Kommunistiska Partiet är ett internationalistiskt parti där internationell solidaritet naturligt står högt upp på dagordningen. Kampen mot rasismen är en lika naturlig del för K, från kampen mot det rasistiska apartheid i Sydafrika till att vi varit delaktiga i de stora, folkliga manifestationerna mot det nazistiska våldet i dagens Sverige, som i Stockholm, Jönköping och Göteborg.
Vi har sedan mycket länge drivit frågan om ett förbud av nazistiska organisationer.
Vi har aldrig och kommer aldrig anpassa oss till Sverigedemokraterna – ett reaktionärt högerparti som allt tydligare är en del av etablissemanget och eliten. Det partiet kommer aldrig ha lösningarna på arbetarklassens problem.
Jag skulle vilja hävda att det är delar av den vänster som anklagar oss för anpassning som anpassat sig till en liberal världsbild och som tappat kompassen i den globaliserade kapitalism som skapar en härva av motsättningar. Istället för att utgå ifrån en klasståndpunkt har liberala rättigheter satts i centrum.
Istället för att alltid angripa det kapitalistiska systemet har man hamnat i en position av dess försvarare, bara för att Sverigedemokraterna skickligt använder de problem som den nyliberala kapitalismen skapar för arbetarklassen. Vem är det egentligen som anpassar sig?
När vi vägrar välja mellan den reaktionära högers militariserade batongpolitik och liberalismens öppna gränser och försöker formulera en egen politik byggd på en självständig klasståndpunkt och marxism anklagas vi för rasism och högeropportunism. Det om något är ett sjukdomstecken för dagens vänster.
Vi försöker analysera den komplexa verklighet och den härva av motsättningar som kapitalismen skapar idag, och vi försöker se verkligheten som den är. Så, låt oss se vad K verkligen sagt och tycker i denna komplexa verklighet om frågor som rör flyktingpolitik, kriminalitet och internationalism.
Internationalism, EU, stärkt gränsskydd och arbetskraftsimport
När vi anklagas för att vara nationalister förs ofta fram att Marx och Engels skrev i manifestet att ”Arbetarna har inget fädernesland.” Detta har använts för att hävda att kamp för nationell självbestämmanderätt är marxismen främmande, men de verkar ha missat fortsättningen i manifestet som lyder: ”Då emellertid proletariatet till att börja med måste erövra den politiska makten, upphöja sig självt som nation, så är det självt ännu nationellt, om också ej i samma mening som bourgeoisien.”
Trots det krångliga språket är betydelsen tydlig. Arbetarna är alltså fädernelandslösa för att borgarna lagt beslag på nationen för egen del. Arbetarnas uppgift är alltså att genom klasskamp erövra den politiska makten och därmed ledningen av nationen. Som det vidare uttrycks i manifestet: ”Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisie.”
Marx och Engels var internationalister, de framhöll alltid arbetarnas gemensamma intressen som det primära, oavsett nationalitet. Men ordet internationalist betyder just det som latinet säger: ”mellan nationerna”. Att vara internationalist innebär inte att förneka nationernas existens eller att förringa deras betydelse, utan att kämpa för deras jämlikhet, fria utveckling och fredliga samvaro, oberoende av storlek och styrka.
Vi kan naturligtvis hålla med om att uppdelningen i nationer och gränser är onödig och splittrar världens befolkning. Men det är ett faktum. Vi är uppdelade i nationer som har olika språk och som formar olika kulturer. Så länge det är så måste man ta hänsyn till det och forma en politik som förhindrar att nationella olikheter leder till fördomar och fientligheter, men framförallt skapa maximala förutsättningar för den proletära klasskampen och därmed för arbetarklassens frigörelse.
Den nationella frågan handlade framförallt under 1900-talet om de av imperialistimen undertryckta nationernas rätt till självbestämmande, och nationell befrielsekamp som ofta leddes av kommunister och socialister.
Men efter Sovjets fall och den nyliberala kapitalism som återigen blev alltmer globaliserad fick den nationella frågan en allt större betydelse också för arbetarrörelsen i kapitalismens kärnländer. Vi har i Europa en globaliserad finanselit som slutit sig samman i klassorganisationen EU för att stärka sin ställning på arbetarklassens bekostnad, och spela ut dem mot varandra och på så sätt pressa arbetarklassen nedåt. Därför är Sveriges utträde ur EU så viktig, som en arbetarfråga men även som en nationell demokratiskt fråga.
