I underlaget inför samtalet är utgångpunkten given för den socialdemokratiska regering som slagit fast att näringslivet inte är ett särintresse. Det är arbetsköparnas svårigheter att köpa arbetskraft och att rörligheten på arbetsmarknaden försvåras av den skriande bostadsbristen som framförallt ska lösas. I sak är det rätt. Bostadsbristen gör att kapitalet inte kan välja och vraka bland arbetskraften på samma sätt som om den var snabbt flyttbar mellan städer och regioner.
Det är alltså inte den mänskliga rättigheten till bostad som är utgångspunkten utan företagens rättighet till profiter. Det bådar inte gott för vad som ska komma ut av de blocköverskridande samtalen.
Regeringen påpekar mycket riktigt att bostadsbehovet är enormt – enligt Boverket måste 700000 nya bostäder byggas till 2025 för att möta behoven. Det är ett nytt Stockholm och Göteborg i bostäder på nio år. Däremot finns inte ett ord om hur det kunnat bli så att byggandet de senaste 20 åren är lägre i Sverige jämfört med många andra länder i Europa. I den offentliga debatten och bland politikerna är den kollektiva glömskan stor när det hela i själva verket är mycket enkelt.
Det var när samhället övergav den sociala bostadspolitiken i början av 1990-talet som byggandet stannade av, och mest av hyresrätter. Samtidigt såldes allmännyttan ut till privata hyreskapitalister och de allmännyttiga bostadsbolagen bolagiserades vilket tillsammans bidrog till att hyrorna sköt i höjden. Numera måste även de kommunala bostadsbolagen enligt lag gå med vinst.
Regeringen slår sig för bröstet att byggandet nu ökar och pekar ut sitt tidigare lanserade investeringsbidrag som en del i det. Visst är det så att byggandet ökar något, men problemet är att dessa nyproducerade lägenheter är ruskigt dyra att hyra. Investeringsbidraget villkoras med att det byggs hyresrätter till en ”rimlig hyra”.
I regeringsdirektivets riktlinjer betyder det exempelvis 9000 kr i månadshyra för en lägenhet på 80 kvadrat, som möjligtvis kan anses som rimlig för en person med statsrådslön. Stödet kommer att vara på 6 miljarder vilket ska jämföras med att före det nyliberala system-
skiftet på 1990-talet utgjorde bostadspolitiken en statlig nettoutgift på 25-30 miljarder kronor per år.
Ändå är det en förbättring jämfört med högerregeringens passivitet, i själva verket en mycket aktiv politik för att överlämna bostadsförsörjningen åt en marknad som varken kan eller vill lösa bostads-krisen. En mer samhälleligt aktiv bostadspolitik öppnar upp för en debatt om marknadens oförmåga att tillgodose människors behov.
Högeralliansen går in i bostadssamtalet med högröstade krav på rena marknadshyror. De är ett eko av de privata hyresbolagens branschorganisation Fastighetsägarna som nu driver på för fri hyressättning genom att stranda en mängd hyresförhandlingar med Hyresgästföreningen.
Öppet säger hyreskapitalisterna att det är ett påtryckningsmedel för att röja undan de regleringar av hyrorna som ännu finns kvar.
Marknadshyror skulle givetvis bara öka hyreskapitalisternas profiter, inte byggandet. De vill ha bostadsbristen för att kunna trissa upp redan höga hyror, och ska det byggas är det mer intressant med exklusiva bostadsrätter som ger snabbare avkastning än hyresrätter som betalar sig på längre sikt.
I regeringens underlag till de blocköverskridande samtalen finns en rad förslag på hur byggandet ska ökas. Det handlar bland annat om att förkorta plan- och byggprocessen, öka antalet utbildade byggnadsarbetare och komplettera investeringsstödet med en hyresgaranti samt se över möjligheten till statliga lån för byggande.
Flera av förslagen är inte fel i sig, även om en förkortning av plan- och byggprocessen inte får ske på bekostnad av klimatmässig hänsyn och arbetarskyddet. Men det kokar ner till ett petande i olika regelverk och inte den rejäla samhälleliga satsning som måste till för att lösa problemet att det byggs för lite och att det som byggs är alldeles för dyrt.
Det som behövs är att den nyliberala åtstramningspolitiken överges, och ett rejält bostadsbyggarprogram sjösätts där stat och kommun dvs samhället, tar ansvar för byggande av lägenheter med bra standard, samt tar ansvar för att hyresnivåerna är låga så att arbetare och människor med vanliga inkomster har råd med lägenheterna.
Varför inte använda våra pensionspengar som nu skvalpar runt på aktiebörserna till ingen nytta? Folkets pengar borde istället investeras för att förse alla med en bra och billig bostad. Dessutom skulle ett sådant bostadsförsörjningsprogram fungera som en krisåtgärd genom de arbeten som skulle skapas och de offentliga investeringar som skulle krävas.
