Anpassa dig eller dra - den nya flyktingpolitiken

”Acceptera och bli accepterad! Är en rimligare princip för nykomlingar än ohållbara löften om att bli försörjd av dem som redan bor här.” Nej, det är inte Sverigedemokraterna som har talat, utan migrationsminister Tobias Billström (M).
Sverigedemokraterna ligger som en blöt filt över svensk politik. Spekulationerna om hur de ligger till i opinionsundersökningarna är många. Kommer SD att klara riksdagsspärren? Kommer partiet att nå ännu större framgång i kommande kommunval?

Samtidigt minns vi vilken effekt Ny Demokrati hade på svensk politik under nittiotalet. Trots att Ny Demokrati bara satt i riksdagen under en skandalomsusad period 1991-1994 fick deras främlingsfientliga idéer stort genomslag. I dag är partiets restriktiva flyktingpolitik till många delar genomförd.

Det går att dra åtminstone två slutsatser av detta.

• Ett litet parti som precis klarar sig över riksdagsspärren kan ha stor betydelse för invandrings- och flyktingpolitiken. Av rädsla för att tappa röster kan övriga partier anpassa sin politik av opportunistiska skäl. Det kan också vara så att andra partier tar chansen att föra fram främlingsfientliga förslag, när de ändå inte är ”värst i klassen”.

• En restriktiv och främlingsfientlig invandringspolitik kan lika gärna drivas igenom av de etablerade partierna. Detta har inte minst den senaste tidens politiska utspel visat. Framförallt Moderaterna och Folkpartiet, men också Socialdemokraterna, har lagt fram ett flertal förslag som grundar sig i och stärker en rädsla för människor som framställs som främmande. Ju längre bort från Sverige de kommer, ju mörkare hy och ju mer ”muslimska” de ser ut, desto mer ”främmande” antas de vara.

*
Migrationsminister Tobias Billström är en av de ivrigaste förespråkarna för den hårda attityden. I en debattartikel i Dagens Nyheter 26 augusti förra året målar han tillsammans med två moderatkollegor ut invandrare som folk som vill leva på bidrag, och som därför måste tvingas till arbete. Sverige sägs präglas av ”kravlöshet”, och denna kravlöshet antas vara orsaken till arbetslöshet och allmänt förfall bland invandrare. ”Människan anpassar sig naturligtvis snabbare till rättigheter hon gillar och kan dra nytta av än till skyldigheter hon inte förstår eller accepterar”, skriver moderaterna.

Bilden av invandrare som lata och tärande genomsyrar också ett flertal utspel från Folkpartiet. Exempelvis har FP dammat av sitt gamla krav på att personer som vill få svenskt medborgarskap först måste få godkänt i ett språktest. Att en äldre människa som är analfabet kanske aldrig klarar ett sådant test, och därmed aldrig får fullvärdiga rättigheter i Sverige, verkar inte bekomma folkpartisterna.

Också Tobias Billström ställer sig bakom kravet på språktest.

I en ny utredning föreslår en grupp moderater dessutom att svenskt medborgarskap ska kunna återkallas. Fast det gäller givetvis inte infödda.

Samma utredning föreslår att ”startkontrakt” ska upprättas för nyanlända. Kontraktet ska bland annat innehålla de ”rättigheter och skyldigheter som gäller i Sverige” och redogöra för de ”grundläggande svenska värderingarna”.
Dessutom är regeringen på god väg att genomföra en lag som begränsar anhöriginvandringen. Den som har fått uppehållstillstånd och vill få hit sina föräldrar eller sina barn måste först se till att skaffa ett ordentligt jobb och en bra bostad. De nyanlända måste ju ”visa sin goda vilja”, som Billström nyligen uttryckte det.

Problembilden som målas upp är enkel: Segregation, arbetslöshet och trångboddhet beror på invandrarnas ovilja att bjuda till.

Acceptera och bli accepterad. Det är budskapet högern vill förmedla.

Vad som ska accepteras framgår inte. Ska låga löner accepteras? Usla arbetsvillkor? Bostadsbrist och diskriminering? Lönesänkningar i kristider?

*
Politiken förs inte i ett vakuum. Det är inte en slump att krav på språktester, hårdare flyktingpolitik och nya regler för medborgarskap lyfts fram just nu.

