Vi i KPML(r) brukar kalla oss det största demokraterna. Det hänger givetvis ihop med att vi vill utvidga demokratin till att gälla hela också den sfär som idag är undantagen allt vad demokratiska beslut heter, till att fullt ut gälla också i det ekonomiska livet, som idag diktatoriskt styrs av pengarnas makt. Men det hänger också ihop med att vi försvarar demokratin och de demokratiska rättigheterna mot alla former av inskränkningar, det må sedan gälla utförsäljningen av beslutsmakt till odemokratins EU, en godtycklig terroristlagstiftning, privatisering av offentlig egendom och verksamhet eller begränsningar av yttrande- och demonstrationsfrihet.
Vår grundståndpunkt är mycket klar. Under kapitalistiska förhållanden är den borgerliga demokratin den bästa ramen för arbetarklassens organisering och kamp. Därför gäller det att slå vakt om den, kategoriskt och principiellt, för arbetarklassens del, för vår egen del – men också för alla andras del. De demokratiska fri- och rättigheterna skall gälla alla, också åsiktsriktningar som vi bekämpar och är fientliga mot, ty allt annat innebär att demokratin hamnar i ett gungfly av godtycke.
Dock gör vi ett undantag. Vi kräver att nazister skall undantas från organisationsfriheten, att nazistiska organisationer skall förbjudas.
Det kan synas som en motsättning men är det bara skenbart, för kravet på förbud av nazistiska organisationer är inte godtyckligt, är inte formulerat av oss för att vi tycker särdeles illa om nazister (även om vi faktiskt gör det). Nej, kravet på förbud av nazistiska organisationer är framsprunget ur internationell klasskamp och fastslaget i internationell rätt, inte som en inskränkning av demokratin, utan som ett värnande av demokratin och principen om alla människors lika värde.
Detta är viktigt. Kravet på förbud av nazistiska organisationer är inte påhittat av oss, utan vi ansluter oss till ett krav och en ståndpunkt som formulerats i klasskampen, av progressiva krafter.
Två hållpunkter är viktiga:
O I Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget dömdes nazismen som en kriminell rörelse, som ett brott mot mänskligheten. Kvarvarande nazistiska partier och organisationer förbjöds också omgående i de flesta europeiska länder, som till exempel Vidkun Quislings parti Nasjonal Samling i Norge. Den drivande kraften bakom denna kriminalisering var Sovjetunionen och den antifascistiska opinionen i Europa och världen, som sa ”aldrig igen”. Högern försökte stå emot – av naturliga skäl, då högern inte bara var befryndad med nazismen utan också hade samarbetet med nazisterna i många länder. Men högern fick ge vika för de progressiva krafternas krav. Nazismen förklarades i Nürnberg som kriminell, som ett brott mot mänskligheten – en ståndpunkt som därmed inkorporerades i folkrätten, i det som man kan kalla internationell lag.
O I december 1971 undertecknade Sverige Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, en FN-konvention som drevs fram av länderna i tredje världen och som bland annat stadgar att de undertecknande staterna ”skall olagligförklara och förbjuda /…/ organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt förbjuda deltagande i dyliga organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling straffbar enligt lag.”
Alltså. Sverige har sedan mer än 30 år förbundit sig att förbjuda organisationer som uppmanar till ”rasdiskriminering”, vilket här i landet betyder nazistiska organisationer. Men det politiska etablissemanget har inte levt upp till denna förpliktelse, vilket lett till att Sverige förvandlats till en fristad för nazister och för distributörer av sk vit makt-musik och annan nazistisk propaganda.
Det finns ett klassmässigt skäl till denna svenska flathet. Den svenska nazismen hade sin bas i överklassen, var överklassnazism. För att skydda ”sina egna” förhindrade borgerligheten därför den uppgörelse med nazismen som efter andra världskriget ägde rum i så gott som alla andra europeiska länder. Istället blev Sverige en fristad för nazister från bland annat Baltikum och en anhalt för nazistiska koryféer på väg till säkrare gömställen i Latinamerika och annorstädes. Motståndet mot ett nazistförbud i Sverige är alltså betingat av den svenska borgarklassens speciella ställning under andra världskriget, där en god del var öppet tyskvänlig, och av borgarklassens intresse av att skydda sig själv och ”de egna” efter kriget.
Utifrån detta kräver KPML(r) förbud av nazistiska organisationer, inte som ett godtyckligt avsteg från demokratins principer, utan för att ansluta Sverige till den ståndpunkt som demokratins, antifascismens och antirasismens krafter formulerat och gjort till en del av folkrätt och internationell lag.
Ingen tveksamhet skall råda om vår ståndpunkt.
O Vi kräver förbud av nazistiska organisationer, av organisationer som öppet och programmatiskt förfäktar nazistiska och rasideologiska ståndpunkter och som hänger sig åt nazistisk våldsromantik, dvs av organisationer som betraktas som kriminella i den internationella lag som formulerats av de demokratiska krafterna i kampen mot nazism och rasism.
O Vi kräver inte förbud av rörelser och organisationer som vi ogillar mer än andra, av högerextrema organisationer av olika slag, som till exempel Sverigedemokraterna här i Sverige eller av partier som Nationella Fronten i Frankrike eller Frihetspartiet i Österrike, för att nu nämna några utländska motsvarigheter. Sådana partier måste bekämpas i fri åsiktskamp inom den borgerliga demokratins ram, dvs oavsett att vi avskyr det Sverigedemokraterna står för och representerar, hävdar vi deras rätt till demokratiska fri- och rättigheter.
Vi försvarar demokratins principer och gör från dem ett undantag, på principiell grund, med hänvisning till Nürnberg och FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Mot bakrund av vad som hänt i Sverige under senare år, med mordet på syndikalisten Björn Söderberg som det tydligaste av många exempel på den organiserade nazismens kriminella karaktär, så är vårt krav inte särskilt kontroversiellt, åtminstone inte bland vanliga människor. Tvärtom uttalade sig 69 procent av de tillfrågade för ett nazistförbud i en Sifoundersökning för några år sedan. Det är bara i maktens korridorer som man skyr tanken på ett nazistförbud. Borgerligheten är ännu ovillig att göra upp med sitt nazistiska förflutna och biter sig därför fast vid den förment demokratiska position man gömt sig bakom sedan kriget.
Givetvis är också rättegången kring det sk nazistregistret ett bevis på nazismens kriminella karaktär, ty oavsett åtalspunkternas formella karaktär och oavsett vad domslutet blir, så ingår registret i det nazistiska våldsmönster som vi i Sverige bara sett alltför många exempel på under senare år.
KPML(r) inbillar sig inte att ett nazistförbud är det alexanderhugg som i ett svep löser det nazistiska våldshotet. Men vi hävdar att ett förbud begränsar den organiserade nazismens handlingsutrymme, inte bara i Sverige utan i Europa och världen, då Sverige idag fungerar som en internationell nazistisk distributionscentral. Vi hävdar dessutom att det är hög tid att Sverige ansluter sig till den progressiva mänsklighetens syn på nazismen som en kriminell rörelse och på de förpliktelser Sverige åtagit sig genom att underteckna FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Därför kräver KPML(r) förbud av nazistiska organisationer.
Anders Carlsson
Partiordförande
