Nedläggningen är logisk. Eftersom högerregeringen i god EU-anda ersatt varje regionalpolitisk ambition med blind tro på marknaden. Det är marknaden som skall sörja för glesbygden, inte politiken. Om det finns anledning att fälla tårar över Glesbygdsverket låter vi vara osagt. Men det finns definitivt anledning att ta strid för en politik som sörjer för hela Sveriges möjlighet att leva.
Detta för oss omedelbart in på frågan om statens järnvägar, denna puls-åder i varje regionalpolitik värd namnet.
I förra veckan meddelade infrastrukturminister Åsa Torstensson att SJ:s ensamrätt att driva persontrafik på spåren skall avskaffas med slutdatum hösten 2010. Istället skall vi begåvas med fri konkurrens, inte minst från utländska tågföretag, en gåva som enligt centerpartisten Torstensson skall skänka oss bättre service och lägre priser.
Beslutet är så bortom sans och balans att till och med förre moderatledaren Ulf Adelsohn, som numera är styrelseordförande i SJ, tvangs protestera.
”Rent ideologiskt är jag för ett statligt ägande av järnvägen”, förklarade Adelsohn, ett uttalande som fick marknadsfundamentalisterna i regeringen, och inte minst i centerpartiet, att sätta i halsen i pur förskräckelse. Men i sak är Adelsohns deklaration alls inte märkvärdig. All erfarenhet visar nämligen att fri konkurrens är förödande för järnvägen sedd som en avgörande samhällelig infrastruktur.
I Sverige, som i så gott som alla länder, har järnvägen alltid varit en statlig angelägenhet. På grund av det stora investeringskostnaderna. Så hade staten redan från början monopol på att bygga och trafikera stambanorna.
Långt in på 1900-talet drevs dock många anslutningsbanor av privata företag. Men det fungerade alltmer illa, särskilt sedan bilen dök upp som alternativt transportmedel, vilket gjorde anslutningsbanorna olönsamma.
1939 beslutade därför riksdagen att förstatliga alla viktiga järnvägar. För att ett sammanhållet statligt järnvägsnät var den enda möjligheten att sörja för järnväg också till mer avlägsna och glesbefolkade delar av landet. För SJ blev rentav de olönsamma anslutningsbanorna hyggligt lönsamma. Eftersom de transporterade fram resenärer till stambanorna.
Denna enkla sanning begriper en konservativ realist som Ulf Adelsohn. Men inte marknadsfundamentalisten Åsa Torstensson, som på fullt allvar försöker inbilla sig själv och andra att profitjagande företag kommer att tävla om att få trafikera olönsamma anslutningsbanor i glesbygd.
Ett barn begriper att detta är ren illusion. Inget tågföretag, vare sig SJ eller någon privat aktör, kommer att åta sig uppgiften att transportera fram resenärer till de lönsamma linjerna mellan storstäderna. För att där se någon konkurrent ta över dem. Vilket ger järnvägsdöd i privatiseringens spår.
Så landar den fria konkurrensen i att glesbygden själv får ta hand om infrastrukturen. Med mer biltrafik som följd. Vilket skall läggas till Åsa Torstenssons syndaregister. Hon och regeringen talar vackert om klimatet. Men i handling driver de en politik som undergräver det mest klimatvänliga transportsystemet.
Ulf Adelsohn noterar att Åsa Torstenssons går längre i privatiseringsiver än till och med Margret Thatcher, som privatiserade det brittiska järnvägsnätet redan på 1980-talet. Med förödande resultat.
Privatiseringen i England gav kaos i tågtrafiken, nedlagda banor, fler olyckor, ett havererat biljettsystem och höjda biljettpriser. Men den gjorde inte järnvägen billigare. Tvärtom ökade skattesubventionerna från 1 miljard pund till 1989/90 till 5 miljarder pund 2007, pengar som nu göder privata företag. För någonstans måste den privata profiten hämtas.
I ett avseende gick Thatcher längre än Torstensson. Hon privatiserade också Railtrack, den brittiska motsvarigheten till Banverket. Men förfallet underhåll och en dramatisk ökning av antalet tågolyckor som följd.
Numera är Railtrack åter satt under statlig kontroll. För att marknaden vare sig ville eller kunde garantera säkerheten. Men det bekommer inte Åsa Torstenssons regeringskollega Mats Odell, som vill bolagisera Banverket för att sedan sälja till någon hukad spekulant. Att privatisering dödar bekommer inte kristdemokraten Odell.
Detta ger regeringen i ett nötskal. Åsa Torstensson och Mats Odell är så förblindade i sin marknadsfundamentalism att de är oförmögna att ta till sig de enklaste sammanhang. Konkurrens är bra. Punkt slut. Att all erfarenhet visar att järnvägskonkurrens ger nedlagda banor, sämre service, högre priser och fler olyckor spelar ingen roll. Konkurrens är bra i alla fall.
Man kan ha synpunkter på hur SJ skött sitt uppdrag som ”hela folkets järnväg”. Men man skall aldrig kasta ut barnet med badvattnet. Ett fungerande och säkert järnvägssystem, avsett för hela landet och till lägsta möjliga kostnad, kräver samordning och statlig kontroll, kräver ett statligt monopol.
I England kräver de järnvägsanställdas fackföreningar att järnvägstrafiken skall återförstatligas. I Sverige har vi chans att mota Olle i grind.
Slå vakt om folkets järnväg – nej till privatisering!
Anders Carlsson
Partiordförande
