Det israeliska förtrycket i de palestinska områden kan bara liknas vid ett smygande folkmord, där ett ständigt militärt våld går hand i hand med en målmedveten förstörelse av de palestinska samhällets livsnödvändiga strukturer. Det palestinska folket skall svältas ut, skall berövas allt hopp och alla överlevnadsmöjligheter.
Detta i tidsutsträckning exempellösa övergrepp pågår inför allas våra ögon. Men den s.k. demokratiska världen tiger eller protesterar bara högst pliktskyldigt. För att istället oja sig över att de förtryckta har fräckheten att göra motstånd mot våldsmaktens planer på att förgöra dem. Ett svårslaget hyckleri.
Finns det någon utväg ur denna mardröm? På den politiska agendan står en tvåstatslösning. Det palestinska folket skall få en liten skärva av sitt land, skall få ett mini-Palestina under israelisk uppsikt och med ett ständigt hot om israeliskt våld som nationell förutsättning. Ett land på nåder; ett land som bara kan leva genom att underordna sig.
Bara bedragare och helt aningslösa människor kan inbilla sig själva och andra att en sådan ordning löser konflikten om Palestina. Ett låtsasland svarar inte mot något folks drömmar och ett folk som i nåder erbjuds ett låtsasland kommer därför inte att ge upp sina drömmar.
Vi kommunister har alltid hävdat, och hävdar fortsatt, att den enda hållbara lösningen av konflikten är ett fritt och demokratiskt Palestina, med lika rättigheter för alla dess medborgare, oavsett religion och etniskt ursprung och inkluderande de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.
Om förintelsen må vi berätta, den tillhör världshistoriens mest fasansfulla kapitel. Men förintelsen legitimerar inte den rasistiska och kolonialistiska staten Israel, som implementerats i den muslimska världen i akt och mening att vinna imperialistisk kontroll över olja och makt. Förintelsen legitimerar inte att också det palestinska folket förintas.
En varaktig lösning inkluderar självklart människor av judiskt ursprung och tro. Men den har inte plats för den rasistiska och kolonialistiska staten Israel. För att fred och endräkt skall vara en möjlighet måste Israel upplösas och ersättas av ett fritt och demokratiskt Palestina.
Detta kan synas som en kontroversiell ståndpunkt. Men därtill vill vi påpeka att också israeliska fredskrafter hävdar enstatslösningen som den enda långsiktiga möjligheten. Det är bara de av imperialismen förblindade som vägrar att ens diskutera denna möjlighet.
Nu är långsiktig möjlighet och faktisk situation två olika saker. För att ett fritt och demokratiskt Palestina skall bli en omedelbar möjlighet krävs en ny politisk situation, i Mellanöstern och i världen. Men också att det palestinska folket överlever.
I den givna situationen är vi kommunister därför för en tvåstatslösning, liksom så gott som alla palestinska organisationer. Inte som slutgiltigt mål och inte för att vi omfamnar tanken på en palestinska stat på nåder. Utan för att en palestinsk stat är den i nuet konkreta möjligheten att ge det palestinska folket skydd undan förintelse och nationell katastrof.
Därför kräver vi att Sverige erkänner den palestinska samlingsregeringen och att Sverige återupptar biståndet till den palestinska myndigheten. Vi bejakar rentav ett svenskt deltagande i en FN-styrka för att försvara Västbanken och Gaza mot den israeliska terrorn, en styrka som på sin tid begärdes av Yasser Arafat, naturligtvis utan internationellt gehör.
Detta innebär inte att vi ändrat uppfattning om den långsiktiga lösningen. Den utgörs fortsatt av ett fritt och demokratiskt Palestina. Men i en situation då det palestinska folket förblöder duger det inte att ropa ”allt genast”.
40 år av ockupation är nog. När Israel-lobbyn i nästa vecka firar det blodiga minnet av segern i sexdagarskriget, så måste alla fredsälskande och demokratiskt sinnade människor kräva att ockupationen äntligen får ett slut, att 1967 års gränser återupprättas och att en palestinsk stat inrättas inom åtminstone denna del av Palestina och att denna stat erkänns och ges skydd av det internationella samfundet.
En sådan stat representerar inte den slutliga lösningen, inte ens början på den slutliga lösningen. Men kanske slutet på en början.
Anders Carlsson
Partiordförande