Idag, liksom i början av nittiotalet, har den ekonomiska krisen skapat en särskild krismedvetenhet. Mellan oktober 2008 och mars i år varslades cirka 100000 personer. Det är rekord.

Kapitalisterna tar tillfället i akt och driver igenom lönesänkningar och försämrade arbetsvillkor – ofta i samförstånd med de fackliga företrädarna. Vi måste alla dra vårt strå till stacken, säger direktörer, fackpampar och politiker i kör.

Krisen överskuggar det mesta, och många påverkas direkt av dess konsekvenser. Sverige är bland de europeiska länder där arbetslösheten har ökat mest drastiskt, och varslen fortsätter att hagla inom tillverkningsindustrin. Enligt regeringen själv kommer arbetslösheten att uppgå till nästan 12 procent 2011.

Krisens konsekvenser har också börjat bli märkbara inom den offentliga sektorn. Högre arbetslöshet leder till minskade skatteintäkter, samtidigt som utgifterna för socialbidrag skjuter i höjden.

Resultatet blir varsel inom vård, skola och omsorg. Sveriges Kommuner och Landsting räknar med att 15000 kommer att förlora jobbet i kommunsektorn i år.

Därmed blir de allt större hålen som högerregeringen skapat i de sociala skyddsnäten också märkbara. Snart är hundratusentals fler svenskar beroende av den arbetslöshetsförsäkring som regeringen precis har skurit ned till oigenkännlighet.

Hur reagerar folk när de ställs på bar backe, samtidigt som regeringen är mer passiv än någonsin och oppositionen har fullt upp med att bortförklara bonussystem?

Kanske är det här vi måste börja analysen om främlingsfientligheten; mitt i krisen och högerns katastrofala politik.

*
Andreas Tedjeza är en av alla byggnadsarbetare som sagts upp i krisens spår. Förra veckan gjorde han sin sista arbetsdag på NCC.

– Det känns jättetråkigt. Jag har ju arbetskamrater där som jag inte kommer att gå tillbaka till nu, säger han.
Ulf Nilsson arbetar som plåtslagare. Ingen på den firma som han arbetar för har hittills varslats.

– Men det är mindre att göra nu, så oron hänger över oss. Vissa plåtfirmor, framförallt de större, har börjat säga upp folk, berättar han.

I byggbranschen är krisen påtaglig för de flesta. Byggnadsarbetarförbundet varnar för att arbetslösheten i branschen snart kan vara uppe i 20 procent. I januari i år stod redan var tionde byggnadsarbetare utan jobb.

– Folk är förbannade. Företagen gör jättestora aktieutdelningar samtidigt som de varslar anställda, säger Andreas Tedjeza.
Men det är inte bara ilska som präglar stämningen på arbetsplatserna, utan också oro. Hur ser framtiden ut i ett Sverige med lågkonjunktur och nedmonterad välfärd?

– Krisen kom så plötsligt. Många har familj och flera har köpt hus. Det är tufft, säger Andreas Tedjeza.

Erfarenheter från historien och från andra länder visar att oron kan leda till främlingsfientlighet, om högerextrema rörelser lyckas profitera på människors missnöje och rädsla. I Tyskland visar exempelvis empiriska studier på ett samband mellan främlingsfientlighet och den ekonomiska utvecklingen i landet.

I Göteborg blev uppmärksamheten stor när Skanska sade upp 54 byggnadsarbetare för att strax därefter hyra in 70 polska arbetare via ett bemanningsföretag.

– Risken är stor att sådana här saker sprider en hätsk stämning mot de polska arbetarna, säger Ulf Nilsson.
Men hittills verkar det som att sådana tankegångar inte har fått fäste.

– På byggena nu har vi inte haft såna diskussioner. Folk är arga på Skanska som sagt upp arbetare och anlitat bemanningsföretaget, säger Andreas Tedjeza.

Ulf Nilsson instämmer och säger att det handlar om att rikta ilskan åt rätt håll.

– Det är inte på grund av arbetskraftsinvandringen som arbetslösheten ökar i rekordtakt i Sverige. Det beror på krisen och regeringens passivitet. Vi måste kräva rätten till arbete; verkliga och rejäla insatser för att skapa jobb. Det kan exempelvis handla om att dela på jobben genom att införa kortare arbetsdag med bibehållen lön.

