Miljarderna borde gå till välfärden, inte till storföretagen

Coronakrisen har utlöst märkliga krumbukter i politiken. Partier som för bara ett år sedan grälade om vem som är bäst skickade att snåla med statens pengar har alla tagit spenderbyxorna på sig. Tonen är vänligare, regeringen får mer ros än ris.

I krisen är det nationellt samförstånd som gäller. Ska man tala om en politisk konflikt, så handlar den nu om vem som är bäst skickad att slösa med statens pengar.

När Magdalena Andersson i vårbudgeten presenterar ett krispaket om historiska 107 miljarder kronor kontrar Ulf Kristersson med att det krävs minst 100 miljarder kronor i månaden(!) under åtminstone april och maj, hela summan öronmärkt för det så kallade näringslivet. ”Men vi är beredda att stötta företagen längre, om det krävs”, deklarerar M-ledaren (Dagens Industri, 7 april).

Detta är att slösa i kubik. För Kristersson vill inte bara stötta företag i kris, utan alla företag – detta genom slopade arbetsgivaravgifter. I företag som fortsatt går bra, och de är många, innebär Kristerssons politik skattepengar rakt ner i aktieägarnas fickor.

För att få perspektiv på scenförändringen kan det vara på sin plats att gå ett år tillbaka i tiden. Också då presenterade Magdalena Andersson sin vårbudget, den första efter den skamliga uppgörelsen med L och C.

”Reformutrymmet är obefintligt”, förklarade hon. Med ilskna blickar mot M och KD, som ett halvår tidigare kuppat igenom skattesänkningar om 21 miljarder kronor, mest till de rika. Men utan att låtsas om att hon själv samtidigt tecknat in slopandet av värnskatten, allt till de rika.

I januari 2020 grälades det ännu i svensk politik. Då handlade det om statsbidragen till kommuner och landsting. Magdalena Andersson ville skjuta till ytterligare 5 miljarder kronor, vilket Ulf Kristersson ansåg vara på tok för mycket.

Så sent som vid årsskiftet ansåg Kristersson att 3,5 miljarder om året till den offentliga välfärden var mer än nog. Det är samme Kristerson som tre månader senare vill bistå det privata näringslivet med 100 miljarder kronor i månaden.

I vårbudgeten spenderas som sagt 107 miljarder kronor på krisbekämpning, det mesta i olika former av stöd till företagen (67 miljarder), men en hel del också på trygghet för de arbetslösa (11 miljarder). Budgeten är dock redan spräckt, framförallt genom skenande kostnader för korttidspermitteringar, som det fuskas hejdlöst med.

Företag plockar ut statliga stödpengar och låter sedan sina korttidspermitterade anställda jobba mer än vad avtalen tillåter. Sådan är kapitalismen. För kapitalister är bidragsfusk en affärsidé.

Förstärkningen av A-kassan är bra, om än otillräcklig. Bra är också att statsbidragen till kommuner och regioner höjs från årsskiftets ynka 5 miljarder till 22 miljarder kronor.

Här bör ett observandum göras. De ökade statsbidragens mål är inte att förbättra välfärden, utan att förhindra uppsägningar under den akuta krisen.

Finansdepartementets prognos säger att den växande arbetslösheten i år kommer att ge ett skattebortfall i kommuner och regioner om 17 miljarder kronor. Genom extrapengarna skall välfärdsarbetare inte behöva sälla sig till den arbetslöshetskö som nu växer explosionsartat.

22 miljarder kronor kan synas mycket. Men betänk då att skattekvoten, det så kallade skattetrycket, i Sverige sänkts med 6,7 procentenheter sedan 1990, mest genom skattesänkningar på höga inkomster, kapital, förmögenheter och företagsvinster. I reda pengar handlar det om 323,8 miljarder kronor. Så mycket mer hade stat, regioner och kommuner disponerat 2018, om skattekvoten varit detsamma som 1990.

Tänk om bara hälften av dessa pengar hade använts till att stärka välfärden. Då hade sjukvården inte varit coronakrisens svaga länk.

22 miljarder till välfärden är småpotatis i en kris där vården fortsatt kämpar för att hålla stånd och där skola och omsorg lider av åratal av personalnedskärningar. 100 miljarder mer per år vore åtminstone en början till upprustning och dessutom en möjlighet till nya jobb för de som nu kastas ut ur den privata sektorn.

Vi är för en expansiv politik i krisen. Men fördelningen av de statliga stödmiljarderna är absurd. Att vräka pengar över alla företag är att elda för kråkorna. Att öka bidragen till kommuner och regioner säkrar både jobb och välfärd.

Den plötsliga scenförändringen, där förra årets budgetslavar nu i korus ropar på statliga stödpaket och statliga ingripanden i ekonomin, har lett till spekulationer om detta måhända utgör ett paradigmskifte. Våras det måhända för John Maynard Keynes och hans reglerade, mer mänskliga kapitalism, som det socialdemokratiska nätmagasinet Arena hoppas på?

Man skall inte sia, särskilt inte om framtiden. Men de senaste 30 årens erfarenheter ger inget stöd för hoppet om ett paradigmskifte.

I varje kris som drabbat kapitalismen under nyliberalismens regim har staten fått rycka ut som städgumma och lika alltid har notan sedan skrivits ut på arbetare och vanligt folk, framförallt genom nedskärningar i välfärden. Så gick det till under den svenska finanskrisen 1991, under IT-kraschen 1999 och under den globala finanskrisen 2008.

Staten är ingen neutral aktör som tillvaratar hela samhällets intressen, utan först och främst ett verktyg för storföretagen och deras ägare. Detta är övertydligt också i coronakrisen.

Ändå finns det kanske ett litet hopp i det som nu sker. För sällan har kapitalismens otillräcklighet varit mer tydlig än i coronakrisen. I denna kris dör människor i onödan på grund av en kapitalistisk politik som systematiskt skurit ner i välfärden, som betraktar inhemsk produktion av livsnödvändiga läkemedel och skyddsutrustning som olönsam och som inte anser sig ha råd att hålla landet med tillräckliga beredskapslager.

Om tillräckligt många inser att den nuvarande kapitalistiska ordningen är ohållbar, att den vid minsta rubbning hotar människors liv och trygghet, kan den insikten öppna för en förändring. En bra början är då att ge spridning åt Kommunistiska Partiets arbetarprogram för att möta coronakrisen.