flesta stora försämringar börjar med den första lilla knuffen utför, dels för att utredningen den här gången ska manglas igenom i rekordfart. En ny lag kan i värsta fall vara på plats redan till årsskiftet.

Den bekväme kanske hoppas på Vänsterpartiet, som fegt släppte fram Januariöverenskommelsens bastard till regering på svuret löfte om att fälla Stefan Löfven, om förslaget om marknadshyror läggs fram. Må vara att hoppet är det sista som lämnar människan, men detta löfte är skrivet i vatten.

Är det verkligen någon som tror att förmodade partiledaren Nooshi Dadgostar som första åtgärd kommer att fälla en socialdemokratiskt ledd regering och det mitt under vad som beskrivs som en nationell kris?

Det gäller därför att skrika så högt det bara går, att samla opinion, att protestera. Uppgiften försvåras av coronapandemins demokratiska underskott, men hyresgästaktivister inte minst i Västsverige har trots svårigheterna visat prov på imponerande påhittighet, som det går att bygga vidare på.

Vad handlar den friare hyressättningen om? Det enkla svaret är att fria hyror handlar om höjda hyror, först i nyproduktion och efterhand i hela det hyrda bostadsbeståndet. I storstadsområdena, där bostadsbristen är som värst, rör det sig enligt Hyresgästföreningens beräkningar om höjningar på 30-50 procent, pengar som utan motprestation går rakt in på fastighetsägarnas konton.

Men snart nog kommer också hyresgäster i övriga landet att drabbas. 2018 redovisade 243 av Sveriges 290 kommuner ett underskott på bostäder. Det ger prispress uppåt om marknaden får råda.

I grunden handlar marknadshyror om makt. När marknaden styr oinskränkt överförs hela makten över hyressättningen till fastighetsägarna, som efter eget gottfinnande sätter hyror som desperata bostadssökanden är tvungna att betala.

I den liberala utopin är marknaden ett neutralt sätt att reglera förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, men i verkligheten är det fastighetsägarna som styr över tillgången (bostadsbyggandet) och därmed över hyressättningen. Marknadshyror är fastighetsägarnas manipulerade ockerhyror.

Det fanns en tid då de privata fastighetsägarnas allmakt begränsades av de allmännyttiga bostadsföretagen, som i slutet på 1970-talet ägde 40 procent av hyreslägenheterna och som drevs efter självkostnadsprincip. Den tiden är svunnen. Allmännyttan finns idag bara till namnet, detta sedan regeringen Reinfeldt 2010 lagstiftade om att ”kommunala bostadsföretag skall bedriva verksamheten efter affärsmässiga principer och åläggas marknadsmässiga avkastningskrav” (Odellagen).

Här måste ett påpekande göras. Det sägs ibland att Odellagen tvingades fram av EU, som står för mycket nyliberalt elände. Men i det här fallet går det inte att skylla på EU.

Det var de privata fastighetsägarna som anmälde Sverige till EU-domstolen med anklagelser om snedvriden konkurrens och det var regeringen Reinfeldt och dåvarande bostadsminister Mats Odell, inte EU (som tillåter social bostadspolitik), som nappade på kroken.

Odellagen förvandlade de kommunala bostadsföretagen till kommunala vinstmaskiner och gav på köpet att allmännyttans hyresnormerande roll avskaffades. Det öppnade dörren för marknadshyror.

I detta sammanhang finns ytterligare en ful fisk. När det begav sig sa nämligen Hyresgästföreningen och dess dåvarande ordförande Barbro Engman ja till Odellagen. På villkor att Odell gick med på att behålla systemet med kollektivt förhandlade hyror, vilket han gjorde. Hyresgästföreningens förhandlingsrätt, som är denna byråkratiserade organisations främsta inkomstkälla, var viktigare för Engman och HGF-ledningen, än den sociala bostadspolitikens fundament.

Missförstå inte detta resonemang. Systemet med kollektivt förhandlade hyror är viktigt, är rentav den sista försvarslinjen mot fastighetsägarnas totala godtycke och den måste försvaras till varje pris. Faller de kollektiva hyresförhandlingarna finns inget värn mot marknadshyror.

Men Engmans förräderi säger ändå något viktigt. Hyresgästföreningens socialdemokratiska ledning är ingen pålitlig bundsförvant i kampen mot marknadshyror eller mot annat otyg som möter dagens hyresgäster, som så kallade renovräkningar och ombildningar till bostadsrätter. Värnet måste byggas underifrån, av hyresgästerna själva och av de hyresaktivister som runt om i landet tar kamp för allas rätt till en bostad till rimlig hyra. Om ett sådant tryck underifrån kan få Hyresgästföreningens ledning med på tåget får framtiden utvisa.

Marknadshyrorna måste stoppas. Allt annat innebär fler bostadslösa och ökad trångboddhet, när fler får tränga ihop sig för att klara hyran. Men grundproblemet är bostadsbristen. De privata fastighetsägarna vill ha bostadsbrist för att pressa upp hyrorna och bankerna gör miljardvinster på bristens upphaussade bostadslån.

Därför måste kampen mot marknadshyrorna gå hand i hand med krav på att stat och kommun åter tar ansvar för bostadsförsörjningen. Marknaden kommer aldrig att lösa bostadsfrågan för de mindre bemedlade.

För övrigt anser vi att regeringen agerar rent provokativt när den lägger sitt förslag om marknadshyror mitt under coronakrisens djupaste mörker. Samma vecka dunkade finansminister Magdalena Andersson ut ytterligare 39 miljarder i så kallade omställningsstöd till företagen, pengar som bland annat skall gå till att betala krisdrabbade företags hyror.

Men alla de som förlorat jobbet får inget hyresstöd, de får istället löften om gigantiska hyreshöjningar och ökad trångboddhet. Hur rimmar det med coronapandemins krav på social distansering?

”Jag tycker det är fullkomligt tondövt och ett slag i ansiktet på vanligt folk”, säger Hyresgästföreningens nuvarande ordförande Marie Linder. I det kan vi instämma.