Men regeringen underlättar knappast Ulf Nilssons och Andreas Tedjezas strävan att motverka främlingsfientlighet. Samtidigt som krisen slog igenom rejält och nya varsel rapporterades dagligen drev högern igenom en ny lag för ökad arbetskraftsinvandring.

– Det är precis som med förslagen om att höja pensionsåldern, det är att spotta oss i ansiktet. Kravet om att den arbetskraft som finns i landet ska användas först står fast. Men om vi bara driver den frågan idag så riskerar vi att rikta uppmärksamheten åt fel håll, säger Ulf Nilsson.

– Vi arbetare står på samma sida. Men det är svårare att föra fram våra gemensamma intressen när regeringen hela tiden underblåser en splittring med sina förslag om språktest och allt vad det är. Det gör sådana åsikter rumsrena, menar Andreas Tedjeza.

Samtidigt pendlar Sverigedemokraternas väljarstöd i opinionsmätningarna. Stundtals ligger de över riksdagsspärren, stundtals under.

– Sverigedemokraterna driver enkla krav och de har lösningar som är lätta att ta till sig. Sen så tror jag också att det finns ett stort politikerförakt. Sverigedemokraterna uppfattas som nåt annorlunda, som de som vågar säga det som ingen annan törs, säger Ulf Nilsson och tillägger:

– Men skrapar man på ytan är SD rakt igenom ett arbetarfientligt parti. De slåss mot alla de rättigheter som vi i arbetarklassen har tillkämpat oss.

*
Det är inte bara de som varslats eller som hotas av varsel som är krisens förlorare. Hela samhällen dras med i lågkonjunkturens neråtgående spiral. I bruksorter som Trollhättan, Arvika och Sandviken och i redan utsatta stadsdelar i storstäderna känner invånarna av de svåra tiderna in på bara skinnet.

I göteborgsförorten Biskopsgården är medelinkomsten 25 procentenheter lägre än genomsnittet för hela Göteborg. En tredjedel av barnen som växer upp i Biskopsgården lever i familjer med utsatt ekonomi. Här har krisen redan slagit hårt. Politikerna har beslutat om miljonbesparingar, och stora nedskärningar drabbar skolorna i området.

– Vi invandrare definieras ofta som ett problem, som socialbidragstagare, arbetslösa eller kriminella. Nu kommer Biskopsgården bli ännu mer utarmat. Redan idag är servicen dålig. Det är vi som bor här som först blir arbetslösa. Det blir en ökad social misär, säger Patricia Rydhult.

Hon var föräldrarnas talesperson i den skolstrejk som arrangerades mot nedskärningarna på Sjumilaskolan i Biskopsgården. Trots omfattande protester från föräldrar, lärare och elever drevs miljonbesparingarna igenom.

– Sverigedemokraterna framställer oss som folk som bara vill ha saker, men vi kämpar för våra rättigheter. Sverige har blivit ett land för dem som redan har. Som en följd av krisen förlorar vi ännu mer av den välfärd som finns kvar här i Biskopsgården, säger Patricia Rydhult.

Minskade resurser till redan utsatta områden riskerar att öka segregationen än mer. Detta i kombination med försämrad lärartäthet, nedlagda fritidsgårdar och vårdcentraler och avsaknad av annan service riskerar i sin tur att leda till mer kriminalitet och social orolighet.

I Frankrike har president Nicolas Sarkozy lyckats utnyttja just sådana spänningar. Den franska regimen har låtit förorterna förfalla och klyftorna öka i samhället. När upplopp bröt ut som en konsekvens av de usla levnadsförhållandena i förorterna var Sarkozy inte sen att utmåla upprorsmakarna som orsak till undermåliga skolor, usel vård, arbetslöshet och slitna miljöer. Allt berodde på ”slöddret”.

Sverige är inte Frankrike, och situationen i Biskopsgården är inte densamma som den i de franska förorterna. Men det krävs kamp för att förhindra en liknande utveckling.

– Polariseringen måste upphöra. Vi är arbetare i första hand, inte invandrare. Vi betalar också skatt och har rätt till samma välfärd som alla andra. Det handlar om rättvisa, säger Patricia Rydhult.

