Segern över fascismen den 9 maj 1945 går inte att överskatta. Det var en seger för demokratin mot reaktionen. Den historierevisionistiska kampanjen för att anpassa historieskrivningen till dagens härskare vill framställa segern 1945 som den upplysta och liberala borgerlighetens seger mot totalitära ideologier. Det är en historieskrivning som gör det omöjligt att begripa 1900-talets historia.
1900-talet präglades av den första kraftmätningen i världsomfattning mellan arbete och kapital, mellan socialism och kapitalism. Arbetarrörelserna i kapitalismens kärnländer och den koloniala befrielsen i tredje världen är två sidor av samma mynt. Det handlar om de utsugna och förtrycktas kamp mot kapitalets herravälde.
Tiden mellan 1917 och 1991, som dominerades av denna kraftmätning, brukar därför kallas det korta århundradet. Segern 1945 innebar att styrkeförhållandet mellan arbete och kapital försköts till den förras fördel.
I krisens 1930-tal stärktes reaktionens krafter. 1939 styrdes Tyskland, Italien, Spanien och så gott som hela östra Europa av reaktionära och mer eller mindre fascistiska regimer. Även i de demokratiska staterna hoppades överklassen på att fascisterna skulle lösa problemen med hotet från socialismen och arbetarrörelsen.
Resultatet blev det omvända. Demokratin segrade över reaktionen. Efter 1945 satt kommunisterna i ledande ställning i samtliga regeringar från floden Elbe i Tyskland till det Östkinesiska havet. Endast i Spanien, Portugal och under två perioder i Grekland kunde fascisterna hålla sig kvar i regeringsställning, med uppbackning av framförallt USA och Storbritannien.
1939 stod den europeiska kolonialismen ännu stark. Så gott som hela Afrika och Asien levde under Europas stövelklack. Årtiondena efter världskriget femdubblades antalet erkända, självständiga stater i Asien och i Afrika, där det 1939 funnits ett självständigt land, fanns nu 50.
Fascismens nederlag och den koloniala befrielsen innebar även ett uppvaknande, möjligen tillfälligt, ur den fanatiska självgodhet som är det europeiska arvet från århundraden av kolonialism. Världsdominansen fick sin ideologiska skepnad under 1700-talet samtidigt med de upplysningsidéer vi européer är så stolta över. Kolonialismen har gemensamt blodomlopp med de liberala idéer som dominerar Europas ideologi och självbild.
Därmed inte sagt att allt i detta idéarv är av ondo, men européers ovilja att se hur kolonialismens dominans och rasism ligger strax under ytan, gör oss blinda för att fascismens tradition är en del av huvudfåran i Europa, inte ett obegripligt ont som dyker upp ibland.
Liberalismens falska självgodhet och förakt för det icke-europeiska utgör en bördig jordmån för fascismen.
Det är ingen slump att etablerade historiker allt oftare beskriver kolonialismen i ljusa färger samtidigt som nationalistiska borgerliga partier vinner framgångar och vänsterliberaler överger antiimperialismen.
Utöver socialismens och antikolonialismens framgångar gjorde segern 1945 även det möjligt för de socialliberala reformprojekten i kapitalismens kärnländer.
1939 innehade socialdemokraterna regeringsmakten endast i en handfull länder i Europa. Åren runt krigsslutet intog socialdemokratiska partier regeringsmakten i de flesta europeiska länder. I samtliga länder genomfördes reformprogram för social och ekonomisk rättvisa, för bostäder, pensioner, sociala skyddsnät och en kraftfull omfördelning mellan arbete och kapital till arbetets fördel.
I Sverige var det socialdemokraterna som kom att genomföra det socialliberala reformprojektet. Att Stefan Löfven väljer att bojkotta segerfesten i Moskva den 9 maj är både ohistoriskt och fegt. Utan 9 maj 1945 skulle de socialdemokratiska framgångar som Löfven gärna och ofta talar om varit omöjliga.
Den första förutsättningen var att den reformistiska arbetarrörelsen och kapitalismen gick i takt, under en kort period på några årtionden efter andra världskriget.
De två världskrigen hade tillfälligt löst den kris som kapitalismen befann sig i under första hälften av 1900-talet, en kris som på många sätt påminner om vår egen tid.
Genom världskrigens massiva förstörelse hade balans skapats i systemet, så destruktiv är nämligen kapitalismen att slakt på människor och produktionsmedel är positivt för balansen i ekonomin.
Kapitalismens enorma expansionsmöjligheter efter kriget och arbetarklassens krav på ökade livsmöjligheter gick därför hand i hand fram till runt 1970, när kapitalismen började växa ur efterkrigskapitalismens kompromisser.
Den andra förutsättningen var politisk. En stark arbetarklass, ett hotande socialistiskt alternativ och en kolonial befrielsekamp på frammarsch och samtidigt en försvagad borgarklass som i stora delar av Europa hade satsat på det fascistiska kortet i hopp om att lösa både de ekonomiska problemen och den hotande arbetarrörelsen.
Den tredje förutsättningen var krigskapitalismen. Under andra världskrigets krigskapitalism hade en mer begränsad och planerad kapitalism införts för att möta krigets behov. Dessa regleringar och inslag av planmässighet hade inget med socialism att göra, men det utgjorde en förutsättning för genomförandet av efterkrigstidens reformer.
Ingen av dessa förutsättningar gäller 2015. Den nuvarande kapitalistiska krisen är djup och långvarig. Efterkrigskompromissen är sedan över 20 år uppsagd av arbetsköparna. Och sedan 1980-talet och framåt har kapitalismen befriat sig från alla de regleringar och hinder som fanns.
Segern 9 maj 1945 gav under några årtionden förutsättningar att bygga en bättre värld i kamp mot kapitalismens dominans över arbetskraft, naturresurser och hela länder. Segerns frukter är sedan länge hotade eller rent av ruttna och slängda på historiens soptipp.
Men lärdomarna finns kvar, en bättre värld byggd på socialism och demokrati kan endast vinnas i kamp mot kapitalismen och genom solidaritet mellan alla som förtrycks och förtrampas av storföretag och stormakter.
