10 år sedan kriget mot Jugoslavien – brytpunkt i Natos omvandling

Det är tio år sedan USA och Nato startade det massiva militära angreppet mot Jugoslavien. Här skriver Teddy-John Frank, tidigare Kommunistiska Partiets internationelle sekreterare, om hur kriget var en brytpunkt i omvandlingen av Nato, från en allians riktad mot Sovjetunionen till en krigsorganisation i USA-imperialismens tjänst med möjlighet att sätta in trupper var som helst i världen.

2010-10-01

Kriget mot Jugoslavien (”rest-Jugolavien” i praktiken Serbien) startade den 24 mars 1999, och fortsatte under 78 dygn med ständiga flygbombningar. Sammanlagt genomfördes över 22.000 ”air sorties” fram till 3 juni.

Den materiella förstörelsen var enorm. Väsentliga delar av Serbiens civila infrastruktur förstördes dessa månader, inklusive sjukhus, skolor, bostadsområden, fabriker, elektricitetsverk, vattenreningssystem mm.

Däremot var militära förluster ringa på bägge sidor. Beroende på att Nato-sidan inte använde sig av några markbaserade stridskrafter, och därför att huvudsyftet med angreppskriget inte var att tillfoga Serbiens militär nederlag, utan att tvinga dess politiska ledning (dvs Slobodan Milosevics regim) till kapitulation.

Tiden före anfallet genomförde USA och Storbritannien en enorm propagandakampanj mot Serbien och den ”diktatoriska Milosevic-regimen”. Befintliga motsättningar mellan folkgrupperna i Kosovoprovinsen utnyttjades maximalt, och när USA och Storbritannien från 1997 försåg den kosovo-albanska UCK-gerillan med vapen och oreserverat politiskt stöd växte våldet i regionen.

Samtidigt anklagades serberna för ”folkmord” och etnisk rensning. USA:s försvarsminister William Cohen hävdade att ”över 100.000 kosovoalbaner mördats”; Tony Blair påstod i brittiska underhuset samma dag som kriget startade att ”minst 40.000 albaner mördats och att siffrorna med all säkerhet kommer att visa sig vara än värre den dagen hela sanningen kommer fram”.

Propagandabilden som spreds i väst talade sitt tydliga språk. Serbien och Milosevic-regimen var ansvarig för något som Blair kallade ”Hitlerliknande folkmord jämförbart med förintelsen av judarna under andra världskriget”. Alltså var en insats från USA och Nato nödvändig i ”humanismens och de mänskliga rättigheternas namn”.

Till yttermera visso sades det hade USA och dess allierade försökt att lösa konflikten vid förhandlingsbordet men misslyckats. UCK-gerillan godkände där USA:s förslag men Serbien vägrade. Det var de sk Rambouillet-förhandlingarna, där USA lade fram ett diktat som inte skulle diskuteras utan endast, med USA:s chefsförhandlare Richard Holbookes ord, ”take it or leave it”. USA:s huvudkrav var helt enkelt att Kosovo-provinsen skulle brytas loss från Serbien, och att Nato-trupper tog över kontrollen – och att Nato-trupper även skulle ha rätt att besätta resten av Serbien.
Kanske inte så märkligt att de serbiska förhandlarna inte kunde sätta sina namn under en sådan ”lösning”.

Efter 78 dygns terrorbombningar nåddes en eldupphöröverenskommelse, enligt förslag framlagt av G7-länderna och Ryssland. Det verifierades sedan också i FN:s Säkerhetsråd genom resolution 1244, där Kosovos ställning som en serbisk provins bekräftades, och att ockupationsstyrkorna i Kosovo, även om de till huvuddelen bestod av Nato-trupper, ändå formellt skulle vara FN-styrkor.

Varför detta krig?
USA:s och Natos anfall stred flagrant mot FN-stadga, folkrätt och internationell lag. USA och dess Nato-allierade, hade överhuvudtaget inte brytt sig om att försöka få ett FN-mandat för att legitimera det.

Ett skäl till detta var naturligtvis att USA och Nato-länderna helt enkelt bedömde att de inte skulle kunna få igenom ett sådant mandat i Säkerhetsrådet. Ryssland – och förmodligen även Kina – skulle lägga sina veton. Ett sådant bakslag skulle framstå som ett svaghetstecken och dessutom skulle självfallet ett kommande angrepp efter det framstå än mer brottsligt i världsopinionens ögon.

Men det fanns även ett annat, strategiskt mer betydelsefullt skäl, med större bäring för framtiden, till varför man inte ens ville ha ett godkännade från FN. Genom att helt åsidosätta FN demonstrerades påtagligt för omvärlden, att USA och dess militära redskap Nato, inte bara är den överlägset starkaste krigsapparaten i världen, som inte låter sig styras eller begränsas av någon annan, utan också att USA är världens enda kvarvarande supermakt, som självt bestämmer var, när och hur man ger sig själv rätten att agera.

Med andra ord, den allsmäktiga världs-polisens röst som, med George Bushs ord några år senare, förklarar att ”antingen är ni med oss eller så är ni mot oss – och om ni är mot oss, får ni ta konsekvenserna”.

Nato i dagens värld
Det var inte bara ett slumpmässigt sammanträffande, att Natos 50-årsjubileum inföll samma månad som bomberna föll över Serbiens städer. Vid högtidlighållandet av denna årsdag antogs också grundläggande förändringar av Natos stadgar, program och målsättningar. Fram till denna tidpunkt – april 1999 – var Nato en kvardröjande del från kalla krigets dagar: en militärallians riktad mot Sovjetunionen och dess allierade. Natos operationsområde var begränsat till sina medlemmar (och deras fiender).

