Det senare är bra. Det sägs visserligen att all uppmärksamhet är positiv, även den negativa. Men i sverigedemokraternas fall har den hittillsvarande nedtystningskampanjen bara gett argument för det vällustigt utnyttjade martyrskapet: ”Här är partiet som tystas för att vi säger det som inte får sägas.”
Ironiskt nog förstärks detta martyrskap av den uppmärksamhet som sverigedemokraterna trots allt fått, nästan alltid i samband med mer eller mindre våldsamma motdemonstrationer. Även konfrontationstaktiken har spelat sverigedemokraterna i händerna.
Under Jimmie Åkessons ledarskap har sverigedemokraterna lagt sig vinn om att tvätta bort den bruna stämpeln. Det syntes inga kängor och inga brunskjortor i möteslokalen i Karlskrona, nästan bara slipsar och kostymer och till de yttre välartade män.
Men reningsbadet är mest yta, ty även om sverigedemokraterna försökt bredda sig politiskt, så är fortsatt invandrarfrågan partiets stora och enda slagnummer. Vilket var närmast demonstrativt tydligt på riksårsmötet. Allt Sveriges elände förklarades med den sk massinvandringen och med det skadliga inflytandet från främmande kulturer.
Att sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt missnöjesparti råder det ingen tvekan om. Men det klingar falskt när diverse borgerliga ledarsidor lättat konstaterar detta. För sverigedemokraterna är inte bara ett främlingsfientligt missnöjesparti, utan också och samtidigt ett uttalat borgerligt parti.
Värdegrunden är socialkonservativ. Familjen, hembygden och fäderneslandet är grundbultarna i sverigedemokraternas samhällssyn. Med fädernas kyrka som extra förstärkning. Det är värnandet om dessa ”naturliga” gemenskaper som skall skapa social harmoni, givetvis bortom ”onaturligt” inflytande från främmande kulturer och religioner. Men också och framförallt bortom klasskampens split.
I sverigedemokraternas samhälle är klasskamp ett lika främmande och lika oönskat inslag som muslimer.
Socialkonservatismen gör att sverigedemokraternam i ideologisk mening står nära kristdemokraterna och nära de socialkonservativa falangerna i moderaterna och centern. Varvid det inte är någon tillfällighet att en stor del av partiets lokala företrädare hämtats från just dess partier. Steget är alls inte långt.
Närheten är också tydlig i den praktiska politik som trots allt finns. Sverigedemokraterna hyllar småföretagsamheten och vill på dess altare offra både LAS och MBL. Man är givetvis för marknadsekonomin och vill därför privatisera än större delar av offentlig sektor. Man är för avskaffandet av förmögenhetsskatten och sänkningen av fastighetsskatten och vill därtill sänka arbetsgivaravgifterna. Man vill ha avlönade hemmafruar och skattesubventionerade pigor och vill inskränka rätten till abort.
Detta för att nämna bara några av de krav som Sverigedemokraterna har på sitt program.
Ett utpräglat borgerligt parti, alltså. Med kapacitet att utmana inte minst kristdemokraterna om de socialkonservativa väljarna. Göran Hägglund lär sova oroligt om natten när han nu möter opposition från abortmotståndarna i de egna partiet. För den kristna högern utgör sverigedemokraterna ett alternativ, särskilt i en tid då civilisationernas kamp gjorts till global ideologi.
Men också och samtidigt ett högerpopulistiskt parti. Vilket är det allvarliga ur arbetarsynpunkt. Sverigedemokraternas enkla förklaringsmodell - allt elände beror på massinvandringen - appellerar inte bara till högerväljare, utan också till arbetare som i besvikelse söker enkla svar på varför allt blivit så mycket sämre i Sverige.
I retoriken vårdar sverigedemokraterna mycket medvetet en slags folkhemsnostalgi. Vilket är falskt. Sverigedemokraterna önskar sig ingalunda tillbaka till det starka samhälle som partisekreteraren Björn Söder kallade DDR-Sverige i sitt inledningstal i Karlskrona. Det sverigedemokratiska folkhemmet vilar inte på en stark arbetarrörelse, utan på en klasslös folkgemenskap. Där arbetaren skall veta sin plats.
Detta ger förklaringsmodellen. Nedmonteringen av folkhemmet beror alls inte på att socialdemokratin övergivit den reformistiska socialismens projekt och självklart inte på de krav kapitalismen ställer, utan på massinvandringen och på det främmande inflytande som hotar den fiktiva folkgemenskapen. Varvid EU får sig en liten och numera ganska nedtonad släng. Men bara som en bisak.
