Och i ständigt nya variationer. Tänk bara på när Israel invaderade Libanon sommaren 1982, då PLO och Yassir Arafat lät sig transporteras bort till det avlägsna Tunisien och Ariel Sharon och de libanesiska fascisterna obehindrat kunde genomföra sina pogromer i flyktinglägren Sabra och Shatila. Till en tid såg det lika eländigt och hopplöst ut som nu – och det israeliska ledarskapet kunde inbilla sig att palestinierna var krossade en gång för alla – så togs de och världen fullkomligt på sängen av den fantastiska, stenkastande intifadan som mer än någonting tidigare avslöjade Israels kolonialism och förbrytelser mot det folk vars land de ockuperat.
Ibland har motståndet tagit former som upprört många – även mej – men jag kan garantera att det aldrig har varit värre än Israels bombningar, massakrer, fördrivningar, dess kontinuerliga mord, kidnappningar, tortyr, hussprängningar, utsvältning och ständiga, ”smygande” kolonisering. Man kan inte begära att de som kämpar för sin befrielse mot en av världens starkaste och mest utvecklade mili-tärapparater alltid ska ha rena händer och nöja sig med att kasta sten – särskilt när de (än så länge) dominerande makterna och staterna i världen decennium efter decennium utnyttjar en bakvänd, ”positiv” antisemitism till att blunda för Israels hantering och motiv, till att utnyttja denna koloniala statsbildning som ett imperialistiskt brohuvud…då ”västvärldens” (och just nu ”medlaren” Tony Blairs) helt avgörande intresse är att kväsa varje självständig rörelse som kan hota kontrollen över Mellanösterns olja och marknader (men vi ser ju själva, med egna ögon, att inte ens världens absolut starkaste militärmakt USA kan terrorisera folk till underkastelse!).
Någon har sagt att de ständigt upprepade morden och massakrerna mot palestinierna ”bara” är den synliga aspekten av ”en annan död”: den rasistiska förnekelsen av det palestinska folkets verklighet och själva fysiska existens – den förintelse som förebådades redan när den tidiga sionismen talade om Palestina som ”ett land utan folk som väntar på ett folk utan land”…den förnekelse som hela tiden driver palestinierna att slåss med näbbar och klor, med allt som finns till hands, för att vidmakthålla och bekräfta sin existens…
så att de inte ska röna samma öde som Amerikas indianer, Australiens aboriginer etc, etc, etc.
*
Det var punkt ett – tro inte att palestiniernas sak är hopplös, inbilla er inte att de kan kväsas, att de kan ge upp.
Punkt två, som jag också riktar till mig själv, är: försök att förstå varför det muslimska Hamas blev största parti när de ockuperade palestinierna röstade 2006 (och tydligen är tendensen densamma i flyktinglägren i Jordanien, Syrien och Libanon). – Visst är det också i hög grad i protest mot det korrumperade Fatah, men det finns också, även bland de många moderna och utbildade palestinierna, ett djupare skäl: religionen med dess sammanhang med kulturen, historien och identiteten, är i stort sett den enda sfär dit kolonialismen och imperialismen inte kan nå, inte kan komma åt och ockupera och förstöra – en sfär som fortfarande, också för de bara vagt religiösa, kan ge identitet, självkänsla, självrespekt och styrka! – Vi kan tycka vad vi vill, men dit är det de har vänt sig efter alla segrar och nederlag och förändringar i världsmåttstock, detta har blivit en kärna i deras kamp mot förintelsen…
Det är deras kamp – och vi som hoppas och vill bidra till att det en dag ska finnas ett demokratiskt Palestina för såväl araber som före detta israeler måste ju se att dagens situation är mycket, mycket långt därifrån – men orsaken är inte Islam och Hamas! – Det vi ser är ett tillstånd av splittring och nästan ofattbar nöd och utsatthet skapad av de makter som bara vill ha ”fred” på sina, extrema villkor – de som i stället för att straffa ockupanten förövaren straffar offren.
Och här lever vi med regeringar, den ena efter den andra, som tydligen inte skäms för att gå hur långt som helst i följsamhet mot USA, EU och Israel – som till och med sviker de grundläggande demokratiska principer de annars alltid hyllar (och som är deras levebröd). – Vi har en utrikesminister som i egenskap av valobservatör bekräftade att valen i de ockuperade områdena var oklanderliga – och sedan dess ställt upp på bojkott, utsvältning och antidemokratiska manipulationer för att ”fel” parti vann.
Så till den grad omyndigförklarade är palestinierna att inte ens deras demokratiska val och strävanden tillåts existera. Israel och imperialismen har framtvingat eller utsett den regering som passar dem – den som avvisats av det palestinska folket inte bara för att den är korrumperad utan naturligtvis också för att den inte representerar annat än underkastelse inför fienden, för att den väg den före detta befrielseorganisationen Fatah beträtt inte lett till – och inte kan leda till – annat än fördjupad ofrihet och förnedring!
Punkt 3 (eller ”två b”): politiskt formerad eller utnyttjad religion är i dagens värld nästan alltid bakåtsträvande, auktoritär och fascistoid, men vi får inte blanda ihop Hamas med till exempel al-Qaida, fanatiska sionistledare och nybyggarsionister eller president Bush och hans rabiata högerkristna – och inte ens med det panarabiska Muslimska brödraskapet av vilket Hamas de facto är den palestinska grenen. – I den palestinska situationen, och så som den utvecklats de senaste decennierna är Hamas först och främst inte en religiös väckelserörelse utan tillsammans med andra organisationer en befrielserörelse representerande ett förtryckt, fördrivet och kämpande folk!
Vi vet att en religiös rörelse i regel innehåller reaktionära, grumliga och ibland rasistiska element, vi måste alltid bekämpa exempelvis den antisemitiska propaganda som sprids från olika konservativa eller extremistiska regimer och organisationer – också om den skulle härröra från Hamas! – men vi måste se att Hamas kämpar i en konkret situation, att Hamas i nuet har palestiniernas förtroende i grund och botten av helt andra skäl än sina religiösa målsättningar: för att Hamas står för konsekvens, ståndaktighet, oegennytta i kampen mot en imperialiststödd kolonisation, ockupation och statsterrorism.
Vi kan knappast samverka med Hamas på samma sätt som vi gjorde med FNL i Vietnam – eller som vi i Kommunistiska Partiet kontinuerligt samverkar med den marxistiska Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP – men i vår strävan att ge det palestinska folket allt tänkbart stöd, i vår solidaritet med de utsatta och kämpande, kan vi försvara Hamas mot fiendens manipulationer, mord och kidnappningar, försvara dess ståndaktighet och vägran till underkastelse – ständigt bidra med att peka ut orsakssammanhangen.
Det är palestinierna som valt dem. Det är fienden som vill få oss att tro att Hamas (och tex det shiitiska Hizbollah i Libanon) bara är varianter av al-Qaida.
*
Israel är en kolonial stat vars medborgare inte kan uppnå verklig fred förrän det koloniala förhållandet till ursprungsbefolkningen och omgivningen upphört.
Och man kan inte ”kompensera” en förintelse med en annan.
Artikelförfattaren är journalist och författare, som arbetat för palestiniernas sak i 40 år.
Stafan Beckman
Författare
