Jimmie Åkesson bekänner färg

I förhållande till den främlingsfientliga opinionen spelar det inte så stor roll att huvuddelen av Åkessons påståenden kan avvisas som glidningar, myter eller rena lögner. Fakta studsar som regel mot fördomar.

För någon månad sedan bytte tidningen Expressen (17/10) spelplan. Genom att intervjua Jimmie Åkesson i andra frågor än invandringspolitiken. Det var pinsamt för Åkesson. Titt som tätt tvingades han ta avstånd från partiets egna dokument för att inte punktera de nymodiga försöken att framställa Sverigedemokraterna som den socialdemokratiska folkhemstankens yttersta försvarare.

Det var något av en repris på Olle Stenholms intervjun med en svarslös Bert Karlsson inför valet 1991.

I Åkessons fall gällde glidandet inte minst arbetsmarknadspolitiken, där idédokumentet från 2006 präglas av den fifflande småföretagarens mest vulgära fackförenings- och arbetarfientlighet, inkluderande krav på avskaffande av såväl LAS som MBL. Lite pinsamt för Åkesson, som numera säger sig stå bakom den svenska modellen.

Nu visste Åkesson att han gled ner i säker tunna, för i Ljungbyhed antog landsdagarna ett nytt arbetsmarkandspolitisk program, denna gång kallade riktlinjer, där man bekänner sig till den svenska modellen. Nu är det bara aktuellt att reformera LAS. Medan MBL inte nämns överhuvudtaget.

Riktlinjerna är mycket korta och lär mest syfta till att i populistisk anda undkomma facklig kritik. Men ändå sticker bockfoten fram, inte längre i form av vulgär fackföreningsfientlighet, men väl i form av en korporativ samhällssyn, snubblande nära den som Mussolini representerade (och dessvärre också nära den samförståndsanda som präglar socialdemokratisk fackföreningsrörelse).

”Såväl fackförbunden som arbetsgivarorganisationerna fyller härvidlag en viktig samhällsfunktion. Viktigt att poängtera är dock att arbetsgivare och löntagare inte enbart har motstridiga intressen, utan också starka gemensamma intressen i stabilitet och tillväxt”, skrivet det nya dokumentet.

Enligt riktlinjerna är just de gemensamma, nationella intressena överordnade: ”Målsättningen är att kunna tillvarata nationens samlade intressen. Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen på området gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge.”

Den fifflande småföretagaren behöver inte låta hoppet fara! Beroende på underliggande förutsättningar kan företagaren snart nog få både avskaffande av MBL och ett utökat strejkförbud. Eftersom arbetarens intressen är underordnade nationens.

Sverigedemokraternas idéprogram erkänner överhuvud-taget inte klass som indelning i samhället. Samhället består istället av i tur och ordning människan, familjen, hembygden och fäderneslandet. Inte undra på då att partisekreteraren Björn Söder talar kärleksfullt om Astrid Lindgrens klasslösa idyller, typ Bullerbyn. Svenskhetens samhällsideal hör hemma i fantasins värld.

I Ljungbyhed talade Söder ändå om arbetare. Eller rättare sagt om svenska arbetare. I motsättning till utländska. I Sverigedemokraternas värld finns arbetaren som svensk eller utländsk, men inte som medlem i en samhällsklass och då rakt inte som medlem i en samhällsklass med gemensamma intressen. Eftersom samhällsklasser inte finns.

Kravet på arbetare från andra länder är därmed givet: De skall ta till sig svenska värderingar, vilka de nu är – ”passar det inte är det bara att åka hem och aldrig komma tillbaka”. Detta sagt till församlingens oförställda jubel och landsdagarnas längsta applåd.

Detta med svenska värderingar återkommer ständigt i Sverigedemokraternas argumentation, utan att närmare definieras. Som om alla svenskar har samma värderingar, oavsett samhällsposition.

För vår del vill vi till detta göra följande deklaration. Klass är viktigare än nationalitet. Arbetare bör uppträda som arbetare, oavsett nationalitet. Vilket gäller svenska arbetare i lika hög grad som utländska. Klassolidaritet och kamp för gemensamt klassintresse måste gå före såväl nationell identitet som religiös tillhörighet.

