I slutet av förra året kom en rapport från Lunds Universitet som undersökt arbetslösheten i 63 länder. Rapporten visar att den arbetslöshet som det kapitalistiska systemet skapar innebär att 45000 människor varje år tar livet av sig, alltså långt mer än dubbelt så många som dödades i terrorattentat 2013.
Utan att på något sätt förringa bombterrorismen, så är det bara att konstatera att arbetslösheten är en betydligt mer livshotande terrorism än IS-terrorn, i varje fall för arbetare här i Sverige och i västvärlden överlag.
Terrorism, frågar sig vän av ordning. Hur kan arbetslösheten stämplas som terrorism? Utifrån USA:s egen arméhandbok så är massarbetslösheten att betrakta som en form av terrorism. Enligt arméhandboken definieras terrorism som ”kalkylerad användning av eller hot om våld för att nå mål som till sin karaktär är politiska, religiösa eller ideologiska… genom att hota, tvinga eller injaga fruktan”.
Det är precis detta som är syftet med arbetslösheten, att injaga fruktan i arbetarklassen – en fruktan för att hamna i den grupp arbetslösa vars livssituation är sådan att 45000 människor varje år anser självmord vara ett bättre alternativ – för att uppnå sina politiska, ideologiska
och ekonomiska mål.
Arbetslösheten är medvetet skapad. Bakom skapelsen finns den ekonomiska teori som kallas jämviktsarbetslöshet och som säger att några hundratusen måste gå utan jobb, det är nämligen nödvändigt för samhällsekonomin. Om vi alla har jobb så är det negativt för Sverige, enligt teorin om jämviktsarbetslöshet.
Det är givetvis en korkad teori. När det kommer till nationalekonomi ska man komma ihåg August Strindbergs ord om att nationalekonomi är en vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukterna av underklassens arbete. Bakom teorin och alla utspel från näringsliv och diverse experter finns ett klassintresse, en politisk och ideologisk målsättning.
Målet är att genom att undergräva tryggheten så ska arbetskraftskostnaderna kunna pressas ner och en foglig arbetarklass skapas. För att lyckas med detta krävs att arbetslösheten hålls uppe. Det är rädslan att bli arbetslös som ska trycka ner oss alla. Därför biter sig mass-
arbetslösheten fast med över 400000 människor i vårt land som förvägras arbete.
Sett ur överklassens synvinkel har politiken varit mycket framgångsrik. Klyftan mellan löner och vinster ökar stadigt. I pengar innebär det 270 miljarder kronor mer per år som kapitalet lägger beslag på i form av vinster idag jämfört med 1981.
Myntets baksida är att över en kvarts miljon människor tvingas till socialkontoren för att få vardagen att gå ihop. Många av dessa är människor med jobb men med så låga löner att de inte kan leva på dem. Otryggheten för den del av arbetarklassen som förvägras arbete öppnar avgrunden även under alla de som har jobb.
Sett ur arbetarklassens synvinkel är det en förödande politik. Med 433000 människor som står utan jobb. Till dessa ska läggas de tvåhundratusen människor som tvingas arbeta deltid trots att de helst av allt skulle vilja arbeta heltid.
Lösningen ligger inte i fortsatt fjäsk för ett näringsliv som tjänar på arbetslösheten. Den effektivaste kampen mot den terroristiska massarbetslösheten är att dela på jobben genom en generell arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag.
Många arbetsköpare medger öppet att de inte har behov av arbetskraften åtta timmar per dag. För stora arbetargrupper inom vård, omsorg, handel och samhällsservice försöker arbetsköparna undergräva möjligheten till en trygg heltidsinkomst genom ett systematiskt användande av deltidsanställningar och uppsplittrade arbetsdagar.
Inom industrin har arbetsköparna tvingat igenom avtal om arbetstidsförkortning som träder i kraft vid nedgångar i konjunkturen. Det näringsliv som de etablerade politikerna tävlar om att vara till lags erkänner med andra ord öppet att sex timmars arbetsdag är såväl möjligt som önskvärt.
Den avgörande frågan blir därmed vem som ska betala för en generell arbetstidsförkortning. Svaret är givet. Att genomföra sextimmarsdagen beräknas kosta 90 miljarder. Det ska alltså jämföras med de 270 miljarder kronor i högre vinster som kapitalisterna varje år lägger beslag på.
I ett Sverige med en produktivitet som har mer än tiodubblats sedan den nuvarande åttatimmarsdagen infördes 1919 borde sex timmars arbetsdag inte ens vara en kontroversiell fråga. Endast den som sätter storföretagens väl före folkets kan förneka detta.
