Framtidsmusik på barntrumpet

Sedan Vänsterpartiet avsvurit sig kommunismen och klippt banden till sitt förflutna, har partiet hamnat i ett slags ideologiskt vakum. Vänsterpartiet säger sig vara socialistiskt, feministiskt, humanistiskt, demokratiskt, solidariskt, internationalistiskt och för kretsloppstänkande, men trots de många epiteten har man inte lyckas fylla tomrummet efter det som var.

Bortom partiprogrammets till intet förpliktande fraser, är Vänsterpartiet idag ett parti som i ideologisk mening definierar sig negativt, till vad man inte är (icke-kommunistiskt).

Detta bekymrar med rätta partiets vice ordförande Johan Lönnroth. Ett parti utan historiska rötter och utan definierad ideologisk identitet är sårbart och svårt att hålla samman över tid, särskilt om det i praktisk politik inte skiljer sig nämnvärt från andra partier. För att överleva måste ett parti kort sagt motivera sin existens med något mer och djupare än dagspolitiska ställningstaganden, med någon form av gemensam, sammanhållen och särskiljande ideologi.

Och inte minst viktigt: de dagspolitiska ställningstagandena måste motiveras och förankras i något större än sig själva, annars förfaller de lätt till opportunism i de eventuella sympatisörernas ögon.

Johan Lönnroth inser problemet och har därför givit sig själv rollen som ideologisk formgivare och chefsideolog in spe för ett ”nytt” Vänsterparti. Han går till författning i bla den lilla skriften Den tredje vänstern, som utkom i våras. Den utgör inte direkt någon programskrift – för det är den alltför förvirrad, motsägelsefull, naiv och halvgången – men den är ett skissartat försök att formulera en ny ideologisk plattform för Vänsterpartiet. Som sådant finns det anledning att granska den närmare.

Att Lönnroth valt titeln ”Den tredje vänstern” är ingen tillfällighet. Redan inledningsvis skisserar han vänsterns historia i tre etapper.

O Den första vänstern var den liberala vänster som växte fram under 1700-talet och framförallt i kölvattnet av den franska revolutionen 1789.

O Den andra vänstern är den socialistiska arbetarrörelsen, rep¬resenterad av framförallt de socialdemokratiska och kommunistiska idétraditionerna.
O Den tredje vänstern är den som komma skall, enligt Lönnroths vision ”den rörelse som bär fram demokratins fördjupning och vidgning till ekonomi och produktion ”.

Lönnroth sätter inga vattentäta skott mellan dessa etapper, tvärtom refererar han med uppskattning till sk frihetliga uttryck för de tidigare vänstertraditionerna. Men etapptänkandet är ändå centralt och viktigt. Så konstaterar Lönnroth själv att det var olika klasser som bar fram den första och den andra vänstern, den första var borgerlig - ”den försåg den segrande industrikapitalismen med dess ideologi – och den andra var proletär.
Att Lönnroth mot den bakgrunden lanserar tanken på en tredje vänster måste rent logiskt betyda att den andra, proletära vänstern spelat ut sin historiska roll och att den tredje vänstern måste bygga på en annan klassbas än arbetarklassen, alternativt på en bas som inte är klassmässig.

Så är det också. Den andra vänsterns tänkande var ensidigt inriktat på motsättningen mellan arbetarklass och borgarklass, menar Lönnroth, som vill göra upp med den sk klassvänstern.

”Den tredje vänstern måste se motsättningarna i fler dimensioner. Det handlar om klass och kön, men också om en mer mångdimensionell klass- och könsuppdelning”, skriver han.

Vad som konkret menas med en ”mer mångdimensionell könsuppdelning” framgår inte av Lönnroths resonemang (han har väl aldrig upptäckt ett tredje kön?!). Politiskt resulterar hans ”nytänkande” i könsfrågan dock bara i krav på subventionering av hushållstjänster och i en fantasifull och totalt förvirrat idé om någon slags flexibel sextimmarsdag där ”många kommer att kunna utföra avlönat arbete hemma samtidigt som man utför mer oavlönat arbete på arbetsplatser där mesta arbetet utförs mot betalning.”

Vad gäller klassfrågan är Lönnroth dessbättre mer konkret. Den nya ”klassdimension” han lyfter fram är uppdelningen mellan ”insiders” och ”outsiders”, dvs skillnaden mellan människor som har och inte har fast ställning på arbetsmarknaden och i samhällslivet i stort.

