Med FN-stadgan i vågskålen - ledare i Proletären nr 8 2007
Så kom då Kosovos ensidiga självständighetsförklaring, utskriven redan av det imperialistiska angreppskriget 1999 och nu möjliggjord av att USA och de ledande EU-makterna försäkrar den nya staten sin lojalitet, trots att självständighetsförklaringen bryter mot internationell lag.
Glädjescenerna i Pristina är olustiga, rentav stötande, med stjärnbaneret vajande sida vid sida med den albanska dubbelörnen. En imperialistisk ockupationsmakt hyllas som befriare. Men det går ändå inte att tvivla på eller moralisera över flertalet kosovoalbaners glädje över den frihet man nu tror sig ha vunnit. Ett folk som uppfattar sig som förtryckt söker frihet och har rätt att söka frihet.
Det djupt tragiska är att den vanlige kosovoalbanen är bedragen av både det ultranationalistiska ledarskapet i Pristina och av den imperialistiska allians som styr Kosovo och som avser att styra Kosovo också framgent.
För den kosovoalban som förmåtts att tro att allt elände kommer från Serbien och att självständighet från Serbien genast gör livet mycket bättre, så kommer uppvaknandet att bli brutalt. Det ekonomiska och sociala förfallet i Kosovo, som sedan 1999 administrerats av Nato och FN, kommer inte att avhjälpas det minsta av självständighetsförklaringen. Snarare tvärtom. Kosovos möjlighet låg i en normalisering av förbindelserna med Serbien, en möjlighet som nu stängs för överskådlig tid.
Till detta kommer att också självständigheten är en chimär. Det är inte regeringen i Pristina som kommer att ha den yttersta makten i det ”fria” Kosovo. Istället övertas FN:s administrativa överhöghet av EU samtidigt som Nato förstärker sin militära närvaro i landet. Det handlar snarast om ett semikolonialt förhållande, där Kosovo kommer att styras från Bryssel, med den franske generalen Yves de Kermabon som guvernör och med Nato som militär garant.
Vi har sagt det förut och säger det igen: Kosovoalbanerna har samma rätt till självbestämmande som alla andra folk. Men en självständighetsförklaring måste ske inom ramarna för internationell lag och genom förhandlingar med alla berörda parter.
Man kan tycka att Kosovo inte skiljer sig från andra delar av det numera sönderstyckade Jugoslavien. Så är det inte. Slovenien, Kroatien, Makedonien med flera numera självständiga stater var delrepubliker i det federativa Jugoslavien, med konstitutionell rätt att begära utträde ur federationen, om en majoritet av befolkningen så önskade. Det finns åtskilligt att invända mot hur denna process gick till, inte minst mot imperialistiska makters inblandning, men den skedde åtminstone hjälpligt inom lagens råmärken. Varvid det skall påpekas att Serbien inte hade något att invända när Montenegro som sista jugoslavisk delrepublik begärde sitt utträde 2006.
Med Kosovo förhåller det annorlunda. Kosovo är en av FN erkänd del av Serbien, fastslaget så sent som genom resolution 1244, som sägs ligga till grund för FN:s hittillsvarande mandat i Kosovo. Varvid FN-stadgan föreskriver respekt för alla medlemsländers territoriella integritet. Det är helt enkelt olagligt att agera för eller stödja en avstyckning av ett medlemslands territorium, vilket är precis vad som nu sker i Kosovo.
Detta ger den ensidiga självständighetsförklaringens fulla betydelse. Det är illa nog att det serbiska och romska minoriteternas rättigheter inte garanteras, annat än i ord, vilket riskerar att öka spänningarna i Kosovo och spä på den flyktingkatastrof som redan är ett faktum. Vet att över 200000 serber och romer från Kosovo redan lever som flyktingar i Serbien, under miserabla förhållanden, offer för den etniska rensning som ägde rum i samband med och efter Nato-invasionen 1999. Vem talar idag för dem och deras rättigheter, som rätten att återvända hem?