På landsdagarna i Ljungbyhed gjorde SD till synes helt om i arbetsmarknadspolitiken. Liksom i frågan om biståndet till fattiga länder, där det tidigare kravet på en nedläggning av Sida slopades till förmån för ett nedskuret bistånd, typ moderaternas. I programmatisk mening är partiet fortfarande ett reaktionärt, socialkonservativt parti, men i mer praktisk politik finns en strävan att inte sticka ut mer än nödvändigt. Med invandringspolitiken som givet undantag.

Partimedlemmarna har inte alldeles lätt att hänga med i denna mittensväng, dirigerad av partiledningen, vilket partiledare Åkesson fick erfara under sitt stora linjetal.

Så fick han stormande applåder när han citerade sig själv från förr, att han aldrig kommer att medverka till att Mona Sahlin blir Sveriges statsminister. Vilket var lite pinsamt eftersom avsikten var att ta avstånd från detta uttalande till förmån för den nya positionen, att SD numera är beredda att samarbeta med vem som helst, bara samarbetet ger genomslag för den egna politiken.

Avsikten med denna positionsförändring är naturligtvis att inte skrämma bort missnöjda sossar genom att kleta sig mer än nödvändigt till högerregeringen, en listig taktik som inte förändrar vare sig partiets karaktär eller syn på sig självt, åskådliggjort via applådåskorna. Sverigedemokraterna är och förblir en renodlat högerparti.

Att SD också är ett manschauvinistiskt parti, som hyllar hemmafruidealet, är välkänt och det åskådliggjordes också på landsdagarna, där kvinnorna lyste med sin frånvaro i talarstolen. Närvarande journalister räknade på lördagen till tre kvinnliga inlägg av tvåhundra. Varvid vi inte kan låta bli att citera Expressen träffande kommentar: ”SD är ett parti som osynliggör kvinnor bättre än någon burka.”

Ett djupt reaktionärt högerparti, alltså. Vilket inga opportunistiska utflykter kan dölja. Men ändå räcker inte detta för att definiera Sverigedemokraterna. För Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet skriker ut att SD framförallt är ett främlingsfientligt parti; ett parti som på rasistiskt manér skuldbelägger en hel befolkningsgrupp (muslimerna) och utpekar den som det stora hotet mot Sverige och svenskarna.

Islamologen Jan Hjärpe har fullständigt rätt i att Åkessons artikel uppvisar skrämmande likheter med nazisternas antisemitiska propaganda, det räcker med att byta ut orden ”islam” och ”muslim” i Åkesson artikel mot ”judenhet” och ”jude” och likheten blir uppenbar.

Samtidigt som landsdagarna i Ljungbyhed positionerar Sverigedemokraterna mot mitten, av opportunistiska skäl, så återvänder Jimmie Åkesson alltså till SD:s nazistiska förflutna. I partiets paradfråga. För sällan har argumentationen varit så samlat vulgär och så gruppmässigt utpekande som i denna artikel. Det handlar om ren rasism. Vilket inga krumbukter kan dölja.

Detta ger förutsättningarna inför valet 2010. Trots piruetterna i Ljungbyhed, så kandiderar SD på en rasistisk,
islamofobisk plattform. Det är islamofobin som skall föra SD in i riksdagen. Om det lyckas återstår att se. Kanske har Åkesson tagit i för mycket. Man kan i alla fall hoppas att alla potentiella väljare inte är beredda att följa SD ut
i de rasismens utmarker där Åkesson nu befinner sig.

Självklart måste SD bemötas och bekämpas. Men man kan inte begära att det politiska etablissemanget skall möta SD på den spelplan som utgörs av klasspolitiken. Den uppgiften får vi kommunister och andra klassmedvetna arbetare åta oss. Genom att avslöja SD som ett rent högerparti och genom att hävda enigt uppträdande i kampen för klasskraven, oavsett nationell eller religiös bakgrund.

Men man kan och måste begära att högeralliansen ger klara och bindande besked i regeringsfrågan: Kan högern tänka sig att regera med stöd av Jimmie Åkesson och SD, såsom partivännerna i Danmark med stöd av Pia Kjærsgaard och Dansk Folkeparti?

Utan besked i den frågan är varje röst på något av höger-alliansens partier också en röst på inflytande för Sverigedemokraterna.