Inte för att vi tror att Sverige automatiskt kan bli så mycket bättre utanför EU, utan för att det skulle lyckas ändra styrkeförhållanden mellan klasserna avsevärt. Att lämna EU skulle vara ett slag mot klassfienden just genom att EU är storkapitalets projekt och skulle försvaga dem. Även om det i ett Sverige utanför EU skulle krävas klasskamp.
Att vilja gå ur EU innebär inte att vi struntar i resten av Europas arbetarklass utan just för att arbetarklassens kamp är nationell till formen, och för att vi först måste göra upp med vår egen borgarklass. Fienden finns på hemmaplan. Arbetarklassens internationalistiska uppgift är att slå mot borgarklassen i respektive land. Vårt bästa stöd till den polska arbetarklassen eller den spanska är att kämpa för att Sverige ska lämna EU, precis som de måste kämpa för att försvaga klassfienden.
Det är utifrån dessa perspektiv vår åsikt om stärkt gränsskydd (inte stängda gränser!) och återupprättande av en tullverksamhet ska ses. Det är ett konkret krav för att motverka inflödet av vapen och knark, men också som ett sätt att utmana EU.
Kommunistiska Partiet var motståndare till EU-anpassningens avskaffande av det svenska gränsskyddet redan från mitten av 1990-talet. Inte för att vi älskar att köa vid passkontroller, utan för att det var ett led i det svenska monopolkapitalets raserande av de hinder och begränsningar som gav arbetarklassen i Sverige en starkare ställning.
Detsamma handlar om att vi tycker att arbetskraftsimport när det finns tillgänglig arbetskraft i landet ska förbjudas och att det inte räcker med att kräva svenska kollektivavtal för alla som arbetar här.
Det är en del av EU:s grundstenar att spela ut arbetare i olika länder mot varandra och på så sätt dumpa löner. Ett stopp för arbetskraftsimporten skulle gynna de svenska arbetare som nu blir arbetslösa men också de arbetare som importeras och utnyttjas. Samtidigt dräneras deras hemländer på välbehövlig arbetskraft.
Ett stopp för arbetskraftsimport är verkligen inte en nationalistiskt inskränkt åsikt utan ett sätt som utifrån svenska förutsättningar slå mot EU, och som det bästa sättet att solidarisera sig med arbetarklassen i andra europeiska länder.
Flyktingpolitik och migration
I Kommunistiska Partiets program skriver vi: ”Kommunistiska Partiet kämpar för att Sverige skall vara en fristad för människor som flyr fascistiskt och reaktionärt förtryck, terror, krig och förföljelse.” Vi är självklart för att Sverige tar emot flyktingar, som kommunister och humanister. Men lika självklart är det att världens fattigdom och ojämlikhet som det kapitalistiska systemet skapar inte kan lösas genom migration från de fattigare länderna till de rikare. Flyktingströmmarna som imperialismen skapat kan aldrig betraktas som något ”naturligt”.
Vi har aldrig pekat finger eller anklagat de människor som lämnar sina hemländer i jakt på ett bättre liv, det är i varje givet fall förståeligt, utan anklagat det system som föder ojämlikheten och fattigdomen och de eliter som skapat flyktingströmmarna genom krig och ockupationer.
I december 2017 antog K:s partistyrelsen följande plattform i flyktingfrågan som utvecklar partiprogrammets skrivning:
• Flyktingkrisen orsakas av imperialismens krig, globaliseringens växande klyftor mellan rika och fattiga länder och klimatförändringarnas effekter. Krisen måste därför bekämpas genom antiimperialistisk och antikapitalistisk kamp. I Sverige bör inte minst den svenska imperialismens aktiva deltagande i och stöd till den USA‐ledda krigspolitiken ställas i fokus.
• Sverige skall ha en reglerad flyktingpolitik byggd på individuell prövning av angivna skyddsskäl. Rätten till asyl skall värnas och inskränkningar i asylrätten bekämpas. Sökanden som uppfyller asylkraven skall beviljas uppehållstillstånd, som inte skall villkoras med anställning. De som inte uppfyller kraven, som exempelvis ekonomiska migranter, skall avvisas. Undantag skall göras om verkställighetshinder föreligger.
• Sverige skall även ge stöd till flyktingar i krigens närområden, där majoriteten av människor på flykt befinner sig. De som tvingas leva i flyktingläger måste garanteras människovärdiga levnadsförhållanden och skolgång för barnen, så att de med goda förutsättningar kan återvända hem så snart möjlighet ges.
• Det organiserade flyktingsmugglandet har medfört massdöd på Medelhavet och måste bekämpas. För att stoppa massdöden måste flyktingar ges ökad möjlighet att söka asyl via FN:s kvotsystem.
