Det fanns en tid då de utländska besöken till Sverige var många, för att studera det som kommit att kallas för den svenska modellen. Från Finland kom grupper som ville studera den svenska enhetsskolan, en skolmodell som syftade till jämlik utbildning för alla barn och vars resultat i internationella kunskapsmätningar talade sitt eget tydliga språk.
Från bland annat dåvarande Jugoslavien kom det delegationer som vill ta del av hur statens ekonomiska utjämningssystem till kommunerna fungerade. Syftet från jugoslaverna var hitta modeller för att hålla ihop sitt eget land.
Idag är förhållandet det omvända. Det nyliberala systemskiftet står nu i fokus för nyfikna delegationer.
Hur går det till? Hur kan man på så kort tid rasera så mycket av ett tämligen väl fungerande välfärdssystem som, ofullständigt som det givetvis var, ändå förmådde leverera relativ välfärd till hela befolkningen, i hela landet. Hur är det möjligt att rasera detta till förmån för privatiseringens och profitens heliga graal, utan stora protester från befolkningen?
Vi backar bandet. I januari 1992 röstade riksdagen igenom den nya kommunallag som får sägas vara en av de mest genomgripande lagändringar som genomförts, åtminstone i modern tid. Den förändrade kommunallagen är i stort en anpassning till EU-rätt (det hette EG då) och en dramatisk tillbakarullning av den kommunala demokratin.
Lagen röstades igenom utan diskussion i landet. Tempot var mycket högt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade vissa invändningar men ställde upp på lagändringarna i stort. Dåvarande statssekreterare på Civildepartementet Kurt Hedman skrev senare i SvD att: ”…det till stor del handlar om att öka marknadsorienteringen och hämta inspiration från näringslivet”.
Nu ska ingen läsare tro att vi kommunister tyckte att demokratin i kommunerna var bra innan ändringarna i kommunallagen. Påvevälde och svågerpolitik förekom även då, och visst gynnades kapitalisterna på alla möjliga vis, i skön förening med statens olika åtgärder. Men att förändringen var dramatisk råder det ingen tvekan om.
Så här beskrev dåvarande socialdemokratiska oppositionsrådet Bo Johansson i Järfälla i DN, sin bild av utvecklingen den 28 oktober 1992:
”Jag anser att den kommunala demokratin hotas. Allt fler viktiga beslut fattas av tjänstemän i kommunala bolag, allt färre ärenden diskuteras av kommunfullmäktige. Här har vi inte haft ett enda fullmäktigemöte på fyra månader. Septembermötet ställdes in av den borgerliga majoriteten. Det hette att det inte fanns något att diskutera, trots att vi är inne i den värsta krisen sedan 1930-talet.”
Den ”värsta krisen” som Bo Johansson refererar till ledde till att regeringen Persson med Vänsterpartiets hjälp drabbade svenska folket med de största sociala nedskärningspaketen i svensk historia. Denna sociala nedrustning var så omfattande att kommuner och landsting aldrig hämtat sig ekonomiskt igen.
Resan från tidigt 1990-tal och fram till idag har varit en eriksgata för det nyliberala systemskiftet. Och motsvarande en kronisk anorexi i de kommunala budgetarna.
Idag är det så illa att snart upp mot 100 kommuner har så stora svarta hål att konkursen närmar sig. Det är som vanligt arbetarklassen och de breda folklagren som får betala priset.
Skräckrubrikerna avlöser varandra i tidningarna. Gamla som inte längre ska få varm mat, äldreboenden där värmen dras ner, personal som går på knäna, snart bokstavligt talat.
Arbetslöshet, bostadsbrist, kollektivtrafik som inte fungerar, busslinjer som läggs ner på grund av höga drivmedelspriser, en allt snabbare utveckling som utarmar mindre orter och hela landsändar. Centerns gamla krav att ”Hela Sverige ska leva” upplevs som orealistiskt, otidsenligt och närmast revolutionärt idag.
När Motala kommun planerar att sänka värmen för de äldre med tre grader, är det inte orimligt att fråga hur varmt Stefan Löfven har det i sitt vardagsrum. När kall mat serveras de äldre undrar vi hur ofta Annie Lööf äter kall mat i ett kallt kök.
Staten lastar över verksamheter på kommunerna men sänder inte med pengar så det räcker. Skolan är ett sådant exempel, liksom flyktingmottagandet och LSS. Och kommunpolitikerna blir då utförare av statligt anbefalld nedskärningspolitik.
Många protesterande har med rätta frågat dessa kommunalpolitiska kamrerer, för vem de arbetar. Svaret på den frågan kan varje förälder svara på vars barn får betala priset i förskolan eller i skolan. Samma föräldrar svarar på samma sätt då de också är barn till de äldre som efter ett liv i arbete och skattebetalande, nu tvingas åse hur samhället förvägrar dem den värdighet och trygghet som var en del i välfärdssveriges samhällskontrakt med medborgarna.
Förutom att kommunerna måste sätta ner foten mot denna samhällsförödelse och kräva stopp, så uppmanar vi alla rättvisetänkande människor att aktivt stödja de uppror som nu bildas i vårt land. Stöd Undersköterskeupproret, stöd Förskoleupproret, Bensinupproret, Landsbygdsupproret, Kommunupproret med flera.
Den tystnadens väg som alltför många alltför länge valt, är bara ett annat sätt att beskriva ett pågående självmord. Men tillsammans är vi vanliga människor alltid starka. Tillsammans kan vi försätta berg. Givetvis kan vi, tillsammans, sätta stopp för den omänskliga kapitalismens förfärliga härjningar med våra barn, våra gamla, vår trygghet och vår framtidstro.
Se dig omkring i din kommun. Sök upp de som börjat protestera. Engagera dig och alla du känner. Det är genom gemensam kamp vi tar tillbaka vårt land, vår trygghet och vårt människovärde.