Under hela 1990-talet togs steg efter steg för att ändra Natos inriktning från militärallians till ett mäktigt krigsvapen att kunna sättas in varhelst på jordklotet USA-imperialismens och dess allierades intressen ansåg det önskvärt.

Samtidigt som denna omstrukturering pågick, anslöts ett antal nya medlemmar till organisationen, vilket framförallt demonstrerade konsekvenserna av Sovjetunionens sammanbrott i början av decenniet. Man kan enkelt säga att Nato flyttade fram sina positioner, politiskt och geografiskt, i takt med fiendens bakslag. Baltstaterna, Ungern, Tjeckien är tydliga exempel.

En annan del av förberedelserna för Nato:s nya roll innebar bla tillskapandet av PFP (Partnerskap för Fred) 1994, dit en rad länder knöts som av olika skäl inte kunde eller ville anslutas direkt till Nato (pga av omfattande folkligt motstånd, som i Sverige tex). Dessutom genomfördes i namn av humanitära räddningsövningar, ”krigsspel” osv årligen operationer med Nato som organisatör runt om i världen. 1997 avslutades en sådan operation – i Kazakstan – med den sammanfattande värderingen: ”det finns inte en nation på jordens yta som vi inte kan nå” (USA-generalen Sheehan som ledde övningen).

Anfallskriget mot och bombningarna av Serbien kom således att utgöra både slutpunkten på USA-imperialismens och västmakternas tioåriga kampanj för att stycka upp Jugoslavien i mindre och svagare nationer, samtidigt som landet öppnades upp för marknadsekonomi och det internationella kapitalets exploatering, men också det första konkreta exemplet på det ”nya” Natos roll i USA-imperialismens globala strategi.

De senaste tio åren har världen fått se vad den rollen innebär. När det ”globala kriget mot terrorismen” inleddes efter 11 september 2001 var Nato en avgörande faktor som USA-imperialismen utnyttjade för att stärka sin ställning och närvaro i Centralasien. Både direkt och indirekt. Ty en del av de operationer som USA genomfört med egna styrkor, hade inte varit möjliga av resursskäl om inte andra Nato-länder funnits till hands och bidragit på andra håll.

Obama trappar upp
Det räcker med att peka på ockupationerna och krigsbrotten mot Afghanistans och Iraks folk för att inse detta. USA:s nye president Barack Obama har visserligen ”lovat” att USA:s styrkor skall reduceras i Irak – ja till och med försvinna därifrån inom 18 månader. Ett löfte som måste ifrågasättas. USA lämnar inte Irak ifred. Inte utan att först ha garanterat sig fortsatt tillgång till dess oljerikedomar, försäkrat sig strategiska militära stödjepunkter och baser, placerat tillräckligt lojala ledare vid makten osv.

Nu flyttas fokus till Afghanistan från den nya USA-administrationen. Men USA har helt enkelt inte råd med än större kostnader och därför kräver Obama att såväl övriga Nato-länder som andra skall öka sina insatser. Vilket också omfattar utökade militära angrepp mot Pakistan i den regionala plan som utarbetas.

”Glöm inte att 3000 av våra civila landsmän som bara var på väg till sitt dagliga jobb dog elfte september”, sa Obama när han höll sitt utrikespolitiska linjetal nyligen i ett försök att skaka liv i den amerikanska vreden och vrida uppmärksamheten från dagens finanskris och marknadsekonomiska mardrömmar.

Carl Bildt, som väl anser att Sverige i praktiken redan är med i Nato, var snabb med att lova svenska förstärkningar ”åtminstone en tid framåt så att valet i Afghanistan säkras”. Från andra håll är tveksamheten större. Alla Nato-länder har väl mer än nog av andra egna bekymmer.

USA:s och Natos krigsförbrytelser:
Exempel på konkreta och verifierade krigsförbrytelser och brott mot krigslagarna som USA och NATO begick under de 78 dygnens terrorbombningar 1999:

12 april Ett civilt tåg bombas på bron vid Grdelica, tio passagerare dödas, sexton skadas.

15 april En flyktingkonvoj bombas på vägen mellan Prizren och Djakovica, 74 civila dödas.

23 april Serbiska tv i Belgrad bombas, sexton anställda dödas.

24 april Samhället Doganovici bombas med klusterbomber, fem barn och många vuxna dödas.

27 april Bostadskvarter i Surdulica bombas, tolv barn och många vuxna dödas.

28 april 50 bostadshus, tillhörande romer, bombas i Prizen varav fyra dödas och 20 skadas.

13 maj Klusterbomber dödar 79 flyktingar i Prizren. Samma dag bombas Korisa i Kosovo och 87 albaner dödas. (Nato påstod inledningsvis att det rörde sig om serbiska ”terrorister”, när det visade sig felaktigt att det var albaner som drabbats därför att serbiska krypskyttar använt dem som ”mänskliga sköldar”. Senare undersökningar visade att också det påståendet var lögn.)

27 maj Folkrepubliken Kinas ambassad i Belgrad bombas, tre tjänstemän dödas, 27 skadas.

Flera sjukhuskomplex, bla Neurologiska sjukhuset och barnsjukhuset Dragisa Misovic i Belgrad, bombas, liksom skolor, vattenreningsanläggningar, petrokemiska och andra fabriker, broar, järnvägar m m.

Teddy-John Frank