”Sociologer talar om graden av integration som en ny klassdimension vid sidan av den gamla uppdelningen i borgarklass och arbetarklass”, skriver Lönnroth med uppenbart gillande. (Att också nyliberaler som Assar Lindbeck talar om denna nya klassdimension glömmer han dock att berätta.)

Resonemanget kan synas adekvat i en tid då det sk tre fjärdedelssamhället redan är etablerat och då kapitalismens profeter på fullt allvar talar om framtidens 20/80-samhälle, om ett samhälle där bara 20 procent av befolkningen har fast anställning och där övriga hänvisas till arbetslöshet eller får hanka sig fram på tillfällighetsjobb.

Men som klassanalys är det nonsens. Klasstillhörighet utgår från människors ställning i det samhälleliga produktionssystemet och från deras förhållande till produktionsmedlen – i sina huvudformer handlar det om utsugna och icke utsugna, om ägare och icke ägare till produktionsmedel (vilket inom parentes sagt inte är något påfund av Marx, som Lönnroth inte gillar, utan det blottlades och konstaterades långt före honom). Detta bekymrar dock inte den gode Lönnroth. Han bunta gladeligen ihop utsugare och utsugna i en gemensam ”insiderklass” och delar med lika glatt humör arbetarklassen i två utifrån kriteriet jobb eller inte jobb (som om de arbetslösa skulle förlora sin klasstillhörighet i samma ögonblick som de förlorar jobbet). Och på denna soppa gör han politisk strategi. Han skriver:

”En strategisk fråga för vänstern är om man kan övertyga arbe¬tarklassen och entreprenörsklassen (vilket är Lönnroths beteckning på småföretagarna, Prol anm) – och åtminstone delar av borgarklassen – om att de måste betala mer i skatt och kanske avstå bidrag, löner och vinster för att skapa utrymme för den marginaliserade klassen att skaffa sig utbildning och arbete. Går det att att åstadkomma en ny allians, ett nytt ’samhällskontrakt’, där medelklassen slipper glassplittret på muren kring villatomten mot att den avstår pengar till lön och utbildning för de övriga.”

Lönnroth är för ett ”nytt samhällskontrakt”, rentav för en borgfred mellan arbete och kapital. Eller rättare sagt: för en allians mellan arbetarklassen och delar av kapitalet. Enligt Lönnroth har nämligen kapitalet gått och blivit så mångdimensionellt att det delat sig i ont och gott, i de goda produktionsinriktade kapitalisterna (också kallade flitiga företagare) och de onda finanskapitalisterna (också kallade lata kapitalister). Vad gräsen mellan de onda och goda kapitalisterna går berättar han inte, men slutsatsen är att ”alliansen mellan arbetarklassen och de progressiva företagarna har varit och är strategisk”.

Lönnroths tredje vänster har alltså inte sin klassmässiga bas i arbetarklassen, utan i en allians inom en nyuppstånden ”insiderklass” (där delar av arbetarklassen ingår) med ambition att ”hjälpa” en marginaliserad klass till ett bättre liv. Inte undra på då att klasskampen inte existerar som positiv kraft i Lönnroths politiska strategi.
Den ”marginaliserade klassen” är i hans värld uppenbart oförmögen att hjälpa sig själv och inom ”insiderklassen” är det ett samhällskontrakt mellan arbete och kapital som gäller, inte klasskamp.

Denna sörja presenteras som visionär, som en ny strategi för en ny vänster i en nya tid. Men det luktar unket om den. Det är bara konserverad socialliberalism kryddad med några slevar mögligt klasssamarbete.

I analysen av den andra vänstern är Lönnroth kategorisk vad gäller den kommunistiska idétraditionen. Den var enligt honom inget annat än en återvändsgränd.

”Så här 80 år senare är det dags också för oss – som tillhört ett parti som periodvis kallat sig revolutionärt – att medge att bara den reformistiska vägen var möjlig i Sverige”, skriver han

Med denna utgångspunkt är Lönnroth av naturliga skäl mer fördragsam mot socialdemokratin. Den kan enligt honom ”ta åt sig det mesta av äran för att totalitära ideologier aldrig fick rejält fotfäste i Sverige”.

