Krig och kapitalism går hand i hand. Få saker är så inkomstbringande och vinstskapande som upprustning och krig. Se bara på börsen i Tel Aviv, där ökade börsindex för de 35 största bolagen, TA-35, med över tio procent mellan den 7 oktober och årsskiftet.
Svenska Saab har under samma tid sett sin aktie stiga med 19 procent, och med hela 192 procent sedan kriget i Ukraina bröt ut. Wallenbergkontrollerade Saabs aktie sköt i höjden dagen efter krigsutbrottet och har sedan fortsatt att gå mycket starkt.
Saabs vd Micael Johansson har inte varit sen att utnyttja den tilltagande krigsretoriken och regeringens utspel om att kriget kan komma. Johansson och Saab säger sig vilja vinna kriget i Ukraina och det genom att skicka fler vapen och mer ammunition till kriget.
Men företaget vill inte stå för investeringskostnaderna och risken att ha tomma orderböcker, för många anställda och för många fabriker om kriget skulle ta slut för fort. Därför vill de att staten ska gå in och garantera produktionen under överskådlig tid – och därmed även garantera företagets vinster.
Bakom Micael Johanssons utspel i såväl Aftonbladet som TV4 döljer sig även ett förtäckt hot. Antingen går staten in och borgar för en snabb utbyggnad av produktionskapaciteten eller så lämnar staten walk over och låter företagen själva bygga ut på marknadsmässiga principer, och då lägger företagen ordrarna på hög och levererar i den takt de finner lämpligt.
Resultatet blir leveranstider som kraftigt skjuter i höjden, menar Johansson. I en intervju med TV4 säger han att Natomedlemskapet är viktigt och bra:
”Om vi kommer in i Nato och kommer in i känsliga områden, kanske vi kan göra ännu mer affärer. Och vi är då med i de gemensamma upphandlingarna som Nato gör. Det är bra för industrin och det är bra för Sverige.”
Vi känner igen resonemangen. Den 7 april 2022 var Jacob Wallenberg på ett hemligt möte i Finland. De kallade var bland andra Sveriges dåvarande finansminister Mikael Damberg (S), Finlands president Sauli Niinistö samt de båda ländernas överbefälhavare.
Budskapet var tydligt. Sverige och Finland måste gå med i Nato och det för affärernas skull. Mindre än en vecka senare utlyste Socialdemokraterna ett internt rådslag om Nato, som visade sig vara en ren skådeprocess. En månad senare deklarerade partiledningen att partiet var för en svensk Natoansökan och dagen efter beslutade regeringen att lämna in ansökan.
När Wallenberg kallar ställer Socialdemokraterna lydigt upp.
Sedan dess har Natoprocessen fortsatt sin farsartade utveckling. Förra veckan kom beskedet som krigsivrarna väntat på – att den svenska ansökan nu finns med på det turkiska parlamentets dagordning. Men det ungerska parlamentets förteckning över de lagförslag som ska röstas om under våren finns den fortfarande inte med på.
Att vi snart två år efter ansökan lämnades in ännu inte blivit medlemmar är ett nederlag för det politiska etablissemanget, som hävdade att det varken fanns tid till eftertanke eller diskussion. Inte ens den varmaste Natoanhängare kan tycka att den utdragna processen är något annat än ett skämt.
Hur stor försvarsvilja tror Natoanhängarna finns hos de länder och politiker som inte ens vill se Sverige som medlemmar? Och skulle vi verkligen vilja ha hit militär från dessa länder vid ett krig?
I veckan framkom även att Donald Trump under sin tid som president vid ett möte med Ursula von der Leyen meddelat att USA inte skulle hjälpa Europa vid en väpnad attack, att Trump ansåg att Nato var dött samt att USA skulle lämna Nato. Nu tyder mycket på att Trump åter kommer bli president och EU, som alltmer smält samman med Nato, börjar vidta åtgärder för en militär ordning utan hjälp från USA.
Den franske EU-kommissionären Thierry Breton, som kom med uppgifterna om Trumps utfall, ber nu EU inrätta en försvarsfond på 100 miljarder dollar för att öka vapenproduktionen och inom ett och ett halvt år ha samma vapenkapacitet som Ryssland. Micael Johansson och kusinerna Wallenberg lär gnugga händerna och applåderar utspelet. Nya affärer och nya rekordvinster hägrar.
Svenska politiker följer med. För första gången på 30 år talar nu samtliga riksdagspartier utom Moderaterna om att avskaffa statens överskottsmål i budgeten. Kristdemokraterna är till och med beredda att införa ett underskottsmål för att staten ska kunna låna till investeringar. Men inte till bostäder, järnväg eller utbyggt elnät, utan till upprustning och mer militära resurser.
Pengarna lär behövas för att mätta rustningshetsarna. Nästa vecka inleder Nato sin största militärövning sedan kalla kriget. Steadfast Defender ska under fyra månader drilla 90.000 soldater, varav 4.500 från Sverige, i bland annat ett simulerat ryskt anfall mot Finland.
Vad Natoanhängarna och vapenskramlarna inte säger något om är att hela Natosamarbetet bygger på krigsalliansens kärnvapenparaply. Vid ett storkrig är risken överhängande att kärnvapen kommer användas. Som Natomedlemmar kommer även svenska städer som Stockholm, Göteborg och Malmö vara förprogrammerade mål i ett kärnvapenkrig.
Utvecklingen är skrämmande och måste få ett slut. Sverige utsätter sig för större risker som medlem i Nato än om vi behåller vår neutralitet och alliansfrihet. Vanliga svenskar har inget att hämta i en krigsallians som använder oss som dörrmatta.
Klassintresset ljuger inte. När storföretag och kapitalister som Wallenberg och Johansson tjänar på utvecklingen så förlorar välfärden och arbetarklassen. Mot krigshets och kapitalismen sätter vi kommunister fred och socialism.
Vad väljer du?