Islamiseringsmyten

Ungefär så kan innehållet i Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet (19/10) sammanfattas.

Metoden är sedvanlig och har redan dissekerats i media. Åkesson lyfter ut en antal enskildheter, som finns i ett slags grumligt allmänt medvetande, oavsett sanningshalt, för att sedan göra enskildheterna till det allmänt muslimska och till en del av den påstådda islamiseringen av Sverige – ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Det är denna metod, att generalisera i syfte att demonisera, som ger en otäck likhet med nazisternas antijudiska propaganda på 1930-talet.

Men låt oss lämna enskildheterna därhän. För att istället granska den demoniserande helhetsbilden: Teorin om att det pågår en islamisering av Sverige, som måste stoppas, annars kommer muslimerna snart nog ta över hela Sverige och i alla fall Malmö.

Att antalet människor med bakgrund i muslimska länder blivit fler i Sverige är givet, det har USA:s krig i Somalia, Afghanistan och Irak och Israels terror mot palestinierna sörjt för. Det handlar om drygt 300000 personer. Vilket gör drygt 3 procent av Sveriges befolkning.

Men nu är muslim en religiös beteckning, som kristen, varvid det finns både kristna, som assyrierna, och icke troende, som flertalet iranier, bland de som flytt från muslimska länder. Liksom en hel drös människor som är lika lite religiösa som de flesta svenskar.

Enligt Åkesson är det religionen – islams påstådda anspråk på världsherravälde – som utgör källan till den muslimska konspirationen, så givetvis måste muslim användas i begreppets religiösa mening. Till detta konstaterar Nämnden för statligt stöd till trossamfund, den statliga myndighet som för statistik över religiös aktivitet, att islamiska församlingar i Sverige har sammanlagt 106 327 medlemmar (2008), att jämföra med 6751952 medlemmar i Svenska kyrkan, 744844 medlemmar i andra kristna kyrkor och 9368 i judiska församlingar. Muslimerna utgör alltså 1,41 procent av de religiöst organiserade och de organiserade muslimerna 1,14 procent av befolkningen i Sverige.

Nu är det med organiserade muslimer som med organiserade kristna, långtifrån alla är utövande. Att fastställa antalet utövande muslimer är svårare, men enligt Sydsvenska Dagbladet kunde de 2006 uppskattas till cirka 25000 personer (9/2 2006), en siffra som näppeligen är tilltagen i underkant med tanke på att det 2006 bara fanns sex officiella moskéer i Sverige. Någonstans måste ju religionsutövarna kunna utöva sin religion.

På senare år har moskéerna blivit fler, det finns nu ett drygt tiotal officiella moskéer runt om i Sverige – att jämföra med 3330 kyrkor inom bara Svenska kyrkan – och ett stort antal sk källarmoskéer, så på goda grunder kan man anta att också utövarna blivit fler. Men de utgör knappast fler än 50000 personer, vilket i så fall gör max 0,53 procent av Sveriges befolkning.

Det är alltså denna lilla religiös minoritet, som till sin överväldigande majoritet består av högst ordinära personer, som utgör det ”värsta hotet mot Sverige sedan andra världskriget”.

Nu kan också små minoriteter utöva avgörande makt i ett samhälle. Genom ägande. Eller genom att uppbära avgörande samhällsfunktioner. Så vår lilla undersökning måste gå vidare.

Är muslimerna måhända förmögna, som judarna påstods vara i 30-talets Tyskland? Ett snabb titt på listan över Sveriges hundra rikaste personer ger ingen träff. Inte ett enda arabisktklingande namn. Vi söker vidare bland direktörerna för de svenska storföretagen. Samma resultat. Inte ens kuwaitägda OKQ8 håller sig med någon ickesvensk i ledningsgruppen.

På affärstidningarnas börssidor får vi äntligen träff. Men då handlar det om den gamle skojaren Refaat el-Sayed, som numera bedriver sin skojarverksamhet i Egypten. Inte mycket till konspiratör mot Sverige.

Ett litet inpass. Vem utgör hotet i krisens Sverige? Är det den beslöjade muslimska kvinnan, om än så främmande i apparitionen. Eller är det SE-bankens vd Annika Falkengren, så blond och svensk och ändå så helt utan skrupler vad det gäller att berika sig själv och bankens aktieägare, gärna och om möjligt med hjälp av skattebetalarnas pengar och i vart fall med hjälp av arbetarnas pengar, för när Falkengren nu skall ordna upp sina svindlande affärer så sker det med hjälp av ockermässiga räntemarginaler.

Det är sannerligen inte muslimska konspiratörer som lägger ner fabriker i Sverige och flyttar jobben till låglöneländer, utan högst ordinära svenska direktörer, som regel påhejade av lika ordinära svenska aktieägare.
Låt oss gå vidare.

I riksdagen, detta centrum för anpassligheten, måste muslimerna väl ändå finnas? Och verkligen. I riksdagen finns nio ledamöter med namn som klingar av den muslimska världen. Om de är troende och i så fall troende muslimer vet vi inte. Men de utgör 2,57 procent av riksdagens ledamöter. Vilket ger en underrepresentation för människor med ursprung i den muslimska världen.

Men på kulturens område måste väl ändå islamiseringen märkas? Eftersom den handlar om att tränga undan det svenska till förmån för det muslimska.

Om vi då bortser från kulinariska influenser som kåldolmar, kebab och falafel, som väl till och med Jimmie Åkesson vid tillfälle kan glufsa i sig, och om vi bortser från att de hemska muslimerna givit oss vårt siffersystem och en rad vetenskapliga framsteg inom inte minst matematik och navigation – för att inte tala om det antika arvet, som muslimska lärde räddade undan kristendomens medeltida mörker – så för islamiseringen en märkligt anonym tillvaro.

