Inte mycket att förvånas över, naturligtvis. Man är vän med de partier man slutit allians med. Men frågan är till vilket pris. Går vänskapen och vänskapens tilltänkta fördelar före politikens innehåll, så är det fara och färde, särskilt för ett parti som Vänsterpartiet, som i såta högervänners sällskap bara kan vandra åt ett håll.
Det är kanske för tidigt att komma med ett utlåtande, de arbetsgrupper som vännerna tillsatt för att utarbeta en gemensam politik skall inte vara klara förrän våren 2010. Men signalerna förskräcker, som den rödgröna energiuppgörelsen, som i praktiken innebär att V och MP offrar kärnkraftsmotståndet för lyckan att få vara med i Monas gäng.
Det finns dessvärre fler signaler. Som att Lars Ohly, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand samfällt och i god alliansordning undertecknat ett riksdagsupprop riktat mot Kuba, i ursprungsversionen initierat av USA och i riksdagen framburet av bombhögerns Fredrik Malm.
Att Vänsterpartiet har en kritisk hållning till det socialistiska Kuba är välkänt och inte mycket att orda om, åtminstone inte som ett tecken i tiden. Men kritik är en sak och ett aktivt deltagande i en av USA dirigerad lögnkampanj mot Kuba är en annan, är skamligt.
Undertecknandet av riksdags-uppropet är just skamligt. Utan prut sluter Ohly upp i den lögnkampanj som säger att ett antal dömda landsförrädare på Kuba utgör politiska fångar och med deras uppdragsgivare (USA) kräver han att de omedelbart skall friges, ivrigt påhejad av den liberala bombhöger som i vanlig ordning för USA:s talan här i Sverige. Han vill rentav se politiska reformer på Kuba, reformer som i det här sammanhanget inte kan betyda annat än rätt att bedriva landsförrädisk verksamhet.
Hårda ord, kan tyckas. Men så länge Lars Ohly inte gör sig besvär att motbevisa den kubanska versionen av dessa fångars brott, så reducerar han sig själv till en kolportör av liberala lögner.
Frågan är varför Lars Ohly nedlåter sig till att ta armkrok på Fredrik Malm i hetsen mot Kuba, en krigshetsare som varje vettig vänstermänniska skyr som pesten. Vi kan inte undvika misstanken att detta är ett utrikespolitiskt avlatsbrev. Genom att gemensamt underteckna det liberala uppropet bedyrar den rödgröna alliansen sin uppslutning bakom en utrikespolitik som inrättar sig i EU:s och USA:s ledband.
Får vi gissa att den gemensamma utrikesministerkandidaten sedan kommer att heta Urban Ahlin. Bara tanken borde göra fler än oss mörkrädda.
Anders Carlsson
Partiordförande