Men någon riktig sosse vill han inte vara. Socialdemokratin är för ensidigt inriktad på det stora perspektivet, på politikens (statens) kontroll av den kapitalistiska marknaden. Lönnroths håg är mer ställd mot det lilla perspektivet, mot ”människans makt på sin egen arbetsplats och friheten i arbetet”. I konsekvens med detta uttalar han sig uppskattande om gillesocialismen och andra uttryck för sk frihetlig socialism, dvs för riktningar som hävdar decentraliserad arbetarkontroll över företagen och kooperativt ägande som socialismens innebörd, inte arbetarmakt i staten och statligt ägande (och då rakt inte en planerad folkhushållning).

Enligt Lönnroth skall den tredje vänsterns socialism vara ”en kombination av båda synsätten, men med en övervikt för den sistnämnda”, dvs för gillesocialismens decentraliserade makt över den egna arbetsplatsen.
Det kan låta vackert, men frågan är om Lönnroths kombination handlar om socialism överhudtaget.
Socialismens grundläggande innebörd är förnekelse av kapitalismen; är insikten om att den kapitalistiska produktionsordningen spelat ut sin historiska roll, att den blivit en broms för vidare utveckling och att dess trånga ramar därför måste sprängas för att mänskligheten, som Marx uttryckte det, ”skall kunna ta steget från nödvändighetens till frihetens rike”.

Genom åren har det formerats olika socialistiska riktningar, med olika syn på allt från vägen till socialismen till det socialistiska samhällets organisation. En del av dessa riktningar är vetenskapliga, som marxismen, andra mer eller mindre fantasifulla och/eller präglade av borgerligt inflytande. Men förnekelsen av kapitalismen är och har alltid varit gemensam. Av naturliga skäl. Utan förnekelse av kapitalismen har socialismen ingen rimlig innebörd, lika lite som mörker har någon rimlig innebörd utan ljus eller liv utan död.

Utan att förneka kapitalismen är man inte och kan man inte vara socialist.

Redan här, i det allra första provet, fallerar Lönnroth. Han säger uttryckligen att han inte vill avskaffa kapitalismen, utan bara den ”rena” formen av kapitalism, dvs bara de ”lata finanskapitalisterna”.

”Vi vill således inte avskaffa det privata ägandet av företag. Det vore också ett fullständigt orimligt krav nu när vår partiledare deläger en restaurang och när nästan hälften av befolkningen – i huvudsak via olika aktiefonder – är medägare i företag”, skriver han.

Frågan om marknadsekonomins vara eller inte vara ägnar Lönnroth bara indirekt utrymme i Den tredje vänstern. I andra sammanhang har han dock framträtt som en närmast devot tillskyndare av marknds¬meka¬nismer¬nas effektivitet och inte minst som en svuren fiende till socialistisk folkhushållning, dvs till det som i dagligt tal kallas planekonomi.

Det skall konstateras direkt att det inte finns några likhetstecken mellan marknad och kapitalism. Marknader – dvs utbyte av varor genom köp och försäljning – fanns före kapitalismen och kommer under en övergångsperiod att finnas efter den. Ändå är en marknadsekonomi fullständigt oförenlig med socialism, ty marknadsekonomi är inte existens av en eller flera marknader (som tex för konsumtionsvaror), utan en ekonomi där produktivkrafterna själva förvandlats till varor och gjorts till föremål för marknadsutbyte. En marknadsekonomi förutsätter helt enkelt både arbetsmarknad och kapitalmarknad, dvs ett bibehållande av den kapitalistiska utsugningen, liksom självklart ett bibehållande av den kapitalistiska konkurrensen, med dess oundvikliga följder i produktionsanarki och överproduktionskriser.

Den marknadsekonomiska ordningen har Johan Lönnroth som sagt uttalat sig positiv till i andra sammanhang. I Den tredje vänstern glider han bara förbi frågan. Det är anmärkningsvärt nog eftersom han där skisserar sitt socialistiska alternativ. Lönnroths ”socialism” förutsätter helt enkelt inte vare sig avskaffande av det privata ägandet eller av de kapitalistiska marknadsrelationerna, är ingen förnekelse av kapitalismen.

Vad innebär då Lönnroths socialism? I Den tredje vänstern talar han uttryckligen och uteslutande om socialism ”i betydelsen demokratisering av arbetets organisation”. Socialism är att få vara med och bestämma på jobbet. Inget ont i medinflytande, naturligtvis, men om arbetet är organiserat utefter kapitalistiska principer, som Lönnroth förespråkar – med privat ägande och kapitalistisk marknad – kan ingen demokratisering i världen åstadkomma socialism. För socialism är som sagt en förnekelse av kapitalismen, är kapitalismens antites – inte en demokratisering av det kapitalistiska systemet.