Argumentationsmässigt är det mer än lovligt torftigt. Dels för att vi hade stor invandring till Sverige också under folkhemsperiodens glansdagar. Men framförallt för att invandringen alls inte förklarar det politiska systemskifte som Sverige genomgått.
Just detta är sverigedemokraternas trumfkort. Borgarna vill inte vidgå att systemskiftet är just politiskt, att det är överklassens revansch i en tid som inte längre kräver reträtter för ett socialistiskt hot. Sossarna vill i sin tur inte erkänna att de övergivit sitt eget folkhemsprojekt, att de inte längre vare sig vill eller vågar utmana överklassen vad gäller fördelningen av samhällets allt större resurser. Vilket lämnar fältet fritt för sverigedemokraternas populism.
Man kan diskutera invandringens påfrestningar, särskilt i ett läge då kapitalismen medvetet använder arbetslösheten som ett vapen mot arbetarklassen och då stora grupper invandrare placeras i social misär och permanent utanförskap. Man kan diskutera falskheten i en integrationspolitik som i det politiska etablissemanget bara existerar som en läpparnas bekännelse.
Man kan också diskutera flyktingmottagandets fördelning. Vore det inte rimligt att USA och Storbritannien och det sverigedemokratiska drömlandet Danmark tog ett större ansvar för den flyktingkatastrof man orsakat i Irak?
Men inget av detta har med det nyliberala systemskiftet att göra. Sverige är rikt nog att sörja för alla sina invånare, också för invandrarna och för de som nyligen sökt skydd här. Att skylla på invandringen är att dölja att systemskiftet representerar en gigantisk förmögenhetsomfördelning, från de fattiga till de rika och från det gemensamma till det privata. Det finns pengar så det räcker och blir över. Om de bara tas där de finns.
Med detta sagt är det lätt att se att vare sig media eller det stora politiska partierna är förmögna eller ens villiga att ta debatten med de arbetare som lockas av sverigedemokraternas förenklade budskap. Visst är det bra att Aftonbladet avslöjar en del av sverigedemokraternas företrädare som hycklare. Men hyckleriet är sannerligen inte något som skiljer sverigedemokraterna från övriga partier, så denna typ av argumentation lär inte bita på dem som vänt de etablerade partierna ryggen i protest mot just hyckleriet.
Sverigedemokraternas väljarkår är tudelad. De förstockat konservativa och religiöst fundamentalistiska kärnväljarna ger vi kommunister blanka tusan. Dem får Göran Hägglund och Jimmie Åkesson gräla om bäst de gitter.
Med de förförda arbetarväljarna är det en annan sak. Deras berättigade missnöje med ett Arbetarsverige i utförsbacke måste tas på allvar och måste framförallt vändas i klassmässiga banor. Genom att åskådliggöra den verklige fienden och de verkliga orsakerna till massarbetslöshet och välfärdsslakt. Det är kapitalismen och den nyliberala politiken som är fienden, inte arbetare och fattiga människor från andra länder.
Mona Sahlin kan ”ta debatten” med Jimmie Åkesson i TV. Vilket inte bara ger sverigedemokraterna en legitimitet de inte är värda, utan som också framförallt ger sd möjlighet att sätta sin förvridna prägel på den politiska dagordningen. Men Mona Sahlin kan inte ta debatten med de missnöjda arbetarväljarna. För att den politik hon representerar är grunden för missnöjet. Den debatten måste de klassmedvetna arbetare ta. För att det bara är vi som kan vinna den.
Vi kommunister är för att Sverige skall vara en fristad för människor på flykt undan fascistiskt förtryck, krig och etnisk förföljelse. Bara den hjärtlöse kan förneka flyktingar skydd. Men vi är inte för fri invandring. Import av billig arbetskraft är bara ett kapitalistiskt sätt att spela ut arbetare mot varandra.
Vi förnekar ingalunda de problem som invandringen för med sig. Segregationens sociala utanförskap ställer till med mycket otyg. Som kriminalitet och gängbråk. Segregationen splittrar och skapar oförståelse mellan människor som behöver förstå varandra.
Men i grunden har svenska och utländska arbetare gemensamma intressen i kampen mot kapitalismen och den nyliberala politiken, gemensamma intressen som det gäller att tydliggöra och samla till kamp kring. Segregationen av klassen upphävs i gemensam kamp.
Detta bara sagt i förbigående. För även om det är nödvändigt att avvisa sverigedemokraternas fördomsfulla, reaktionära och splittrande invandringspolitik, så är det viktigaste att avslöja och bekämpa sverigedemokraterna som ett arbetarfientligt högerparti.
Anders Carlsson
Partiordförande
