Den 17 februari i år kom Kosovos självständighetsförklaring. Ni såg säkert också tv-bilderna på jublande kosovoalbaner. Det finns ingen anledning att betvivla att avskiljandet från Serbien och utropandet av en egen stat var vad de flesta Kosovoalbaner ville.
Men det finns också en annan sida.
När Sverige och andra länder erkänner Kosovo väljer man att strunta i FN-stadgan och respekten för den suveräna staten Serbiens territorium, och man accepterar en självständighetsförklaring, som är en direkt följd av ett angreppskrig.
För utan Natos bombkrig 1999 skulle dagens självständiga Kosovo aldrig ha existerat. Kosovoalbanerna själva är högst medvetna om det här och firade därför under både albanska och amerikanska flaggor.
Vi har i Proletären vid flera tillfällen intervjuat en freds- och konfliktsforskare som heter Jan Øberg. Han är varken kommunist eller antiimperialist men har ofta intressanta synpunkter i internationella frågor.
I en artikelserie från 2005 om hur man skulle kunna lösa Kosovokonflikten påminde han om den komplicerade värld vi lever i.
Det finns knappt 200 erkända stater, jag tror att det exakta antalet är 194. I dessa lever cirka 5000 olika etniska grupper som talar 6000 språk. Tvåtredjedelar av alla stater har etniska eller religiösa minoriteter, som utgör minst tio procent av befolkningen.
Jan Øberg citerar en forskningsrapport om hotade minoriteter, som talar om att 509 folkgrupper känner sig utsatta för någon form av diskriminering eller marginalisering på grund av sin etniska tillhörighet.
Att hundratals miljoner eller kanske över en miljard av jordens befolkning känner sig förtryckt på grund av sin etniska tillhörighet, det säger en del om vikten av den nationella frågan och vikten av att vi kommunister kan hantera den.
Grunden i den kommunistiska politiken utarbetades tidigt av bolsjevikerna i Ryssland. För dem var det nödvändigt att ta tag i frågan. Tsarryssland brukar beskrivas som ett ”nationernas fängelse”, där de icke ryska folken utsattes för en ofta brutal förryskningspolitik.
Redan 1913 publicerade Stalin en längre artikel som blivit känd under rubriken ”Marxismen och den nationella frågan”.
Sedan dess har kommunisternas grundläggande ståndpunkt varit att alla nationer har rätt till självbestämmande, vilket även innefattar rätten att avskilja sig och formera en egen stat.
Varje form av nationellt förtryck, eller bara upplevelsen av nationellt förtryck, utgör nämligen en grogrund för borgerlig nationalism, vilken splittrar arbetarklassen och skymmer dess gemensamma klassintressen.
Stalin förespråkade en fullständig demokratisering där alla nationer ges samma rättigheter gällande språk, religionsfrihet, kultur osv. Men han menade att det också måste till ett upphävande av alla former av privilegier för vissa nationer, dvs att ekonomiska orättvisor måste utjämnas.
Genom alla nationers och etniska gruppers fria utveckling undanröjs ett viktigt hinder för att arbetare, oavsett nationalitet, ska kunna enas och slåss för gemensamma intressen.
Att vi kommunister försvarar varje nations rätt att själv bestämma över sitt öde, betyder inte att vi alltid är positiva till en nations avskiljande. Tvärtom kan vi försvara en nations principiella rätt att formera en egen stat, men samtidigt vara bestämda motståndare till hur det sker och att det sker.
Som när det gäller Kosovo.
Även om kosovoalbanerna har rätt att avskilja sig från Serbien är vi i dagsläget bestämda motståndare till att de gjort så och till att omvärlden erkänner Kosovo.
Orsaken är att utropandet av ett självständigt Kosovo endast stärker imperialismen. Ett självständigt Kosovo ingår i imperialismens strävan att få kontroll över Balkan, men också i dess strävan att slå sönder de positiva sidor som finns i den världsordning som upprättades efter Andra världskriget, som bygger på FN-stadgan och folkrätten.
Om USA:s och Natos bombkrig och dess påtvingade splittring av Serbien accepteras, vilket land står näst på tur, när imperialismens intressen ska tillfredställas?
Jag ska återkomma till hur imperialismens och den nationella borgarklassen i olika länder utnyttjar nationellt förtryck och olikheter, men först några ord om hur man ska definiera en nation.
Som ni kanske uppmärsammade talade jag i början om att det finns 5000 etniska grupper i världen, inte 5000 nationer. Detta är viktigt att skilja på nationer och etniska grupper.
Stalin argumenterade nämligen för att det inte räcker med exempelvis gemensam etnicitet eller att leva i ett gemensamt område för att det ska uppstå en nation. Hans definition var följande:
”En nation är en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen.”
Man kan alltså inte med automatik säga att en etnisk grupp också utgör en nation med rätt att bilda en egen stat, och man kan inte heller med automatik slå fast en nation som existerar idag kommer att existera imorgon.