Men detta är ändå bara toppen på isberget. För om världssamfundet erkänner Kosovo så upphävs samtidigt FN-stadgans föreskrivna respekt för medlemsländernas territoriella integritet, internationell lag ersätts av laglöshet, av den starkes rätt, med oöverblickbara konsekvenser för fred och stabilitet i hela världen.
Om Kosovo har rätt till en ensidigt proklamerad självständighet från Serbien, så har Baskien samma rätt i förhållande till Spanien, Abchazien och Sydossetien i förhållande till Georgien, Tjetjenien i förhållande till Ryssland, Republika Serbska i förhållande till Bosnien-Hercegovina och den turkcypriotiska delen av Cypern i förhållande till Cypern, detta bara för att ta några få av många exempel från vårt närområde. I världen som helhet är denna typ av konflikter oräkneliga, inte minst i Afrika.
Visst agerar länder som Ryssland och Spanien i egenintresse när de motsätter sig Kosovos ensidiga självständighetsförklaring och vägrar att erkänna Kosovo som självständig stat. Men det är inte det väsentliga. Det väsentliga är att Ryssland och Spanien, och med dem Kina och en lång rad andra länder, värnar internationell rätt. Vilket är rättrådigt och absolut nödvändigt.
En laglös värld är en förfärlig värld.
I Sverige har utrikesminister Carl Bildt annonserat att regeringen avser att erkänna Kosovo, vilket är föga förvånande. Bildt gör vad USA och EU:s stormakter säger till honom att göra. Dock förbehåller sig Bildt rätten att spela eftertänksam i några veckor. Det kan komma till pass inför kommande internationella uppdrag.
Detta har fått socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin att gå i taket. Ahlin kräver ett omedelbart erkännande utan att överhuvudtaget reflektera över konsekvenserna.
Ahlin har inte precis gjort sig känd som eftertankens mästare, men när det gäller att bespotta socialdemokratisk tradition i utrikespolitiken tar nog detta priset. Folkrätt och FN-linje ryker all världens väg när Ahlin ställer sig till höger om bombhögern. Det är beklämmande att skåda.
Serbien begär nu att FN:s säkerhetsråd skall upphäva Kosovos ensidiga självständighetsförklaring och förklara den olaglig, allt i enlighet med de garantier som Serbien ges i säkerhetsrådets resolution 1244. Det är en rimlig begäran, som utgår från att säkerhetsrådet har att följa FN-stadgan och sina egna resolutioner. Den är dock inte realistisk. Säkerhetsrådsmedlemmarna USA och Storbritannien har redan erkänt Kosovo och har därmed redan trampat på FN-stadgan. Lagen gäller inte för Serbien.
Kanske är det också orealistiskt att kräva att Sverige sällar sig till EU-länder som Spanien, Slovakien, Grekland och Cypern genom att vägra erkänna den olagliga statsbildningen. Men kravet måste ändå resas. På principiell grund och för att peka på de ytterst farliga konsekvenserna av det som nu sker.
Lika nödvändigt är att kräva att Sverige inte bidrar med pengar och personal till kolonialstyret Eulex och att Sverige tar hem all trupp från Kosovo. Den militär som skall bistå det koloniala EU-styret i Kosovo är en ren kolonialarmé, därtill satt att upprätthålla ordningen i en illegal statsbildning.
Vi har som sagt förståelse för den glädje som också icke-nationalistiska kosovoalbaner idag ger uttryck för. Men vi kan inte dela deras glädje. För att Kosovos självständighetsförklaring och imperialismens uppslutning bakom den hotar att skärpa de etniska konflikterna på Balkan och i världen.
EU som krigsanstiftare - ledare i Proletären nr 50 2007
Det var våren 1992. Den bosnienmuslimske nationalisten Alija Izetbegovic hade precis utropat Bosnien-Hercegovina till självständig stat, med stöd från den kroatiska befolkningsgruppen, men i trots mot den serbiska minoritetens kategoriska motstånd. FN vädjade till besinning och uppmanade det internationella samfundet att inte erkänna Bosnien-Hercegovina förrän den serbiska minoriteten fått nödvändiga säkerhetsgarantier.