Låt oss ta bokutgivningen som exempel. Under 2008 utkom 26182 titlar på svenska (varav 7211 broschyrer), allt enligt Kungliga bibliotekets enhet för nationalbibliografi. Av dessa titlar var 3604 översättningar från främmande språk, med engelskan i topp (2490 titlar) följd av norskan (179), tyskan (175), danskan (161) och franskan (151). Från den muslimska världen finns sammanlagt fjorton översättningar från arabiska, persiska och kurdiska. Det gör 0,38 procent av översättningarna.

Inte mycket till kulturimperialism, i var fall inte från islam.

Nu ges det också ut publikationer på främmande språk i Sverige. Under 2008 handlade det om 6512 titlar. Varav 5873 på engelska och 117 på arabiska, persiska och kurdiska.

En muslimsk uppgång till hela 1,79 procent! Men jämfört med engelskans 90,18 procent har den muslimska kulturinvasionen inte mycket att komma med. I böckernas värld handlar det snarare om en anglofiering av Sverige, ett fenomen som är tydligt inom inte minst den högre undervisningen, där engelsk kurslitteratur i allt större utsträckning ersätter svensk och där avhandlingar allt oftare skrivs på engelska (och alltid måste innehålla en sammanfattning på engelska).

Anglofiering, alltså, inte islamisering.

Det lär knappast vara nödvändigt att låta denna lilla undersökning gå vidare till filmens och TV-utbudets områden. Var och en kan själv gå till tidningarnas bioannonser och TV-tablåer och anglofieringen formligen skriker ut sin närvaro. Det är överallt amerikanska filmer och TV-serier.

Man kan med fog tala om en kulturell ockupation. Från USA. Men inte ens Anna Anka väcker lika mycket harm som när tre muslimska tjejer tillåts utmana den amerikaniserade svenskheten genom den något provokativa programserien Halal-TV. Vilket säger något om tillståndet i landet.

Det pågår verkligen en anpassning av Sverige till främmande makt. Men inte till islam och då rakt inte till den muslimska minoriteten i Sverige. Utan till USA. Vars krig Sverige numera deltar i som lydig vasall. Och till EU. Som numera utgör den politiska maktens centrum i ett land där all politisk makt enligt grundlagen skall utgå från folket.

Islamiseringen av Sverige är en myt. Som syftar till att dölja det verkliga hotet och anpasslingarnas verkliga agenda. För visst utgör goda delar av det politiska etablissemanget en skock anpasslingar. Varför skulle Sverige annars föra krig i Afghanistan och hur skulle EU-domstolen annars kunna underkänna svenska lagar?

Inte ens Jimmie Åkesson tror väl på allvar att muslimska sharialagar utgör ett hot mot Sverige. Men arbetarfientliga EU-lagar är redan ett hotfullt faktum.

Kanske kan man ändå tala om en slags islamisering, men inte av Sverige, utan av den muslimska minoriteten i Sverige, som i ett tilltagande utanförskap, och i förhållande till ett alltmer fientligt samhällsklimat, kan lockas att vända sig inåt, till den egna gruppen och till religionen. Det är ett fenomen som är typiskt för de flesta invandrargrupper, också för mindre utsatta grupper än dagens muslimer, som på sin tid för de svenska invandrarna i USA.

Detta är en slags paradox. I den mån det förekommer en islamisering, så är Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna en drivande kraft bakom den. Genom sitt har mot muslimer. Det är rentav så att det är Sverigedemokraterna som utgör ett redskap för främmande makt. Eftersom hatet mot muslimer är en produkt av USA:s krig mot terrorismen, som alls inte har med Usama bin Ladin att göra, han är bara en förevändning, utan som handlar om makten över oljan.

Sverigedemokraterna brukar hävda att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Vilket är sant ur arbetarklassens perspektiv. När arbetare splittras på etnisk och religiös grund, så försvåras ett enhetligt arbetaruppträdande. Men det är inte sant ur överklassens perspektiv. Som härskar genom att söndra.

Detta skall inte ses i någon omedelbar bemärkelse. Överklassen behöver inte vara rasistisk för att tjäna på etnisk och religiös splittring. Det smutsiga värvet får andra mer än gärna stå för, som Sverigedemokraterna. Medan överklassen räknar in förtjänsten.

För vår del är vi för klassmässig integration. Vi begär att arbetare skall uppträda som arbetare, oavsett etnisk bakgrund och religiös tillhörighet. Svensk eller palestinier spelar ingen roll, kristen eller muslim spelar ingen roll, troende eller icke troende spelar ingen roll – det som betyder något är det gemensamma intresset som arbetare.
Denna deklaration kan framstå som bagatelliserade i en situation då segregationens sociala problem inte kan bagatelliseras och då det finns extrema islamister också i Sverige, om än så få. Men vi bagatelliserar inte. För också arbetare har intresse av det som brukar kallas lag och ordning, inte minst arbetare i sk utsatta stadsdelar.

Men vi pekar ut en huvudlinje, en kompassriktning. I förhållande till den verkliga fienden – som utgörs av den kapitalägande överklassen, högst svensk till nationaliteten, men fullständigt globaliserad i agerandet – måste arbetare sätta solidaritet och sammanhållning, inte fokusering på varandras olikheter.
Islamiseringen är en myt. Kapitalism och nyliberalism är verkligheten att förändra.