Dock har vi svårt för 6 juni, den punschpatriotiska flaggdag som sent omsider omvandlats till officiell nationaldag. För precis som Jan Myrdal säger i sitt tal, så instiftades och firades denna dag i decennier ”till minne av Sveriges eländiga roll i Trettioåriga kriget och till nationalförstöraren Karl XII:s ära”.
Jan vill inte låta överklassen överta historien, vilket är rätt. Men varför då överta en dag som överklassen instiftat för att hylla sig själv och sin egen historieskrivning?
Det kan vara att nationaldagsfirandets överklassprägel inte längre är lika tydlig som förr. Men då tillkommer istället det monumentala hyckleri som numera omger 6 juni. Vi fick vår officiella nationaldag samtidigt som överheten förberedde sig på att sälja ut Sveriges nationella självbestämmande och vi anbefalls att fira den som helgdag när självbestämmanderätten har exporterats till EU. Istället för självbestämmanderätt har vi fått en nationaldag.
Vi är kanske överkänsliga, men detta sammantaget gör att vi inte kan uppbåda minsta entusiasm för 6 juni, en känsla som vi delar med den stora majoriteten av Sveriges arbetarbefolkning. Det är den anbefallda nationaldagen vi är mot, inte det nationella.
Man skall inte låta känslorna ta överhanden. Det är både farlig och felaktigt att överlämna det nationella till en hycklande överhet, eller till diverse obskyra krafter, särskilt i en situation då EU-medlemskapet skapar ett växande avstånd mellan den förda politiken och det som de flesta människor anser rätt och rimligt. När överheten europeiserat sig är det nödvändigt för kommunister och andra vänsterkrafter att ta strid för självbestämmanderätten och att framhålla det värdefulla och rimliga i en nationell politisk linje.
Det är så vi ser på saken. Det nationella är en politisk stridsfråga, där det idag framförallt gäller att anklaga överklassen för att ha sålt ut Sverige till EU.
*
Här är inte plats att diskutera ”det svenska”. Det finns givetvis och precis som Jan skriver har det djupa rötter i historien. Även om det också inbegriper nyare impulser, som den sk folkhemsperiodens starka jämlikhets- och rättvisetänkande.
Vi vill kraftigt instämma i att ”det svenska” inte har ett spår med gener att göra. Det är en historisk och kulturell företeelse och därvid något som ständigt förändras och berikas.
Den borgerliga nationalismens självförhävelse är oss fullständigt främmande. Vi värnar inte svensk kultur för att den är förmer än andra kulturer eller för att den skall isoleras från andra kulturer, utan för att den är en del av oss och vår identitet.
Jan talar om syrenerna i Björkviken. Själv kan jag med två veckor kvar till semester redan känna doften av den vilda kaprifolen i de bohuslänska stenrösena. Det finns inget svenskare än sommaren. Vilket givetvis har med vårt klimat att göra. Men också med allemansrättens relativa frihet och faktiskt med det strandskydd som (ännu) inte låter den privata äganderätten ockupera de vackraste delarna av vår natur.
Visst angår oss syrener och kaprifol!
*
Den anbefallda nationaldagen berör mig inte. Jag ser istället fram mot att det svenska folket skapar sig en egen nationaldag till minne av det kommande unionsutträdet.
Men när jag om några veckor på eget bevåg seglar ut ur unionen, till Norge, så vajar den svenska fanan stolt i aktern. Och jag håller alla mina tummar för Sverige i VM.
Så är jag svensk och skäms inte över det. Men nationaldagsfirandet får klara sig mig – och oss – förutan.
Anders Carlsson
Partiordförande
