Ett huvudsyfte med Israels anfall mot Gaza är att slå ner på Hamas och övriga palestinska organisationer som kämpar för sitt folks nationella befrielse. Palestiniernas vägran att underkasta sig Israel utgör ett ständigt hot mot den koloniala statsbildningen. Men också mot imperialismens intressen, eftersom Israel agerar som USA:s förlängda arm i det oljerika Mellanöstern.
Vad som idag sker i Gaza påminner om Libanon 2006. Då var det Hizbollah och det libanesiska folkets motstånd som skulle knäckas av ett USA-stött israeliskt angrepp.
Trots att det shiitiska Hizbollah och det sunnitiska Hamas kommer ur vitt skilda muslimska traditioner finns tydliga paralleller mellan organisationerna. De är religiösa, politiska, sociala och väpnade rörelser med stark folklig förankring. De är terroriststämplade av USA och Israel, och de har båda stöd från de terroriststämplade länderna Iran och Syrien.
Israeliskt misslyckande
Under krigets 34 dagar dödades 1200 libaneser. Bostadshus, skolor, broar, bensinmackar, fabriker och FN-byggnader angreps. Värst var förödelsen i söder, där hela kvarter förvandlats till grus.
Det går inte att säga annat än att priset för det libanesiska folket blev högt. Men det finns en annan sida. Nämligen att Israel, tack vare den Hizbollahledda motståndskampen, tvingades acceptera en vapenvila utan att ha nått sina mål.
Israel lyckades inte befria de israeliska soldater som Hizbollah tillfångatagit innan krigsutbrottet. Israel lyckades inte krossa eller ens försvaga den libanesiska motståndsrörelsen. Och Israel lyckades inte lägga skulden för kriget på Hizbollah.
Resultatet blev det motsatta. Dess ledare Hassan Nasrallah fick hjältestatus i hela arabvärlden, eftersom Hizbollah hade visat att det gick att stå emot Israel. Den påstått ”oövervinnliga” israeliska armén, som aldrig förlorat ett krig, var inte längre oövervinnlig.
Libanon räddades
Vid segermanifestionen i Beirut poängterade Hassan Nasrallah att motståndet räddade Libanon. För om de israelisk-amerikanska planerna inte stoppats, kunde libaneserna ha drabbas av ett lika fruktansvärt öde som de ockuperade palestinska och irakiska folken. Hizbollahledaren jämförde de 1200 libaneser som dödades i kriget med de 10000-15000 som varje månad dödades i det ockuperade Irak.
Det libanesiska motståndet undergrävde också USA:s försök att flytta fram sina positioner i regionen. I krigets inlednings-skede talade utrikesminister Condoleezza Rice optimistiskt om att ett nytt Mellanöstern höll på att födas. Att tvinga in Libanon under imperialismens kontroll var ett första steg. Därefter skulle fokus riktas mot dess grannland Syrien och Iran, de två stater i området som ännu inte underkastat sig USA och som stöder det palestinska motståndet.
Precis som libaneserna har palestinierna inget annat val än att kämpa emot. Att underkasta sig ockupationen och imperialismen vore detsamma som att förneka det palestinska folket dess nationella och mänskliga rättigheter.
De primitiva Qassamraketerna är för Hamas och övriga motståndsgrupper en av få möjligheter att visa Israel och omvärlden att palestinierna fortfarande finns. Att visa att de inte accepterar att leva i det koncentrationsläger som Gaza förvandlats till.
Raketerna oväsentliga
Men skulle inte situationen för palestinierna förbättras om de stoppade raketbeskjutningen?
Det har redan prövats. Under den nyligen avslutade halvårs-långa vapenvilan mellan Hamasregeringen i Gaza och Israel sköt Hamas inte en enda raket. Israel bröt vapenvilan vid flera tillfällen. 49 palestinier uppges ha dödats. Till denna siffra ska läggas offren för blockaden, som Israel vägrade lätta på.
Att kriget inte handlar om raketer visar också Västbanken.
Där styr president Mahmoud Abbas och Fatah. De har valt förhandlingar och samarbete med ockupationsmakten, inte minst i kampen mot Hamas, och de har goda relationer med USA, EU och de västallierade arabstaterna. Det har inte hindrat Israel från att mörda, fängsla och trakassera Västbankens invånare, från att förstöra hus och jordbruksmarker, att bygga ut bosättningarna och förlänga den hatade Apartheidmuren.
Ett land vars existens bygger på folkfördrivning, rasism och ockupation, på förnekandet av palestiniernas rättigheter, kan inte överleva utan våld – och det oavsett om palestinierna skjuter raketer eller ej.
I den katastrof vi nu ser i Gaza är det trots allt hoppfullt att angriparna möter motstånd, att den ”oövervinnliga” israeliska armén än en gång kan komma att tvingas till reträtt utan att ha uppnått sina mål.
Palestinierna har av sina libanesiska kamrater lärt hur man bekämpar en militärt överlägsen fiende. I Gaza finns ett liknande system av tunnlar och bunkrar som i södra Libanon. Men man måste inse att Hamas och övriga grupper i det isolerade, utfattiga och extremt tätbefolkade Gaza är militärt svagare och kämpar under betydligt svårare förhållanden än Hizbollah.
Seriösa bedömare är dock överens om att de storslagna målsättningarna om att med militära medel krossa Hamas, göra slut på ”Hamasstaten” i Gaza, eliminera Hamasledningen och det som israeliska politiker och befälhavare tidigare sagt inte kommer att lyckas.
Det inser också israelerna, som tonat ned sina uttalanden. Nu handlar det om att stoppa raketbeskjutningen. Men inte ens det har den israeliska krigsmakten lyckats med.
Stöd från arabfolken
En sak har Israel uppnått, bortsett från blodbadet. Det ”förhatliga” Hamas är populärare än någonsin bland folken i arabvärlden. Palestinafrågan har en enorm sprängkraft, och den som gör motstånd mot Israel och USA vinner snabbt massornas sympati.
Det utgör ett problem för de västallierade arabstaterna. Under kriget har demonstrationer mot Israel förbjudits eller bemötts med våld, av rädsla för att de ska slå över i protester mot de egna hatade regimerna. Det gäller särskilt Hosni Mubaraks Egypten, en central aktör i isoleringen av Gaza och Hamas och en av USA:s närmaste allierade.
Därför väckte det stort rabalder när den populäre Hizbollahledaren öppet kritiserade de arabländer som vägrar låta folket visa sin solidaritet med Gaza. Nasrallah anklagade också de arabiska ledarna för att genom sin passivitet ge Israel fria händer, precis som under Libanonkriget.
Det mest provocerande var att Nasrallah uppmanade egyptierna att i miljontals gå ut på gatorna och kräva att Mubarak öppnar gränsövergången till Gaza. Tänk om de lyssnar. Tänk om egyptierna likt palestinier och libaneser tar strid och reser sig mot diktaturen. Faktum är att om folket fick välja skulle Egypten ha en regering som lierar sig med just de krafter som USA och Israel gör allt för att bekämpa.
Där är vi inte än. Men det vore den för imperialismen värsta tänkbara utgången av Israels angrepp på Gaza.
Patrik Paulov
utrikesredaktör Proletären