Lönnroths ”socialism” är kort sagt ingen socialism, utan kapitalism med demokratiskt ansikte, för att nu travestera ett bekant uttryck.

Hur skall då Lönnroths demokratisering av arbetets organisation gå till? Ja, han kan naturligtvis inte undvika ägandefrågan. Men att expropriera kapitalisterna faller honom inte in – fasansfulla tanke! Nej, ägandet skall demokratiseras via ett successivt övertagande, genom ett ökat kooperativt ägande och genom aktiefonder. Och då är det inte i första hand meidnerska löntagarfonder och liknande storskaliga projekt som åsyftas – säga vad man vill om dem. Lönnroth är ju gudbevars decentralist.

”Formen för ett ökat socialistiskt ägande måste i första hand bygga på en kollektiv aktivering av det privata ägande alltfler människor redan håller på att skaffa sig”, skriver han och hänvisar bla till det allt större pensionssparandet. Detta sparande borde inte överlåtas åt ett litet antal försäkringsdirektörer, menar Lönnroth, utan istället bli föremål för ”kollektiv organisering”, företrädesvis på enskilda arbetsplatser.

Lönnroths socialism innebär alltså att små aktieägare och fondsparare (på enskilda arbetsplatser) skall sluta sig samman, läsa börsnyheterna och utöva kollektiv ägarmakt. Simsalabim socialism!

Skall man skratta eller gråta? Välj själv!

Det kunde vara nog och mer än nog med detta, men Lönnroth går frejdigt vidare, till pina för läsaren. Läs detta två gånger:

”Drömmen om kommunismen – det klasslösa samhället där staten dött bort och där alla får efter behov och arbetar efter förmåga – är en produkt av 1800-talets utvecklingsopitimism. Vänstern har förhoppningsvis förstått idag att alla behov aldrig kan mötas och att naturens kretslopp sätter gränser som mänskligheten aldrig får överskrida om den vill överleva.”

Ett samhälle utan klasser, utan statlig förtryckarmakt och utan borgerlig rätt (dvs ett samhälle som fördeler efter behov), är utvecklingsoptimism utan förankring i naturens kretslopp. Med andra ord: klasserna, staten och den borgerliga rätten är inte resultatet av sociala relationer, utan ett tillstånd givet av det naturliga kretsloppets begränsningar!

Det är alltså inte bara så att Lönnroths socialism inte är socialism. Lönnroth tror inte att socialismen är möjlig. Klassamhället är givet av naturen och är mänsklighetens öde för evinnerliga tider. Kapitalismen är historiens slut. Amen.

Ytterligare ett tema måste slutligen tas upp vad gäller Lönnroths strategi för en tredje vänster.

”Vänsterns uppfattning om demokrati och socialism kan aldrig begränsas till nationalstatens nivå – den måste vidgas utöver både nationella och europeiska ramar”, skriver han.

Gott så. Arbetarklassens kamp har alltid varit internationell till sitt innehåll och den proletära internationalismen har alltid varit en oundgänglig del av arbetarrörelsen. Men det är inte proletär internationalism Lönnroth har i tankarna när han skall vidga vänsterns uppfattning utöver nationalstatens trånga ramar. Nej, för Lönnroth är det ett klasslöst ”världsmedborgarskap” som gäller och därvid inte bara ”världssamfundets” rätt att ”ingripa med tvång i extrema situationer” (han nämner tex i krisen i fd Jugoslavien), utan också möjligheten och nödvändigheten att via överstatliga beslut begränsa den globala kapitalismens makt, företrädesvis genom FN.

Enligt Lönnroth bör den tredje vänstern arbeta för att det upprättas ett globalt regelsystem för de transnationella företagen; att det inrättas en global konkurrenslagstiftning; att det internationella samfundet ges rätt att granska bankernas nummerkonton; att FN ges rätt att införa minimiskatter på kapitalinkomster och valutatransaktioner; och att Världsbanken, Internationella Valutafonden och den nya handelsorganisationen WTO reformeras.