Principen kan tyckas enkel, men när den ska användas på verkligheten blir det lätt komplicerat.
Jag ska ta ett aktuellt exempel.
Bland många kurder finns ett starkt stöd för en självständig kurdisk stat, ett Kurdistan. Och då vi vet att kurder i många länder är förtryckta, hindras att tala sitt språk och utöva sin kultur osv, kan man spontant tänka att kurderna självklart har rätt till egen stat.
Men utgör kurderna idag verkligen en nation?
Låt oss se hur det ser ut.
Antalet kurder i världen uppges vara någonstans 25-35 miljoner, siffran är omstridd. De flesta finns i området där Turkiet, Irak, Iran och Syrien gränsar till varandra. Men det finns också hundratusentals kurder som i långa tider levt och etablerat sig i andra avskiljda områden, som i staden Basra i södra Irak och i nordöstra Iran. Att knyta samma dessa områden till ett gemensamt territorium är en omöjlighet.
Dessutom lever hundratusentals kurder sedan urminnes tider i Afghanistan, Azerbadjan, Georgien, Kazakstan, Armenien, Libanon med flera länder.
Hur ska de kunna bli en del av ett Kurdistan?
Om det finns ett kurdiskt språk med olika dialekter eller flera kurdiska språk är omdiskuterat. Vissa påstår att de kurdiska dialekterna skiljer sig lika mycket från varandra som tyska och engelska.
Men även om vi antar att kurder i olika länder utan problem kan kommunicera med varandra i tal, så är det ett faktum att de inte kan läsa varandras texter. I Syrien och Turkiet använder man latinska bokstäver, i Iran och Irak en egen form av arabiska bokstäver och i de forna Sovjetstaterna är det kyrilliska bokstäver som gäller.
Vad det gäller religiös tillhörighet är de flesta sunnimuslimer men det finns också stora grupper shiiter, kristna och yezider.
Det som kanske talar allra mest emot att kurderna är en nation, som skulle kunna upprätta en egen stat, är att det inte finns någon gemensam kurdisk ekonomi.
Om vi anser att kommunisternas traditionella definition är giltig utgör kurderna som helhet inte nation.
Däremot kanske det är korrekt att tala om tex en turkkurdisk nation, då kurderna i Turkiet sedan länge lever på ett gemensamt område, ingår i gemensam ekonomi, kan förstå varandra i både tal och skrift, delar kulturen osv.
Kanske är det så att kurderna i vissa länder visserligen har kvar sitt etniska ursprung, men i mångt och mycket smällt samman med övrig befolkning och därför inte utgör en egen nation med rätt och möjlighet att formera en egen stat.
Det var kanske en lång och detaljerad utläggning om en fråga långt från vår verklighet, men jag tror det belyser de svårigheter som finns med den nationella frågan.
Som jag sa innan har kommunisternas politik alltid varit att erkänna nationernas självbestämmanderätt och bekämpa varje form av nationellt förtryck och förtryck av etniska grupper, för att kunna skapa enighet på klassmässig grund.
Så gjorde man i Sovjetunionen och i Jugoslavien, även om båda fallen så småningom spårade ur.
I Jugoslavien gav man lika rättigheter åt alla folk. Men valet av kapitaliska ekonomiska lösningar, istället för socialisk planering, gjorde att skillnaderna mellan nationernas ekonomiska och kulturella utveckling ökade istället för att utjämnas.
Och det är precis sådana skillnader som utgör en grogrund för imperialismens och de nationella borgarklassernas taktik att härska genom att söndra.
De utnyttjar existensen av olika nationer och etniska grupper, ställer dem mot varandra, för att behålla sin makt. De kan den ena dagen stödja en nation eller grupp för att nästa dag stödja en annan, beroende på vad som för stunden gynnar deras intressen.
Stalin påpekade det här redan 1913 och det är lika tydligt idag.
Det vet vi inte minst från just Jugoslavien.
När den jugoslaviska federationen splittrades 1992 var medelinkomsten i det fattiga Kosovo bara en åttondel av medelinkomsten i Slovien. Självklart har sådana orättvisor utgjort en grogrund för borgerlig nationalism och självständighetsivranden i både Kosovo och Slovenien.
Jag ska ta några andra exempel på hur imperialismen ställer nationer och etniska grupper mot varandra och ibland talar om att befria dem från förtrycket, för att befästa och stärka sitt grepp om länder och regioner.
Irak: Vi vet alla vad som händer i Irak. Människor som länge levt sida vid sida och gift sig med varandra är, enligt ockupationsmakten, inte längre irakier utan kurder eller araber, som i sin tur delas upp i sunnimuslimer eller shiiter.
USA har effektivt underblåst gamla motsättningar och orättvisor, skapat partier och ett helt valsystem byggt på religiös och etnisk tillhörighet. Dessutom har supermakten låtit shiitiska dödspatruller genomföra etniska rensningar mot sunniter i Bagdad.
