Relaterade artiklar
Coronapandemin har begränsat oss både på både frivillig och tvångsmässig väg, genom social distansering och genom nya lagar.
Den 10 januari trädde den tillfälliga pandemilagen i kraft. Den ska gälla september ut – men nu vill regeringen förlänga den till minst januari nästa år. Förlängningen lär bli verklighet eftersom inga protester eller ifrågasättanden framkommit mot förslaget. En diskussion om pandemilagens innehåll och tillämpning saknas helt.
Det är ytterst beklagligt eftersom lagen i praktiken inskränker demokratin. Den gör det möjligt för regeringen att fortsatt sätta den grundlagsskyddade demonstrationsrätten och mötesfriheten på undantag.
Att begränsa vissa former för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar under coronapandemin är både rimligt och nödvändigt. Men det får inte ske till priset av minskad demokrati och begränsad yttrandefrihet.
Det är lätt att uppröras när arrangemang, oavsett om de är politiska eller kommersiella, samlar flera hundra människor, utan vare sig avstånd eller munskydd. Men pandemilagen drabbar även mindre politiska aktiviteter där deltagarna gör vad de kan för att hålla på säkerheten.
Nyligen tvingade polisen medlemmar i Svensk-kubanska föreningen att plocka bort ett informationsbord på ett torg i Göteborg, trots att de var färre än åtta deltagare. Detta med hänvisning till att fler stannat till för att lyssna.
Att det stannar till folk på coronasäkert avstånd och lyssnar på en kort appell räckte alltså för att förhindra medborgares rätt till yttrandefrihet. Var ska gränsen dras? Räknas de som väntar på bussen in? De som köar utanför en affär? Alla som går förbi?
Tillståndsansökningar för att få hålla mindre möten beviljas inte om inte arrangören kan visa ”säkerhetsplaner som förhindrar fler än åtta personer att närvara”. Arrangörskrav som är minst sagt svårtolkade och svåruppfyllda.
Samtidigt som vi har de största inskränkningarna i våra grundlagsfästa rättigheter sedan andra världskriget ges andra sektorer fortsatt tillstånd att träffas i större grupper. Den gångna helgen hölls till exempel en större hemvärnsövning på skjutfältet i småländska Kosta med flera hundra deltagare.
Regeringen har inte velat eller vågat gå lika hårt åt storföretagen och handeln när det gäller restriktionerna. Vi får inte vara fler än åtta på ett möte utomhus men flera hundra kan få vistas i en affärslokal inomhus.
Politiska möten med några få deltagare stoppas för att några förbipasserande stannat till för att ta del av informationen, samtidigt som skidanläggningar hållit öppet som vanligt och folk trängts i liftköerna. Arbetsgivare uppmanas tillåta anställda att arbeta hemifrån men denna uppmaning tillhör vare sig de allmänna coronarestriktionerna eller pandemilagen utan är endast en vädjan till sunt förnuft.
Företagen tillåts fortsätta som om inget har hänt. Rimliga åtgärder hade kunnat vara att variera starttider på arbetsdagen för att minska trängsel på och till arbetet. Eller extra smittskyddsinspektioner med skyddsombud för att avgöra om arbetsplatsen kan hålla öppet eller borde stängas.
Skolor, idrottsanläggningar och caféer stängs men där de stora pengarna finns vågar myndigheterna inte inskränka. I stället ges företag miljardstöd som de i många fall inte ens behöver eller vill ha.
I andra länder där kraftiga coronarestriktioner och lockdowns införts har undantag gjort för demonstrationer och politiska möten. I Tyskland infördes först ett demonstrationsförbud men det ogiltigförklarades av högsta domstolen. I Danmark bedömer polisen demonstrationsrätten som viktigare än coronarestriktionerna, och låter demonstrationer hållas.
Varför inte införa dessa typer av undantag i Sverige? Möten och demonstrationer går att genomföra under ordnade former med coronasäkra avstånd och andra smittskyddsåtgärder utan att förhindra att medborgarna får delta eller kan föra fram sina åsikter.
Yttrandefriheten och mötesfriheten måste värnas. Runt om i världen, från högerns lagar i Ungern och Polen till attackerna på demonstrationer i Chile, ser vi hur våra demokratiska rättigheter attackeras.
Vi befinner oss i en tid när stora politiska omvälvningar står för dörren. Omvälvningar som riskerar att gå under radarn när allt fokus är på pandemin, med vårdbehov, utsliten personal och vaccindebatt. Men attackerna på Las, förslaget om marknadshyror och miljardrullningen till EU:s återhämtningsfond ihop med klimatfrågan och de ständigt växande klassklyftorna är inga småfrågor. Ska dessa avgörande politiska beslut kunna fattas utan möjlighet till protester?
Att ordna fysiska möten, sprida information på gator och torg och kunna träffas vid protester är en grundläggande del av att bilda opinion. Knappast någon fördömer proteströrelserna i Myanmar eller Vitryssland för att de samlar mycket folk och därmed riskerar ökad smittspridning.
Den svenska pandemilagen har förskjutit gränserna för vad som är möjligt. Även om demokratin inte är under samma direkta hot som i andra länder. Men det sluttande planets dynamik ger en påminnelse om att inte ge lillfingret till de mörka krafter som vill begränsa och inskränka de demokratiska rättigheterna.
Hotet mot demokratin är ständigt närvarande och måste tas på allvar. Pandemilagens syfte – att stoppa smittspridningen – må vara vällovligt, men dess ogenomtänkta utformning utgör ett reellt hot. Lagen måste därför formuleras om. Använd inte coronapandemins tillfälliga restriktioner för att inskränka demonstrations- och mötesfriheten. Försvara demokratin!