• Staten skall ha helhetsansvaret för flyktingmottagandet. Privata flyktingprofitörer måste bort. Gränskontrollen skall skötas av gränspolisen, inte av privata transportföretag. För ett ordnat mottagande krävs att gränskontrollen förstärks.
• Flyktingmottagandet skall finansieras och organiseras solidariskt, utan möjlighet för rika kommuner att fly undan ekonomiskt och praktiskt ansvar. Kommuner som tagit emot ett stort antal flyktingar skall ha möjlighet att frysa mottagandet.
• Det är människors behov av skydd som skall styra flyktingpolitiken, inte kapitalets jakt efter billig arbetskraft. Import av lönedumpande arbetskraft skall förbjudas. Alla i Sverige skall arbeta under svenska kollektivavtal. Kommunistiska Partiet säger nej till alla arrangemang som innebär lägre löner och sämre arbetsvillkor för nyanlända.
• Alla försök att använda flyktingmottagande för att angripa arbetarklassens villkor och den gemensamma välfärden måste avvisas. Finansiering skall ske genom höjd skatt på höga inkomster, vinster, och kapital och genom återinförd förmögenhetsskatt. Inom EU bär Sverige en oproportionerligt stor del av ett långvarigt flyktingmottagande, detta för att andra EU‐länder vägrat ta sin del av ansvaret. För att finansiera denna alltför stora del, och för att sätta press på övriga EU, bör Sverige ställa in betalningen av medlemsavgiften till EU.
Kriminalitet, polis och segregation
Kommunistiska Partiet är självklart motståndare till kriminella nätverks våldsamma verksamheter som gjort att dödskjutningarna ökat rejält. Skjutningar som framförallt drabbar redan utsatta områden och familjer.
Vi har framhållit att kriminalitet under kapitalismen är ett socialt problem och lösningen i grunden är social. Dessutom att upprördheten från högern innebär ett stort mått av hyckleri eftersom den blundar för långt värre brottslingar.
Men en ny politik skulle dock bara stoppa nyrekryteringen till de kriminella gängen. Aldrig så storartade sociala insatser kommer inte påverka de välorganiserade kriminella gäng som genom EU:s fria rörlighet och avregleringspolitik har växt till storföretag. Något annat är naivt att tro och det behövs också polisiära insatser.
Men polisarbetet måste byggas underifrån med närpoliser som kan ge människor hjälp och skydd och som har överblick över vad som händer i närområdet. Militariserade insatspoliser som skickas ut när helvetet redan har brutit löst kan inte ge trygghet i vardagen och kommer endast att förvärra problemen. K:s åsikt om närpoliser istället för kravallpolis är som sagt en mindre del i vårt program för att lösa problemen med kriminalitet men reser ändå principiella frågor som är värda att reda ut.
Är inte kommunister motståndare till polisen och vill avskaffa den rakt av? Då blandar man ihop en kommunistisk linje med en anarkistisk.
Visst är det så att borgarklassens makt i samhället skyddas av staten och vilar ytterst på dess våldsorgan, som polisen. Däremot finns det ett missförstånd och en sammanblandning mellan staten som ett organ för klassherravälde och som en administration av samhälleliga funktioner.
Att författningsskydd och säkerhetspolis skyddar borgarklassens makt i samhället är självklart. Det visar vår egen historia där övervakningen av Kommunistiska Partiet från IB och Säpos sida är talande exempel. Men brottsutredare, eller narkotika- och trafikpoliser?
Arbetarklassen har ett behov av att stölder, våldsbrott och våldtäkter utreds och att de skyldiga döms för sina brott, även under kapitalismen.
Det finns ett behov av att trafikregler följs och att det inte total anarki råder i trafiken för att ta ett mer banalt exempel.
Diskutera med oss!
K är för bredaste möjliga debatt mellan alla oss som insett nödvändigheten av en ny arbetarrörelse. Mellan oss som ser verkligheten som den är och försöker möta människor där de står. En debatt som inte söker facit i böckernas värld eller i historien, utan försöker hitta svaren i aktiv handling utifrån konkret politik.
Verkligheten är som sagt komplex och det är inte alltid lätt att orientera sig i den härva av motsättningar som finns i dagens kapitalism. Vi hävdar inte att vi alltid hamnat eller kommer hamna rätt och är öppna för kritik. Men för att det ska bli en fruktbar debatt måste kritik bygga på vad vi verkligen sagt och tycker – inte ryggradsmässiga anklagelser om rasism och nationalism.
Pär Johansson
Partisekreterare Kommunistiska Partiet