Och allt detta skall ske inom befintliga ramar, inom ett världssamfund som till hundra procent behärskas av imperialismen. Någon revolutionär omvandling som förutsättning för en ny världsordning föresvävar av naturliga skäl inte Lönnroth. För honom är klasskamp inte någon drivkraft i historien, utan på sin höjd ett nödvändigt ont. Det är istället världsmedborgarskapets förnuft, vad det nu springer ur, som skall driva fram en förändring.

Lönnroth är som sagt för överstatlighet och överstatliga beslut. Som princip. Som skäl hänvisar han till den sk globaliseringen av ekonomin. Klassinnehållet frågar han inte efter, det är för honom underordnat och i allt väsentligt ointressant.

I detta sammanhang blir EU ett dilemma för Lönnroth. Hans hjärta säger ja, ja, men hans hjärna säger nej – av partitaktiska skäl. Han begriper att Vänsterpartiet av opinionsmässiga skäl måste vara åtminstone EU-kritiskt. Därför kan han inte bejaka hjärtats röst och rakt av säga ja till EU. Det får bli en kompromiss.

”Om det är möjligt att få majoritet för en grundläggande demokratisering, för en avveckling av de gemensamma murarna utåt och för en integration av länderna i Östeuropa och de närliggande staterna i Nordafrika och Västasien så måste vi självklart bli mer positiva”, skriver han om EU.

Med lite mer demokrati, lite mindre tullar och lite fler medlemmar är Johan Lönnroth alltså beredd att säga ja till EU. Var gränsen går får framtiden utvisa, men i grunden är det inget som skiljer honom från tex Göran Persson. Det är inte det grundläggande innehållet i EU han är emot, utan formen.

Det helt centrala i Johans Lönnroths strategiskiss för en tredje vänster är den totala frånvaron av klasskamp. Lönnroth tror inte på klasskampen. Eller rättare sagt: han tror inte på arbetarklassens kraft och förmåga att kämpa för och genomdriva sin egen frigörelse. En rättvisare ordning – och en sådan vill Johan Lönnroth ha – kan därför bara komma till stånd genom att en upplyst borgerlighet tubbar på åtminstone en del av egenintresset till förmån för det allmännas bästa, om inte av fri vilja så av självbevarelsedrift och förnuft, ty annars riskerar mänskligheten enligt Lönnroth att överskrida det naturliga kretsloppets begränsningar.

Istället för klasskamp sätter Lönnroth borgerlighetens förnuft, istället för klassorganisation sätter han en klassallians där klassgränserna försvinner och suddas ut i ett möjligt töcken och där den framtida hjälte som eventuellt kan skönjas inte är klasskämpen utan entreprenören och den flitige företagaren.

På denna grundval vill Lönnroth bygga sin tredje vänster, som bara är en tragikomisk variant av socialliberalism kryddad med socialdemokrati, och sin ”socialism”, som bara är ett utopiskt recept på en förnuftigare kapitalism.

Faktum är att 1800-talets utopister var mer framskridna än Johan Lönnroth. De fantiserade åtminstone om ett alternativ till kapitalismen. Johan Lönnroth fantiserar om snälla kapitalister som inte bryr sig om profit, om ett klassamhälle utan klassförtryck och om en kapitalistisk marknad som delar allt lika och rättvist. Han kan överhuvudtaget inte tänka sig en värld utan kapital, klasser och marknad, kan inte tänka sig en värld bortom kapitalismen.

Jag förmodar att Johan Lönnroth faktiskt tror på denna soppa. Med hans klassbakgrund är det kanske inte så underligt. Samtidigt är det slående hur väl denna nya ideologiska kostym passar på Vänsterpartiets politiska praktik, med dess ”ansvarstagande” samarbetsiver och vurm för småföretagandet. Man kan inte låta bli att fråga sig vad som kommer först: är det ideologin som styr den dagliga praktiken eller är det den dagliga praktiken som skapar sin egen ideologi?

Sak samma. Med socialistisk politik har det under inga omständigheter att göra.

För en utomstående är det svårt att bli riktigt arg på Johan Lönnroth. Han må vara lärd docent hur mycket han vill, men det han presterat i Den tredje vänstern är så infantilt och så bortom all seriös politisk analys, att man mest drar på munnen åt det. Man kunde frestas att avfärda Lönnroth med Friedrich Engels klassiska slutkommentar över Eugen Dühring: ”Otillräknelig på grund av storhetsvansinne”. Men det vore att göra Lönnroth större än vad han är. Lönnroths infantila kria minner mer om en annan replik från Engels: ”Framtidsmusik på barntrumpet”.