Det var en uppmaning utan respons i Tyskland, som i årtionden agerat för en splittring av Jugoslavien. På förmiddagen den 6 april 1992 erkände Tyskland den nya staten, provocerande nog på årsdagen av den nazistiska invasionen i Jugoslavien under andra världskriget. Några timmar senare följde EU efter.
Därmed brakade helvetet löst. På eftermiddagen den 6 april 1992 utbröt det fasansfulla inbördeskriget.
Nu är det 2007 och i Kosovo förbereder albanska nationalister att utropa den FN-styrda men ännu formellt serbiska provinsen till självständig stat, trots att FN genom säkerhetsrådets ännu gällande resolution 1244 slår fast att Kosovo är en del av Serbien.
Det har inte gått att uppnå enighet om den fredsplan som Finlands förre president Martti Ahtisaari utarbetat och nu har tidsfristen löpt ut. Varvid den albanske nationalistledaren Hashim Thaci öppet deklarerar sin avsikt att trotsa den FN-resolution som ännu gäller.
I Bryssel håller EU:s utrikesministrar möte. Frankrike, Storbritannien och Tyskland, åter detta Tyskland, driver på för att EU omedelbart skall erkänna Kosovos självständighet, när Thaci väl proklamerar den, ivrigt sufflerade av Sverige och Carl Bildt.
Att invänta något FN-beslut och att därmed följa internationell lag är inte aktuellt. Eftersom Ryssland kan inlägga veto i FN:s säkerhetsråd och därmed stoppa den självständighet för Kosovo som EU traktar efter. Mer är internationell lag inte värd för ett EU som vill lägga hela Europa under sig.
Det sägs att det inte finns en väg tillbaka för ett Kosovo som i praktiken lösgjordes från Jugoslavien och Serbien genom Natos angreppskrig 1999 och som sedan dess utgjort ett slags FN-protektorat. Kanske är det så. Kanske accepterar den albanska befolkningsmajoriteten inget annat än självständighet i en situation då samhörigheten med Serbien är ett minne blott och då det serbiska styret i praktiken redan upphört.
Ett är dock givet. En självständighet kan inte proklameras ensidigt och utan respekt för den serbiska befolkningsminoritetens legitima intressen och krav, vilket gäller i allmänhet, för alla självständighetsförklaringar som berör befolkningsminoriteter, och alldeles särskilt på Balkan, som inte bara är ett virrvarr av nationaliteter och nationella konflikter, utan som också har så bittra erfarenheter så nära i historien.
Men EU blundar för det självklara. För att åter sätta luntan under krutdurken.
2007 är inte 1992. Jugoslavien existerar inte längre och Serbien har små möjligheter att hävda sin rätt, trots gällande FN-avtal och stöd från Ryssland.
Måhända bidrar EU inte till något omedelbart inbördeskrig i Kosovo, som 1992 i Bosnien-Hercegovina, bara till en fortsatt etnisk rensning av serber. Men likväl leker EU med elden. För att ett självständigt Kosovo utan garantier för den serbiska befolkningsminoriteten inte löser konflikten, bara permanentar den. Men framförallt för att ett öppet trots av FN och gällande FN-resolutioner upphäver den ytterst bräckliga säkerhetsordning som trots allt ännu existerar på Balkan.
Vilket skydd har serberna i Bosnien-Hercegovina om FN inte har kraft att hävda internationell lag i det Kosovo som FN i praktiken styrt sedan 1999? Och vilka garantier har Serbien för att EU inte kommer att kasta lystna blickar på nya erövringar, som det fd autonoma området Vojvodina, sedan Kosovo väl har styckats av?
EU-politiken permanentar gamla konflikter på Balkan och bygger upp för nya.
Men den skapar också osäkerhet i andra delar av världen. Om såväl USA som EU bara respekterar FN-ordningen när det passar deras egna imperialistiska intressen, så förlorar denna ordning all legitimitet. Världen blir laglöst, utan legalt skydd för små länder.