*
Samtidigt som problemen i förorterna och på arbetsmarknaden är reella lyser de politiska lösningarna med sin frånvaro.
Sedan nyliberalismens intåg har vi matats med föreställningar om marknadens allsmäktighet. Såväl äldrevård och skola som snöskottning och sophämtning ska under-ordnas marknadskrafterna. En till stora delar avreglerad kapitalistisk ekonomi har av både socialdemokrater och moderater framställts som den enda möjliga samhällsmodellen.

Samtidigt har alla etablerade partier dragits mot mitten av det politiska spektrat. Moderaterna kallar sig för ”det nya arbetarpartiet” och Socialdemokraterna talar inte längre om klassamhället. I dagspolitiken är det ibland svårt att skilja på de olika blockens förslag, och den ideologiska debatten har tystnat för länge sedan.

Kapitalism och markandsekonomi framställs som den enda vägens politik.

Detta gäller inte minst nu i kristider. Krisen framställs som en oundviklig naturkraft som drar fram. Enligt Anders Borg är det bara att hålla hårt i marknadskrafternas darriga händer och rida ut stormen. Någon aktiv politik för att rädda jobb och välfärd är inte bara oönskat utan också otänkbart i högerns värld, och socialdemokraterna skiljer sig knappast på den punkten.

Därmed blir politiken en administrativ fråga. Vilken koalition är mest regeringsduglig? Vilken partiledare är mest pålitlig? Är Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt mest statsmannalik? Och är det inte bättre att experterna bestämmer istället, de vet väl ändå bäst?

Det är en politikens död vi beskådar.

Men i verkligheten kvarstår motsättningarna. Vi vanliga dödliga erfar ständigt politikens konsekvenser, inte minst nu i kristider.

Samtidigt som arbetarklassen försvinner från det offentliga samtalet drabbas bilarbetare av lönesänkningar och arbetslöshet, undersköterskor tvingas gå ned till deltidsarbete och butiksbiträden kan inte längre stämpla upp till heltid. Makt överförs från arbetare till kapitalister och direktörer, och klassklyftorna är rekordstora.

Vi får gå tillbaka nästan 60 år i tiden för att hitta så stora inkomstskillnader som de idag. De bäst betalda direktörerna tjänade 2007 i snitt lika mycket som 51 industriarbetare.

När de reella motsättningarna mellan vanligt folk och rika, eller mellan arbete och kapital, blir hårdare samtidigt som de politiska partierna förnekar dessa motsättningar skapas ett tomrum.

När makteliten påstår att det inte finns några alternativ öppnas dörrarna till partier som hävdar att just de är ett alternativ till det bestående. Sverigedemokraterna, liksom SD:s systerpartier i Europa, framställer sig som sanningssägare som vågar se problemen och gå mot det politiska etablissemanget. Det är som Andreas Tedjeza säger ”Folk blir arga, men de vet inte alltid vart de ska rikta ilskan. SD utnyttjar de stämningarna ”.

Men det är knappast någon ny eller progressiv politik Sverigedemokraterna företräder. Eller vad sägs om krav på minskat skattetryck, goda villkor för företagande, sänkta arbetsgivaravgifter, försämrad arbetsrätt och privatiseringar inom offentlig sektor.

Förslagen hade likaväl kunnat komma från Maud Olofsson eller Anders Borg.

*
Inför valet 2010 kommer sannolikt Sverigedemokraterna att stå i fokus, och media och makthavare kommer hävda att de inte vill se ett främlingsfientligt parti i riksdagen. I realiteten lär både oppositionen och regeringen förbättra Sverigedemokraternas chanser, genom ytterligare förslag som flörtar med främlingsfientliga stämningar och genom att driva en högerpolitik som leder till ökad osäkerhet och rädsla i samhället.

Här knyts trådarna ihop. Främlingsfientlighet är ett symptom på usel krishantering och rå högerpolitik.
Lösningen är gemensam kamp, säger Ulf Nilsson:

– Det finns inget annat sätt att bemöta högerpolitik och främlingsfientlighet än att trycka på den intressegemenskap som finns. ”Enade vi stå, söndrade vi falla”, sägs det och det stämmer. Vi måste förena oss och tillsammans kämpa för det som är rätt och viktigt, så som föräldrarna gjorde i kampen mot nedskärningarna i Biskopsgården i Göteborg.
För det är ju precis som Patricia Rydhult säger: Det handlar om rättvisa.