Det är inget konstigt i att USA lyckats att få åtminstone vissa irakier att rikta vreden mot sina irakiska bröder och systrar istället för mot ockupationen.
Kurderna: Jag nämnde kurderna tidigare. Där är det tydligt att USA inte har något principiellt intresse av kurdisk befrielse, såsom vissa kurder verkar ha förhoppningar om.
Det är sant att USA står nära de irakkurdiska ledarna och har understött kurdernas självständighetssträvanden i Irak. Men det sker för att USA behöver kurderna för att kunna etablera sig i Irak.
På andra sidan gränsen, i Turkiet, anser USA istället att kurderna i PKK är terrorister. Här är det viktigaste att ha nära förbindelser med regeringen för Nato-landet Turkiet, där USA har en militärbas.
Men när det gäller PKK:s systerorganisation i Iran, PJAK, finns uppgifter från flera seriösa källor om att de fått stöd av USA i kampen för kurdisk självständighet. Förklaringen är att USA vill underblåsa splittring och skapa problem för regimen i Iran.
Libanon: Ett av de mest bisarra uttrycken på hur imperialismen agerat för att permanenta splittring kan vi se i Libanon. Det är ett land med hela 18 erkända etniskt-religiösa grupper.
Där har libaneserna med fransk och amerikansk inblandning byggt upp hela det demokratiska systemet på etnisk-religiös tillhörighet.
Presidenten måste vara kristen maronit, premiärministern sunnit och parlamentets talman shiit.
I parlamentet har kristna och muslimer 64 platser var, trots att de kristna förmodligen bara utgör 30-35 procent av befolkningen. I fördelningen av muslimernas parlamentsplatser har sunniter och shiiter samma antal, trots att shiiterna är många fler.
Fixeringen vid etniskt-religiös tillhörighet drabbar ett parti som kommunistpartiet, som har väljare utspridda över landet och från alla etniskt-religiösa grupper. Kommunisterna fick inte ett enda av de 128 parlamentmandaten ens när de samlade tolv procent av rösterna.
Libanon: Ett annat aktuellt exempel är Bolivia. Där hotar den USA-stödda vita eliten att bryta loss de provinser där de är starka och splittra av Bolivia, för att sabotera för Evo Morales och vänsterregeringen.
Här försöker man samla de vita och mestizerna mot ursprungsfolken, som utgör en majoritet av bolivianerna, bakom en öppet rasistisk retorik. Tex kallas Bolivias president för ”en skitig indian” eller en ”apa”, som lyder under ”chefsapan” Hugo Chávez.
Belgien: I vårt närområde är Belgien ett exempel på hur växande orättvisor mellan nationer leder till nationalism och separatism. Här är det borgarklassen i det allt rikare flamländsk-talande Flandern som inte längre vill understödja det fattigare franskspråkiga Vallonien.
Såväl socialdemokrater som öppet borgerliga partier bidrar till att permanenta uppdelningen mellan de två nationerna, genom att tex ha ett flamländskt och ett vallonskt parti.
Kommunisterna har en motsatt politik. Det marxist-leninistiska Belgiska arbetarpartiet har ett parti för hela Belgien och förespråkar arbetarenhet över nationsgränserna. I detta får kommunisterna stöd också från vissa fackföreningar.
Det finns många fler exempel att ta upp och mycket mer att resonera kring men jag tror att det är dags att avrunda.
Vi kommunister försvarar nationernas rätt till självstämmande. Men man ska komma ihåg att detta självbestämmande kan ta sig många uttryck, som inte alls behöver vara nationellt avskiljande, som i forna Sovjetunionen eller Jugoslavien.
Huvudsaken är att förtrycket av nationer upphör.
Men samtidigt som vi försvarar självbestämmanderätten måste vi lyfta frågan från det enskilda fallet och sätta den i ett större större sammanhang.
Tendensen i dagens värld är ju att imperialismens underblåser motsättningar mellan nationer och etniska grupper och deras självständighetsivrande, inte för att befria de som är förtryckta, utan just för att söndra och härska, för att stärka imperialismens kontroll och dominsans över världen.
Som i fallet Kosovo.
Men när upprättandet av en egen stat är mer motiverat än någonsin, och har brett stöd från FN, som när det gäller Palestina eller Västsahara, då har USA en annan linje, eftersom det går emot dess intressen.
Jag nämnde inledningsvis forskaren Jan Øberg och en FN-rapport om att det finns 509 mer eller mindre förtryckta etniska grupper i världen. Jan Øberg poängterar att lösningen på detta förtryckt knappast är att dessa bildar egna stater, så att vi får en värld med 700 stater.
Ni kan själva tänka er vilka nya motsättningar och konflikter det skulle skapa med gränsdragningar, rätten till naturresurser osv. Och tänk hur det här skulle skymma klassintressena.
Nationernas rätt till självbestämmande måste hanteras så alla erkända staters suveränitet och kontroll över sitt terroritorium respekteras.
Att glömma den sidan är detsamma som att ge imperialismen fritt spelrum.