Serbien kräver att FN:s säkerhetsråd för frågan om Kosovos status till Internationella domstolen i Haag för avgörande. Det är en rimlig ståndpunkt med tanke på den komplexa situationen på Balkan.
För betänk detta. Säg att Kosovo har oavvislig rätt till självständighet. Men varför har i så fall inte Republika Serbska i Bosnien-Hercegovina samma rätt?
Ett är klart. Skall fred och stabilitet återupprättas på Balkan så måste alla folks rättigheter respekteras och garanteras. Vilket kräver att imperialismens inflytande minimeras.
Internationella domstolen är alls inte det ultimata forumet för en sådan minimalisering, präglad som den är av de rådande maktförhållandena i världen. Men ett avgörande i Internationella domstolen rider åtminstone spärr mot det imperialistiska godtycke och den imperialistiska laglöshet som EU representerar. Vilket krävs för att situationen inte skall destabiliseras ytterligare.
För övrigt finner vi Carl Bildt pinsam. Maken till imperialistisk bandhund har väl aldrig skådats som svensk utrikesminister.
Svar på en insändare som reagerade på ledaren ovan - i Proletären nr 51 2007
Förra veckans ledare om Kosovo har väckt starka reaktioner, vilket var förväntat. Frågan är infekterad och väcker starka känslor, något som gör det extra nödvändigt att inta en strikt principiell hållning, bortom både krigspropaganda och nationella mytbildningar.
Vår grundläggande ståndpunkt är att alla nationer har rätt till självbestämmande, vilket inkluderar rätten till avskiljande, dvs rätten att formera en egen statsbildning. Denna vår ståndpunkt grundas på att varje form av nationellt förtryck, eller bara upplevelsen av nationellt förtryck eller ojämlikhet på grund av nationalitet, skapar grogrund för borgerlig nationalism i både den förtryckta och i den förtryckande nationen, en nationalism som splittrar arbetarklassen och gör den oförmögen att slåss för egna intressen.
Vi vill så långt som möjligt röja undan denna grogrund för borgerlig nationalism. På det att arbetare skall fokusera på gemensamma intressen, oavsett nationalitet.
Rätten till självbestämmande är dock inte absolut och den kan inte hanteras ensidigt, framförallt inte i områden som inkluderar flera nationaliteter och legitima intressen, som på Balkan. Om rätten dessutom hanteras inom ramen för imperialistisk ockupation och som en del av en imperialistisk maktpolitik, som i Kosovo, så finns risk för att den istället permanentar och förstorar nationella motsättningar.
Vad gäller Kosovo är det svårt att se en väg tillbaka till det Serbien som Kosovo de facto varit avskiljt från i snart tio år, genom det imperialistiska angreppskriget 1999 och den därpå följande ockupationen. Vilket konstaterades i förra veckans ledare.
Man kan ha sina dubier om hur självständigt ett självständigt Kosovo kommer att vara, men provinsens albanska befolkningsmajoriteten är likväl i sin full rätt att kräva självständighet, alldeles oavsett att Kosovo i formell mening ännu är en del av Serbien. Men denna rätt inkluderar inte rätten att negligera den serbiska befolkningsminoritetens rättigheter eller ens Serbiens intressen i det Kosovo som internationell lag erkänner som en legitim del av Serbien. Genom säkerhetsrådets resolution 1244.
Låt oss i detta sammanhang bortse från vår kritikers hatiska utfall mot Serbien. Eftersom denna typ av känslomässiga överlöpningar inte har med den principiella saken att göra.
Principfrågan handlar inte ens om Serbien, utan om internationell lag. Som påbjuder respekt för erkända länders territoriella integritet. Om USA och EU tillåts driva igenom en ensidig styckning av Serbien, i öppet trots mot resolution 1244, så öppnar sig ett rättsligt moras med konsekvenser inte bara för övriga Balkan utan för hela världen. Vilket blir nästa land till styckning? Kanske Irak. Kanske något av de oljerika länderna i Afrika. Med allt vad det betyder av medföljande blodbad.
I denna situation är det nödvändigt att slå vakt om internationell lag. Eftersom alternativet är imperialistiskt godtycke.
Detta betyder alls inte att Kosovo måste förbli en formell del av Serbien för evigt. Vi hävdar som sagt alla nationers rätt till självbestämmande. I en situation då en överväldigande majoritet av den albanska befolkningsmajoriteten i Kosovo kräver självständighet, så måste detta krav respekteras också av det Serbien som Kosovo i formell mening är en del av. Genom förhandlingar om formerna för en självständighet, förhandlingar som också inkluderar den serbiska befolkningsminoriteten i Kosovo.
Det påstås att den fredsplan som FN-medlaren Martti Ahtisaari presenterade resulterat i sådana förhandlingar. Men det är bluff. Ahtisaaris ”fredsplan” utgjorde ett ultimatum till Serbien att villkorslöst acceptera den avstyckning av Kosovo som imperialismen redan genomdrivit genom kriget och ockupationen. De sk förhandlingarnas enda innehåll var att tvinga Serbien att kapitulera. Vilket misslyckades. Varvid det påstås att förhandlingar som aldrig ägt rum har misslyckats. Givetvis på grund av Serbiens ovilja. Det är sannerligen att vända upp och ner på saker och ting.
Serbien har erbjudit Kosovo mycket långtgående autonomi. Det är ett erbjudande som den albanska befolkningsmajoriteten i Kosovo är i sin fulla rätt att avvisa till förmån för fullständig självständighet. Men då krävs verkliga förhandlingar om formerna för en sådan självständighet, inkluderande gränsdragningsfrågor och inte minst frågan om den serbiska befolkningsminoritetens status.
Med tanke på att FN säger sig hålla trupp i Kosovo för att ”skydda serberna”, så är detta sannerligen ingen fråga som kan sopas under mattan.
Den serbiska ultranationalismen motsätta sig varje eftergift från Serbiens sida. På ultranationalismens omedgörliga sätt. Den kosovoalbanska ultranationalismen är inte mindre omedgörlig, vilket är ett lika stort om inte större bekymmer, dels för att den kosovoalbanska ultranationalismen innehar regeringsmakten i Pristina, men framförallt för att den backas upp av imperialismens våldsmakt och dess förakt för internationell lag. Vilket var temat för förra veckans ledare.
Vi förespråkar en förhandlingslösning. Varvid det faktiskt inte är Serbien, och där bakom Ryssland, som utgör problemet. Utan den ultimativa hållning som företräds av USA och EU och regeringen i Pristina. Kanske är en förhandlingslösning en passerad möjligt. Vilket vi i så fall beklagar. Men då bör frågan om Kosovos status avgöras av Internationella domstolen i Haag. Inom ramen för gällande folkrätt.
Vi hyser inga illusioner om att ett sådant domslut blir otadligt rättvist, det medger inte de rådande maktförhållandena i världen. Men det blir åtminstone i någon mening legitimt. Vilket är bättre än det laglösa godtycke som USA och EU försöker etablera i Kosovo och om där i världen som helhet. Om detta borde vi kunna vara överens, ty godtycke utgör ingen grund för grannsämja mellan folk och länder på Balkan och i världen.
I sig motsätter vi oss inte självständighet för Kosovo. Om självständighet är den albanska befolkningsmajoritetens vilja, om den genomförs i respekt för den serbiska befolkningens rättigheter och om ett självständigt Kosovo kan bidra till att mildra de nationella konflikterna på Balkan, så är vi för.
Men vi motsätter oss en ensidig, separatistisk utbrytning, dirigerad av imperialismen och med ett åsidosättande av internationell lag som förutsättning. Ett Kosovo under fortsatt imperialistisk ockupation är inte det minsta självständigt, bara ett dubbelt uttryck för imperialismens förakt för små länders suveränitet.
Anders Carlsson
ordförande, Kommunistiska Partiet
